Anja Forsnor: "Så vågade jag bryta mig loss och säga upp mig"
För fyra år sedan drömde jag om att förändra mitt liv. Jag var inne på mitt första jobbår efter examen och kände mig fången vid kontorsstolen, fast i en miljö som inte var menad för mig. Det var egentligen varken fel på jobbet i sig eller mina kollegor, det var hela ”måndag-till-fredag-nio-till-fem” som gav mig panik. Jag slogs av att jag tillbringade största delen av min dag åt att göra något jag inte tyckte var särskilt stimulerande eller som jag var 100 procent engagerad i. Jag ville ha mer frihet och lägga min tid på något som kändes mer meningsfullt. Så jag sa upp mig från mitt jobb och kastade mig ut. Läskigt, spännande och så fullkomligt rätt.
Jag minns att min chef inte förstod hur jag kunde säga upp mig utan att gå till ett nytt jobb. Utan att ha en plan. Som att det var dem de var fel på, att jag bara ville bort från dem utan att jag gick till något annat. Det han inte förstod var att jag gick till mig själv. Jag behövde säga nej till dem för att säga ja till mig själv. Jag hade ingen plan och visste inte vad jag skulle göra, jag visste bara att jag var tvungen att bryta mig loss. För hur skulle jag ha tid att hitta mig själv och komma fram till vad jag skulle göra med mitt liv när jag la all min vakna tid åt att jobba?
Jag har alltid avundats dem som vetat exakt vad de velat jobba med, som vetat ”vad de skulle bli när de blev stora”. Jag har aldrig haft något drömyrke eller bransch som jag suktat efter. Det jag däremot alltid varit säker på är hur jag vill jobba och hur jag absolut inte vill jobba.
De flesta i min omgivning tittade ifrågasättande på mig. ”Ska du verkligen säga upp dig utan att ha ett nytt jobb? Hur ska du tjäna pengar? Vad ska du leva av? Tänk om du inte får något nytt jobb sen?”. Men att säga upp mig var ingenting jag kom på över en natt, självklart hade jag en buffert. Utöver en stöttande sambo hade jag satt undan pengar och gav mig själv sex månader att kunna försörja mig själv, annars skulle jag söka jobb igen. Jag kan tycka att det är svårt att tänka för stort och för långt framåt utan tar hellre ett litet steg i taget. Tänker att om jag trivs med där jag är i dag så kommer det i sin tur att leda mig dit jag ska vara sen. Den övertygelsen och en stark magkänsla har lett mig dit jag är idag.
Nu har jag jobbat heltid i mitt egna bolag i fyra år och får ibland nypa mig i armen över att jag får jobba med det jag gör, det jag verkligen brinner för. Jag vet att jag är på precis rätt plats just nu och känner overkligt nog att jag går till mitt drömjobb varje dag. Ett jobb som utmanar mig, ett jobb där jag får skriva, vara kreativ och skapa. Ett jobb jag skapat själv.
Men trots det kan jag ändå inte låta bli att ibland undra hur tusan jag hamnade här? Jag som svor att jag aldrig skulle bli egen företagare eftersom jag sett hur mycket mina föräldrar och min sambo har fått slita. Jag som tänkte att anställningens trygghet skulle gå före allt – med betalda semesterveckor, friskvård, lediga helger och liknande. Flera gånger under sommaren önskade jag att jag också kunde ha total semester och bara stänga av allt, slippa hålla deadlines och passa mailen. Sluta vara så tillgänglig precis hela tiden. Kanske är jag aldrig ledig eller kanske har jag inte ett riktigt jobb? Strunt samma. För jag inser att jag samtidigt aldrig skulle vilja ha det på något annat sätt.
foto Frida Möller / Studio Emma Svensson
