Powerkvinnan Brigitte Macron i stor intervju med ELLE
Text: ERIN DOHERTY & OLIVIA DE LAMBERTERIE
Fotograf: MARK SELIGER
Det här är den allra första intervjun med Brigitte Macron. Hon är frispråkig. Duckar inte för några frågor. Har nära till skratt, är spontan, sympatisk och empatisk. Allmänbildad och skarpsinnig. Hennes roll har debatterats i franska medier.Förväntningarna är höga, kritikerna många. Brigitte Macron bemöter det med stenhårt arbete. Varje morgon går hon till sitt kontor i Élyséepalatset på rue du Faubourg Saint Honoré 55 i Paris. Det första hon gör är att skriva ner sin att göra-lista med bläck på papper – en vana hon förklarar genom att citera författaren Michel Butor om det sensuella i att skriva för hand. Innan Brigitte träffade 24 år yngre Emmanuel Macron levde hon ett vanligt liv, hon var gift och har tre barn. Under valkampanjen blev hon världskänd och nu, efter några månader på sitt nya jobb, börjar hon vänja sig vid sin nya vardag.
Från presidentkampanjsslit till palatsliv …
– Emmanuel har vant mig vid överraskningar, jag undrar alltid vad som blir nästa äventyr. Så har det varit i 20 år. Jag var egentligen bara omtumlad kvällen när han vann valet. Många trodde att vi tog segern för given efter första valomgången, men vi tänkte aldrig så. Jag tar aldrig ut något i förskott.
Hur kände du när Emmanuel blev president?
– Det var svindlande. Jag insåg vidden av det när jag satt i soffan i partihögkvarteret och såg Emmanuel på tv. Då kände jag även en viss oro. ”Kommer jag att klara det?” För hans del har jag inga tvivel – jag vet hur förberedd han är, hur hårt han har arbetat och hur gärna han vill förändra. Dessutom har jag gjort kampanjen med honom och vet att förväntningarna kan vara orimligt höga.
Hur märks din oro?
– Jag blir tyst. Jag är pratsam av naturen, så det är ett riktigt dåligt tecken. När jag inte säger något blir min man orolig.
Har du kommit in i din nya roll?
– Jag känner mig inte som en första dam och gillar inte det amerikanska uttrycket. När någon kallar mig det undrar jag vem de pratar om. Jag känner mig varken som den första eller sista och inte som en dam! Jag är Brigitte Macron. Kalla mig Brigitte sa jag när fader Pedro från Madagaskar (mottagare av Hederslegionen, Frankrikes förnämsta statsorden) frågade hur jag ville bli titulerad. Själv tilltalar jag Melania Trump med förnamn. Hon är noga med utbildning, och att göra saker på rätt sätt. Jag har haft stort utbyte av olika statschefers respektive. Alla vill göra nytta.
Inkräktar din nya roll på din frihet?
– Det går inte att stänga in mig. Visst har mitt nya liv begränsningar, men det är inget fängelse. Jag behöver en eller två säkerhetsvakter om jag ska gå ut. Jag tar promenader utan problem och jag tycker om att prata med människor jag möter. Med keps, hörlurar och solglasögon kan jag gå till världens ände utan att bli igenkänd! Jag tog tunnelbanan till alldeles nyligen … Bara håret inte syns är det lugnt.
Hur behåller du fötterna på jorden?
– Jag är verklighetsförankrad. Det här livet kommer att pågå under en begränsad tid. Det jag upplever nu påverkar inte min världsuppfattning. Emmanuel arbetar enormt mycket med saker som händer i verkligheten. Han är ständigt uppkopplad och har alltid ett öga på sina två telefoner, till och med på natten. Jag har insett vilken fysisk form uppdraget kräver. Presidenter är naturkrafter.
Du har jämfört din man med Jeanne d’Arc.
– Det var ett infall när vi reste i Orléans. Jag har läst mycket om Jeanne d’Arc, hon var inte den väna mö som man kanske tror. Hon var en modig krigarkvinna som bidrog med mycket mer än sin kung Karl VII!
