Åsa Torkelsson: "Jag är här för att bygga en bättre värld"

8 år gammal startade Åsa Torkelsson Danderyds första tjejfotbollslag. Hon hade tröttnat på att killarna aldrig passade till tjejerna, och förhandlade sig till ett eget lag – med egna bollar.

– Jag var redan som barn väldigt arg på orättvisor. Ilskan fick mig att agera. Jag hade alltid en längtan efter att skapa saker. Att göra större av det jag hade fått.

Uppväxten i den välbeställda Stockholmsförorten skavde ibland, de andra barnen hade dyra märkeskläder och Åsa upplevde överhuvudtaget ett utanförskap som gjorde ont.

– Jag försökte få mina billiga kläder att framstå som coolare. På det sättet kom jag runt min smärta. Det har varit ett återkommande tema i mitt liv. Jag har gått in i smärta, försökt vända den och kommit vidare. Jag hoppas det har lärt mig att som vuxen ta andras smärta och göra bättre saker av den. Att inte rädas smärtan, att inte fly den utan gå rakt in i den. Försöka hitta en ljusare väg ut.

Annons

En förebild var Åsas älskade mormor.

– Mormor var fantastisk, som en uromfamning av villkorslös kärlek. Den fanns hos mina föräldrar också, men jag hade tre småbröder och det var en kamp. Jag fick min bild av könsojämlikheten redan där, jag tyckte att de gaddade ihop sig mot mig. Jag tyckte att det var jobbigt att växa upp. Det var svårt att vara tjej, bli ung kvinna och sedan vuxen. Det väckte en vilja hos mig att skapa bättre förutsätt- ningar. Inte bara för mig. För alla kvinnor.

I grannhuset bodde tre barn som Åsa blev vän med. De kröp genom ett hemligt hål i häcken och var jämt hos varandra. Grannmamman var en stark och modig kvinna och gjorde intryck på Åsa.

Annons

– Hos dem var det ofta folk från hela världen. Jag blev inspirerad av att se att det fanns mer än en väg att gå. Vi hade inte tv eller sociala medier då, man fick inspireras av närmiljön. Jag hade även några lärare under skoltiden som besatt speciella krafter. Jag förstod att de krafterna fanns inom mig också.

När förstod du det?

– Jag kände tidigt att jag ville vara en ledare. Mitt problem var att ingen ville följa mig. Jag kandiderade till olika elevråd, men blev aldrig vald. Jag ville ta ansvar, rätta till saker jag var upprörd över.

Efter studenten drog Åsa till Wien, lärde sig tyska och tog olika ströjobb. I bakhuvudet fanns ständigt tankarna om hur hon skulle använda sin energi till någonting värdefullt. Hon blev volontär i Italien, hjälpte till med klädinsamling och på flykting- förläggningar. Drivkraften att vilja göra en större insats växte. Efter magisterutbildning och en doktors avhandling kom Åsa till FN. Där har hon nu jobbat i snart 20 år för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Sedan årsskiftet är hon UNFPA:s representant i Bangladesh och arbetar för att hjälpa de mest utsatta kvinnorna och flickorna.

Annons

Hur ser en arbetsdag ut?

– Jag vaknar fem i Dhaka. Gör andliga övningar och gympa en timme. Är på jobbet åtta, går igenom mejl och har sedan möten hela dagen med några av mina hundra medarbetare eller andra FN-organ och partner. På kvällarna är det representation, jag träffar till exempel representanter från andra FN-organ, eller regeringen. Arbetet tar aldrig slut.

Hur hanterar du stressen?

– Som ledare får jag inte bli stressad av det faktum att 5 200 kvinnor dör i barnsäng i Bangladesh varje år när vi har målet att ingen kvinna ska dö. Vi vill ha noll våld mot kvinnor, men ofattbara 70 procent av kvinnorna har varit utsatta. 62 procent av flickorna i Bangladesh blir bortgifta. Jag har en 13-årig dotter i Sverige, i Bangladesh kan en 13-årig flicka ha ett barn. Jag skulle kunna bli jättestressad över allt detta. Men jag försöker meditera bort stressen så att inte jag också blir en källa till den.

Annons

Vad känner du när du tänker på allt det här?

– Det väcker sorg. Medkärlek. Jag känner ilska över världens orättvisor.

Ditt arbete påverkar många människors liv, men du har också fått offra mycket på vägen.

– Det jag har offrat kompenseras av möjligheten att få göra skillnad i ett gigantiskt lidande. Det är en stor förmån att få vara där. Vi har 60 barnmorskor och 150 ”case workers” som ger psykosocialt stöd i våra 19 women friendly spaces. Det är ett slags öar av frid i det tumult som ett flyktingläger är, där kvinnor som utsatts för sexuellt våld får hämta stöd och bearbeta sina trauman. Jag blir glad, rörd och stolt när jag ser mina kollegor jobba sig igenom det här stund för stund, människomöte genom männi skomöte och sprida så mycket kärlek och stöd till våra medsystrar. Min rädsla pulvriserades när jag såg skillnaden vi gör. Den ersattes av känslan av ynnest.

