Babba Canales: "Jag har alltid varit väldigt naiv"
Snabbare än en blinkning växer sig fenomenet Babba Canales större än utmaningarna hon ställs inför. Innan hon fyllt 27 år har hon hunnit jobba på sitt drömföretag i Berlin, gå om alla andra kandidater när San Franciscos nyskapande taxibolag Uber skulle revolutionera den svenska marknaden, bli förflyttad till New York- kontoret, ta över ett marknadsteam och headhuntas till director of brand marketing för det amerikanska premiumresevarumärket Away. När hon dök upp på Forbes lista över världens mest lovande personer under 30 blev ingen förvånad. Ingen – utom hon själv.
26 år gammal med en karriär som inte tycks veta några gränser. Ta oss dit det började!
– Jag är uppvuxen i Kristianstad i en superchilensk familj. Mina föräldrar kom till Sverige utan en krona på fickan efter att ha rest över Atlanten för sina barns skull. När jag var liten kunde jag inte se storheten i det. Jag ville bara vara som alla andra. I radhusområdet där vi bodde var jag ofta den enda utländska i sammanhanget. Mina föräldrar pratade spanska och hade alltid huset fullt av högljudda middagsgäster. Jag tyckte det var jättepinsamt.
Men du kände dig inte utanför?
– Jag tror att vi bodde i det där radhusområdet för att mina föräldrar var med i ett projekt som skulle integrera utlänningar. Jag såg till att passa in bland alla duktiga flickor. När mina föräldrar skilde sig flyttade vi till ghettot, ett miljonprogramsområde en halvtimme bort där ingen pratade svenska. Jag var 8 år och kunde inte prata med någon i min nya skola. Efter att ha gråtit mig till sömns för många nätter tog pappa mig i handen, hoppade på bussen till min gamla skola och övertalade rektorn att ta mig tillbaka. Jag brukar tänka på hur avgörande det beslutet var för mig.
Efter studenten flyttade du till Stockholm och vidgade dina vyer?
– Bara att åka tunnelbana fick mig att uppskatta vem jag var. Jag kände en enorm tillhörighet när jag insåg att man som andra generationens invandrare inte bara kunde välja mellan duktig flicka i radhus och snattande gängmedlem.
I Stockholm skippade du Stockholms universitets alla program med övertygelsen om att en kreativ yrkesutbildning skulle ge dig mer. Klipp till en drömpraktik i Berlin.
– Jag skulle tipsa min dåvarande pojkvän om en utbildning och när jag läste kursplanen var det som att den var skriven för mig. Jag hoppade på. Det var där jag byggde mina första nätverk, fick mitt första extrajobb och praktiken på mitt favoritglasögonmärke Mykita i Berlin.
När du återvände hem var du fast besluten om att starta egen contentbyrå?
– Jag var så nervös när jag skulle åka till Berlin, jag tyckte att jag talade dålig engelska och var rädd för att göra bort mig. Men det räckte med ett marketingmöte för att inse att ingen hade någon koll, de var bara vanliga människor precis som jag. Jag hade en unik bakgrund och kunde digitala kanaler. När jag lämnade Mykita kände jag mig så vuxen och kompetent. Jag ville göra content-planer forever och starta en byrå som kunde ta betalt efter resultat.
Men idén såg aldrig dagens ljus?
– Jag satt i mitt kök, kände mig ball och gjorde affärsplaner när jag fick ett mejl från Uber. Jag hade en rätt dålig omvärldsanalys då, visste inte vad Uber var och trodde att mejlet var spam. Jag frågade min pojkvän som svarade att deras grundare hade pratat på LeWeb i Paris (en digital innovationskonferens, reds anm) och undrade varför jag frågade. Jag svarade att de hade mejlat han bara: ”Jaha, men då är det nog inte de.”
Hur skulle du summera åren på Uber?
– Jag är så oerhört stolt och glad för den tiden. Att de vågade satsa på mig och att jag tackade ja trots att jag inte var på jakt efter en anställning. De första två åren i Stockholm var som att bygga eget från grunden. Jag och min kollega Martin hängde 24/7 och har nog aldrig haft så roligt. Martin hängde till och med på när jag och min pojkvän bokade våra semestrar.
Du fick välja bort mycket annat under den tiden. Var det alltid självklart för dig?