Du uppmärksammar autistiska barn?
– Det finns mycket att göra för dem. Jag har haft elever med motoriska handikapp och Aspergers syndrom, jag vet att de kan integreras. De tillför enormt mycket till de andra eleverna. Vi ska ge alla plats.
Hur ska du göra konkret?
– Genom möten. Ut på fältet, se vad som funkar. Det är viktigt att göra allt för att kämpa mot utanförskap relaterat till handikapp, utbildning och sjukdom.
Du har sagt att du älskar arbetet som lärare?
– När jag hade fått mitt tredje barn kände jag för att byta jobb. Vi bodde i Strasbourg och en väninna tipsade mig om en skola som sökte lärare. Eftersom jag har en magisterexamen i litteratur sökte jag och fick tjänsten. Jag hamnade i en högstadieklass som skulle lära sig grammatik. Jag kunde ingenting om konjunktioner, relativsatser och adverb – jag hade studerat litteratur! Första lektionen var hemsk. Jag sov inte på två veckor efter det, jag bara jobbade. Så småningom började jag känna stolthet och lycka av att undervisa. Jag var aldrig så tillfreds som när jag gick från en lyckad lektion. Å andra sidan var det förfärligt när en lektion var misslyckad och jag hade missat chansen att väcka intresse eller föra kunskapslusten vidare.
Vilka böcker har präglat dig?
– Jag känner passionerat för Flaubert. Det är obegripligt att hans Madame Bovary inte är obligatorisk läsning. Hans skrivande var knivskarpt. När varje ord var vägt på guldvåg stängde han in sig i sitt så kallade ”skrikrum” och skrek ut sin text. Flaubert beskriver dumheten bäst av alla. Allt han skriver är viktigt. Jag krävde av mina elever att de skulle uppskatta den! Jag älskade att smitta dem med min passion. När det gäller poesi är Rimbaud det stora geniet. Baudelaires diktsamling Det ondas blommor är min favorit. Jag kan ordningen på dikterna utantill. Poeter har förmågan att uttrycka det outsägliga.
Du har också sagt att du älskar Maupassant för att döden finns överallt i hans verk.
– Jag är som han. Jag har alltid varit rädd för döden eftersom den kom in tidigt i mitt liv. När den rädslan kommer känner du dig vanmäktig, ingenting hjälper. Jag var yngst i en syskonskara på sex barn. Min storasyster dog i en bilolycka med sin man och barnet hon väntade när jag var 8 år. Hon finns med mig varje dag. Ett år senare dog mitt syskonbarn 6 år gammal. Min mormor sa: ”Varför inte jag i stället?” Då insåg jag att det inte finns någon självklar ordning för hur saker och ting sker. Jag fick den känslan nyligen när jag träffade föräldrar till soldater som dödats i strid. En ung man hade överlevt kriget men dog tre månader senare av malaria. Vad annat kan man göra än att krama om föräldrarna och gråta?
Du har träffat familjer som förlorat anhöriga vid attentatet i Nice. Hur förbereder man sig?
– Man är aldrig förberedd. Man känner sig maktlös. Döden är fruktansvärd i alla situationer, men vid sådana tillfällen finns det inga ord. En pappa med sin två månader gamla bebis i famnen sa till mig: ”Madame, jag fick denna lilla flicka för att inte dö, för min andra flicka hamnade under lastbilens hjul.” Man kan inget säga. Man ber om förlåtelse – för att man är människa och det var trots allt en människa som gjorde det. De här familjerna återuppbygger sina liv på olika sätt. Alla sätt som hjälper en att orka leva vidare är bra.
Du utstrålar lycka men har även en melankolisk sida?
– Jag tyckte inte om att vara tonåring, det är därför jag har uppskattat att jobba så mycket med tonåringar. Det finns så många sprickor hos dem. Antingen saknar de sin barndom eller så vill de vara vuxna, men de vill aldrig vara där de är. Jag minns den känslan. Ändå hade jag turen att ha fantastiska föräldrar, en mycket kärleksfull och sammansvetsad familj.
