Maximalism hemma hos designern Jonathan Adler i New York
För ett kvarts sekel sedan kom en ung krukmakare åkande på rullskridskor, rakt in i min lägenhet och rätt in i mitt hjärta. Jag träffade Jonathan Adler i november 1994. En vän styrde upp en blind date och sedan dess har vi varit ett par. Vid tiden var jag, en britt i exil, tjusig och kostymklädd. Jag designade skyltfönster och byggde bland annat upp en ny image kring Barneys New York.
Jonathan var keramiker, stolt och infödd New Jersey-bo men nedstänkt av lera, en bohemisk konsthantverkare som drejade skallen av sig i en delad ateljé i SoHo.
Lägenhet i Greenwich Village
Sedan dess har mycket förändrats. Mina kunskaper i jiddisch har fördjupats bortom tidigare tänkbara horisonter. Jonathan å sin sida, har blivit en tedrickande anglofil. Vi bor fortfarande i samma lägenhet i Greenwich Village men år 2001 dubblade vi vår levnadsyta genom att köpa lägenheten intill. Trots att han fortfarande är nedstänkt av lera, har Jonathan gjort några tillägg till sin levnadsbeskrivning och kan numera kalla sig möbeldesigner, detaljhandelsmagnat, designikon och hotellvisionär med stort inflytande inom inredningsvärlden.
Förra året bestämde vi oss för att putsa upp vår lya. Vi började med att leka hela havet stormar med all den yta vi hade till vårt förfogande. Det slutade med att vårt gamla sovrum blev mitt hemmakontor, vardagsrummet blev sovrum, mitt kontor blev matsal och så vidare. Omdaningen var ”meshuga” (galen på jiddisch). Jag kramade om vår hund Foxlady och drog mig tillbaka till mitt kontor. Därifrån iakttog jag hur Jonathan gestikulerade som en övertaggad dirigent medan hantverkarna rev vårt gamla hem i spillror.
Djärv, glamorös och minnesvärd inredning
När dammet lagt sig marscherade Team Adler in i vårt förvandlade hem med en kavalkad av nydesignade möbler, kuddar och lampor. Allt till Jonathans stridsrop ”djärvt, glamoröst och minnesvärt”. Allt handlar om att förhöja, inga halvmesyrer här inte! Oväntade möten är viktiga, som till exempel det mellan en italiensk porslinspudel i naturlig storlek – för övrigt en tjusig present från Michael Kors – som vilar på gigantiska askar från Tiffany samtidigt som den stirrar in i en gotisk golvspegel i ett hörn av matsalen.
Våra ”greatest hits” från 25 års jagande och samlande har också fått nya liv i vår uppiffade lya. I vår vällustiga blandning av ikoniska vintagefynd finns en sängram av Paul Evans, en skärmvägg av Fornasetti och ett porträtt av Sly Stone signerat Ed Paschke.
Här finns också saker av sentimentalt värde, som Bjørn Wiinblads vas, köpt på vår första resa till Danmark, ett dockhuvud från en av mina fönsterdekorationer på Barneys och en kinky vintage Pirelli-kalender formgiven av Allen Jones, fyndad på Portobello Road.
”Alla saker finns här för att vi älskar dem”
Ett annat lager i inredningen skapades genom tillskott av ny Adler-design, som glamrockiga konstverk, kaxiga broderade kuddar och surrealistiska porslinsvaser. Jonathans varierade verk – han arbetar ju numera i en myriad av olika stilriktningar – smög sig in perfekt bland våra äldre ägodelar. Vad är receptet bakom det? Sanningen är att här finns inga biroller. Här finns bara plats för stjärnor. Alla saker finns här för att vi älskar dem.
Stilen Jonathan skapade är glamourös, livsförbättrande och verkligen sagolik. Och det kan jag säga bara för att jag verkligen inte bidragit med någonting! Medan jag såg honom arbeta rös jag av stolthet. Här stod min krukmakare och kastade ur sig all sin kreativa ”chutzpah” (jiddisch för ungefär djärvhet) in i vårt nytolkade hem. Kapow! The big bang!
Så, hur är det att bo här nu? Du är ursäktad om du tack vare gigantiska piller i plexiglas och hallucinatoriska dekorationer tror att vi lever som hedonistiska rockstjärnor. Raka motsatsen. Vi lever ett mysigt, jordnära liv. (Jiddisch har ett ord för det: haimish). Oavsett hur excentrisk eller teatralisk omgivningen är, kommer det alltid att finnas plats här för en hjärtevärmande kopp te, självklart i en handgjord tekopp från Jonathan Adler.
Text Simon Doonan
Översättning Sophia Genitz
Foto Douglas Friedman