– Alla talar om det här med work–life balance. För mig handlar det om att vara ärlig mot sig själv om vad man vill. Jag ville ha ett äventyr och en kickstart på min karriär. Och jag visste att det jag inte hade i erfarenhet bara kunde kompenseras med hårt jobb.
På nyårsafton 2015 flyttade du till New York!
– Efter två år på Stockholmskontoret behövde jag en ny utmaning. Jag mejlade huvudkontoret och sa att jag skulle kunna tillföra mer värde för bolaget om jag var baserad i USA, och kort därefter fick jag erbjudande om att förflyttas till New York-kontoret. Mitt första uppdrag var att marknadsföra Uber under modeveckan i NY. Jag minns att jag kände ”yes, äntligen är det svårt igen!”. Jag var tvungen att bygga upp ett nätverk från noll, jag hade tre personer som jag kunde ringa i min telefonbok. Jag började där.
Vilka är dina främsta marketing-skills?
– Att skapa relationer från ingenting och att hitta vägen till rätt person. Har man bra relationer kan man ställa dumma frågor utan att verka trög. Jag har alltid varit väldigt naiv – en inställning jag jobbar hårt för att behålla. Självförtroendet kommer helt och hållet från mina föräldrar som tycker att allt jag gör är ”ett moment to celebrate”.
I dag har du ett nytt jobb – berätta om Away.
– Jag lärde känna Jen Rubio under en yoga- och meditationsresa till Tulum. När hon startade sitt premiumresevarumärke Away bad hon mig hjälpa till med rekryteringen av en director of brand marketing. Efter ett tag sa hon bara: ”Det går inte, jag gillar ingen. Kan inte du ta jobbet i stället?”
Är du en globetrotter eller en weekendromantiker?
– Vi reser väldigt mycket i jobbet så när jag och min kille äntligen drar på semester åker vi till konstiga ställen där man inte kan göra någonting. Sist hyrde vi ett litet hus i Brasilien utan en granne i sikte. Bara en supermarket så att vi kunde handla och laga mat hemma varje dag.
Här hemma är den stora snackisen att du var med på Forbes åtråvärda lista över världens mest lovande personer under 30. Hur gick det till?
– Forbes kändes extremt ärofyllt, jag började nästan gråta när jag fick höra det. Kanske för att det är en av få listor som jag själv faktiskt följer. När jag fick veta att jag var nominerad fick jag en klump i magen och tänkte att det måste ha blivit något fel. Det finns så oändligt många människor med coola jobb i USA.
Upplever du några svårigheter med att vara en ung kvinnlig chef?
– Jag hade inte tänkt i de banorna fram tills för två år sedan, så man kan säga att jag inte har varit feminist så länge. Jag bara: Vadå ”girls in tech”? Både ”girls and boys in tech”, eller? Jag tänkte inte på att jag var den enda kvinnliga föreläsaren på plats. Men ju högre positioner jag har fått, desto tydligare har strukturerna blivit, och i dag känns det jätteviktigt för mig att bidra till en förändring.
Hur?
– Den som blir befordrad är inte alltid den som är bäst eller som jobbar hårdast. Ofta befordras den personen som chefen känner att den kan lita på och har en relation till. Män väljer män. Kvinnor väljer kvinnor. Det är så det funkar. Jag är själv likadan, jag dras ofta till ambitiösa kvinnor med invandrarbakgrund. Det är bara det att det redan sitter så många män på chefsstolarna att det blir svårt att ändra proportionerna. Vi måste vara medvetna om typiskt manliga, respektive kvinnliga drag i en rekryteringsprocess. Män anställs på potential och kvinnor på proven record x 3.
Hur tror du att andra uppfattar dig?
– Som smart, ambitiös och ödmjuk, hoppas jag. Men om jag skulle tänka på vad alla tycker skulle jag inte kunna göra någonting till slut. Jag vet att jag är för lång, för smal och tycker för mycket om hiphop för att rimma med bilden av en typisk affärskvinna.
Babba i morgon, om sex månader och om 5 år?
– I morgon åker jag till London och hälsar på en person i mitt team. Om sex månader gifter jag mig med Calle på Häringe slott. Och om fem år driver jag mitt eget bolag. Eller så har jag och Calle tagit en gemensam paus och rest till en tråkig plats där ingen annan vill vara.
Av: Josephine Blix
Foto: Agnes Thor