Hur uppfostrade de dig?
– Jag fick göra allt, till och med komma hem med dåliga betyg, men de var extremt noga med att vi skulle visa respekt för andra. Jag var inte särskilt ordentlig och fick ofta kvarsittning för att jag var så kaxig. Jag gick i skolan i Amiens och sänkte aldrig blicken. Ingen kunde övertyga mig om något jag inte själv trodde på. Jag hade väldigt tidigt ett kritiskt tänkande.
Du har blivit uppmärksammad i hela världen och hashtagen #hanärgiftmedenkvinnasomär24åräldreänhonom har använts 6 miljoner gånger på Weibo – kinesiska Twitter. Ser du dig som en ikon?
– Inte alls. Enda felet med Emmanuel är att han är yngre! Det är ett stående skämt mellan oss. Vi tänker inte på åldersskillnaden. Jag har aldrig varit attraherad av yngre män, tanken har inte slagit mig. Och Emmanuel har förresten aldrig gått i min klass. Den dumbom som sagt att jag läste hans dikter och skol- uppgifter ljuger.
Men du var hans teaterlärare?
– Jo, men då skrev vi pjäser tillsammans, vi hade en jämlik konstnärlig relation.
När insåg du att den relationen höll på att förändras?
– Jag tror att det var när vi jobbade med Eduardo De Filippos pjäs The art of comedy. Vi skrev på fredagar, och redan på lördagen längtade jag efter nästa fredag. Jag förstod inte varför. Det hela verkade så vansinnigt.
Försökte du stå emot?
– Ja. Det var jag som sa till Emmanuel att åka till Paris och gå sista terminerna på gymnasiet för jag trodde att det var bättre för honom. Det var inget mellan oss då, men det hade börjat gå rykten. Jag var bara bekymrad över mina barn, Sébastien, Laurence och Tiphanie. Resten fick vara.
Hur upplevde du de kvinnofientliga kommentarer er åldersskillnad gav upphov till under presidentkampanjen?
– Jag tog illa vid mig. Men till slut sa jag till mig själv: ”Okej, du blir upprörd, men du får hålla tyst.” Sen går sånt där över.
Ser du på dig själv som en gränsöverskridande person?
– Inte alls. Allt gick så långsamt. Både jag och Emmanuel tog det steg för steg med våra familjer, vi slog inte bara sönder allt. Men separationer gör alltid skada. Barnen blir ofta lidande. Jag vet att jag har gjort mina barn illa, det förebrår jag mig själv mest för. Men jag kunde inte inte göra det. Ibland måste man fatta livsavgörande beslut, för mig var det här ett sådant. De 20 år som skiljer oss åt i ålder har ingen betydelse i sammanhanget. Vi äter frukost ihop, jag med mina rynkor och han med sin ungdom, men det är bara så det är. Hade jag inte gjort det här valet hade jag gått miste om något i livet.
Din man har sagt att han inte kommer att lyckas som president om inte du är lycklig.
– Emmanuel bekymrar sig alltid om andra. Han står inte ut med att någon i hans närhet mår dåligt. Han oroar sig jämt för barnen och barnbarnen, det går inte en dag utan att han frågar hur de har det. Själv har jag lätt för att känna lycka.
Familjen verkar betyda mycket för dig, hinner du träffa dem nu?
– Ja, vi både ses och hörs på telefon. Emmanuel träffar dem självklart lite mindre. Men att gå till någon leksaksaffär med honom och barnen är alltid en fest. I början gick han alltid med barnbarnen till biblioteket, men till slut sa de: ”Det finns något som heter leksaker också.” Han brukar hitta på sagor åt dem vid läggdags men somnar före dem. Då väcker de honom för att han ska berätta fortsättningen.
Under kampanjen kunde du kritisera honom. Hur är det nu när han är president?