Att hjälpa andra sägs ge lycka, håller du med?

Annons

– Jag tror aldrig att jag har sökt vägen till lycka. Men när jag ser vad mitt lag tillsammans kan göra för att driva igenom förändringar är det djupt tillfredsställande. Vi skapar en bättre värld, vi räddar människoliv. Vi bygger kvinnors levnadsvillkor.

Du har jobbat 20 år, har världen blivit bättre?

– Absolut. De flesta länder har utbildning. Mödra dödligheten i Bangladesh har halverats de senaste 10 åren. Det är en bättre värld för kvinnor i dag. Men det finns stora problem kvar att lösa.

Resväskan står redo för avfärd mot Bangladesh.

Vilka har varit dina karriärförebilder?

– När jag fick mitt första barn i början av karriären letade jag förebilder. Hur hade andra kvinnor lagt livspusslet? Jag hittade ingen. Inga kvinnor i min bransch hade fortsatt att jobba när de fick barn.

Annons

Nu är du en förebild själv.

– Det har varit ett svårt val. Mitt liv levs aldrig på slentrian utan väljs varje dag. Det är så tungt att vara ifrån sina barn som jag har varit i långa perioder de senaste fyra åren. Jag saknar dem hela tiden. Samtidigt har de blivit otroligt självständiga, hjälper varandra, lagar mat. Vi har en Snapchatgrupp som barnen döpt till Världens bästa familj. De är genuint stöttande och stolta över mig.

Hur har ni hållit kärleken levande på distans?

– I perioder har jag känt mig otroligt ensam och ledsen. Samtidigt har det varit tufft för min man att sköta familjen själv. Men vi kommunicerar hela tiden och försöker vara trygga i våra beslut. Vi har själarnas gemenskap. Vi är intimt sammansmälta i livsordningen vi skapar tillsammans.

Hur har ni löst det praktiskt?

– Vi har testat alla upplägg. Jag bodde med vår förs ta son i Italien medan min man jobbade som barnläkare i Sverige. Det funkade inte, då fick min son bo i Sverige och jag pendlade hem varje helg i två år. Fyra år bodde jag i Kenya med tre barn, min man pendlade. En period var han föräldraledig medan jag jobbade. Det har aldrig varit enkelt.

Annons

Varifrån har du hämtat energi?

– Ur det viktiga i mitt uppdrag, möjligheten att göra skillnad. Och i tilliten att min man och mina barn växer av sin relation. Jag har släppt mitt kontrollbehov som förälder helt. Det är jobbigt i perioder, jag har lite inflytande i barnens fostran. Jag hämtar kraft när jag kommer hem. Och ibland genom att se på mig själv utifrån, då kan jag hämta kraft ur att jag har klarat det.

Åsa tittar ut genom villafönstret i Saltsjöbaden. Utanför, grönskande sommaridyll. Fågelkvitter, äppelblom och syrendoft. I hallen hennes packade resväska som en påminnelse om katastrofläget en flygresa bort.

– Det känns surrealistiskt att sitta här och veta att i Bangladesh väntar en otroligt tuff situation med monsunen, cyklonen och att flyktinglägret där 680 000 människor lever kanske inte kommer att klara sig. Jag tänker på dem som har gått i veckor, de som förlorat sina barn när de korsade vattnet. Om jag är trött, vad är inte de? Mina barn finns kvar, även om de bor på andra sidan jordklotet.

Annons

Är du aldrig rädd?

– Jag har varit otroligt rädd. Jag har tvingats utveckla en massa mod för att komma över rädslan. Nu leder jag ett team och har bestämt att jag inte får vara rädd. Jag brukar tänka på hur flygkaptener låter vid turbulens. Med trygga röster säger de ”lugna ner er, luta er tillbaka, det är bara ett litet skak och vi är snart igenom”. Så vill jag vara som ledare. Vi ska ta oss igenom det här. Det finns faror. Vi kommer att se elände. Men vi kommer också att kunna göra otrolig skillnad. Vi har 60 barnmorskor i flyktinglägret som förlöser kvinnor under de här omständigheterna. Jag brukar fråga om de är rädda. De svarar att de är tacksamma över att vara där och göra skillnad.

ELLE mötte Åsa Torkelsson i hemmet i Saltsjöbaden där hon bor med man och tre barn när hon inte är i Bangladesh.

Hur bearbetar du allt?

– Genom hårt och disciplinerat andligt arbete, kontemplativ meditation. Jag mediterar runt de rädslor som kommer till mig. Omvandlar dem till tillit. Jag är här för att bygga en bättre värld – den byggs inte av rädsla! Den byggs av kärlek och ljus.

Annons