– Jag kritiserar inte. Jag delger min åsikt och så får han göra vad han vill med den. Viktigast för mig, det jag önskar mest av allt, är att aldrig stå i vägen för honom. Om min närvaro en dag gör hans arbete som president svårare kommer jag att kliva åt sidan. Jag kommer självklart alltid att stå vid hans sida, men på ett mer tillbakadraget sätt.
Din man ville ge dig en officiell anställning som första dam. Förslaget ledde till en häftig debatt.
– Rollen kommer att fastställas, inte genom lagändring, men genom en transparent förordning som bekräftar att jag inte kommer att vara avlönad, oavsett vilka uppdrag och medel jag har. Mina möten och engagemang kommer att läggas ut på Élysée-sajten, så att fransmännen vet exakt vad jag gör.
Michelle Obama sa: ”Att vara första dam är en gåva, för du kan definiera din roll utan att vara vald.” Håller du med?
– Ja, det är väldigt bra sagt. Mina föräldrar har lärt mig att man tackar när man får något. För mig består gåvan framför allt i de möten jag får uppleva. Men jag har väldigt klart för mig att fransmännen har valt Emmanuel och inte mig, även om de visste att vi var ett par.
Du närvarade vid Simone Veils (fransk jurist och politiker) begravning, vad har hon betytt?
– Jag träffade Simone Veil två gånger. När man möter en sådan kvinna blir man tyst. Hon bar med sig det hon upplevt, hon hade en särskild närvaro. Jag har alltid varit mer fascinerad av kvinnors öden än av mäns. Jag tror att tjugonde århundradet blir kvinnornas århundrade, att det kanske blir kvinnorna som hittar lösningarna för den här världen. Om det är att vara feminist så är jag det. Men jag tror på att göra det tillsammans med männen, inte i motstånd mot dem.
Blir du provocerad av allt fokus på dina kläder?
– Om det ger uppmärksamhet åt det franska modet så varför inte? Jag är intresserad av stil. Det finns en vedertagen bild av den franska kvinnan i världen. Jag har alltid varit noga med hur jag klär mig, fråga mina barn eller mina elever! Jag har aldrig gått utanför dörren utan att vara välklädd eller ha håret fixat. Det har varit mer eller mindre lyckat, men jag har gjort mitt bästa. Numera har jag turen att känna Nicolas Ghesquière på Louis Vuitton, han förstår mig. Jag beundrar hans känslighet och talang. Karl Lagerfeld är en annan fantastisk designer och konstnär som jag är vän med och beundrar. Och jag älskar Olivier Rousteing, Alexandre Vauthier och många andra. Jag är också väldigt förtjust i Alaïa, men hans kjolar är korta! Jag har kjolar som slutar strax ovanför knät, inte kortkorta. När jag var yngre bar jag kortkort. Vi gömde dem i väskan när vi skulle gå ut … Och hade shorts under för vi dansade swing. Sen gick vi från superkort till hellångt. En dag när jag kom i hellång kjol sa min mormor: ”Hoppsan, du ser ut som en dammig mormor.” Så var det slut med det!
Det ryktas att du och din man ogärna är ifrån varandra en enda natt?
– Vi är inte särskilt förtjusta i det! Jag blir lugn av att ha honom vid min sida. Jag vågar inte svara för hans del, men det känns som att det är likadant för honom. Så har det alltid varit. Vi ser oss som ett helt vanligt par. Ibland tycker vi lika, ibland inte. Vi grälar, och blir sams. Det flyter på. Vi oroar oss aldrig. Jag har slutat att oroa mig sedan jag lärde känna Emmanuel. Jag kan inte förklara det. Det är lite som Platons idé om att när man träffar sin andra hälft faller allt på plats. För oss var samhörigheten inte uppenbar direkt, eftersom det är så stor åldersskillnad, men den finns där. När jag läser något som skrivits om oss som par känns det alltid som att jag läser om någon annans historia. Ändå är det en enkel historia.
