Brita Zackari: "Mänsklighetens framtid hänger på mig"
Hon gråter, äter kex och planerar för en del förbättringar i samhället. ELLEs Brita Zackari har, som det heter, tappat det.
Läs också: Brita Zackari: ”Strumporna en djävulsk uppfinning”
Enligt flera säkra källor som jag dubbelkollade med innan jag skrev den här krönikan har jag trots allt ändå en helt okej social förmåga. Så länge ingen låter mig dricka obegränsat med Fireballs kan jag föra mig rätt bra i alla typer av folksamlingar och på de flesta fester – jag tar lagom med mat vid buffébordet, chitchattar med folk om saker som det är helt normalt att chitchatta med folk om och viktigast av allt: jag är ALDRIG hon som börjar gråta framåt småtimmarna. Men sedan några veckor tillbaka har det … blivit på ett annat sätt. Jag har, som det i folkmun heter, tappat det.
Det är som om jag blivit lobotomerad av en praktikant, bara lite småslarvigt sådär, så det mesta vanliga är fortfarande kvar och jag är jag. Men de mest essentiella delarna för att kunna föra sig bland folk har tyvärr gått förlorade. Så fort nån är på väg att börja prata om de omstruktureringar som sker på just hens jobb vill jag bara luta mig fram och triumferande väsa:
– Jag har en person i mig. I min snippa.
Läs också: Brita Zackari om sin väns sjukdom: ”Så sjukt stark”
Nej, vänta, jag tycker inte att vi helt och hållet ska avskriva denna som en ice breaker, inte riktigt än. Vi kan väl lägga den på paus medan jag förklarar:
Genom diverse kisstester och med hjälp av en barnmorska har det visat sig att jag sedan några veckor tillbaka är Världens Gravidaste Person™. Japp. Tänk att det blev just jag som fick detta hedersuppdrag. Nej, jag fattar att jag tekniskt sett är precis lika gravid som an-dra, kanske lite mindre ändå än till ex-empel nån som väntar fler barn än ett. Men ingen annan verkar göra det väsen av det som jag ändå tycker är helt rimligt, givet situationen. Folk bara är gravida. Får lite foglossning, ojar sig lite och sen kommer ett barn. Jag fattar det inte. Vi kan skapa ett nytt liv. Allt det händer inne i vår kropp. Och från typ sjätte veckan bildas ett litet hjärta som slår. Varför inte redan vid första plusset på stickan bara hänga en skylt runt halsen där det står AKTA! MÄNSKLIGHETENS FRAMTID HÄNGER (delvis) PÅ MIG.
Jag menar, det tär ju ändå på en, och hela ens sociala liv. Och det ingen sa till mig innan – det är de första månaderna som är värst (!). Men man har ingen mage så ingen har nån sympati. Men först blir man trött som en klubbad säl och måste sova så fort det finns nåt eller nån mjuk(t) att luta sig mot. Vänta, nu kom jag att tänka på hur gulliga sälar är och fick en liten tår. Vad är egentligen att klubba dom, förresten, med en påk? Nej, usch, varför finns sån ondska?! Måste gå i väg och gråta nu.
Gråter gör jag också. Men ingen fattar varför. Där kunde ju skylten verkligen göra ett jobb.
Läs också: Brita Zackari: ”PMS är världens sätt att fucka oss”
Hittills i dag har jag gråtit åt: Bilar i rusningstrafiken som flyttar på sig när det kommer en ambulans. När det var kvinnor med i de mansdominerade humor- gängen på Emmygalan. När jag gick förbi några koloni- lotter som var superpyssliga. När jag hör vilken låt som helst som är bra, skitsamma om texten är nåt om nån bitch som better have my money – bölar ändå. Jag gråter när jag ser gulliga gamla människor och för att jag skäms över att jag mått så dåligt att jag bara ätit kex och inte spenat och fisk (UÄÄÄ, kräks av tanken på fisk). Måste hålla för ordet på skärmen medan jag skriver klart.För jag har mått konstant illa i vad som känns som en evighet nu, men som enligt kalendern bara verkar vara några veckor. Jag har inte gått nånstans utan att ha en stadig bunt mariekex (det enda förutom pizza jag kan äta) i handväskan, vilket resulterat i att jag nu har mariekex även i headset-hålet i min mobiltelefon. Men hur kan det vara att folk mår så här dåligt och bara … inte skriker det åt alla? Häromdan började jag må så illa i bilen, tror det var för att höstsolens ljus kändes äckligt, att jag hällde en flaska vatten över mitt huvud och lirkade ner min vänsterhand i nåt kylfack som Kalle sjukt nog har installerat i pickupen. Först därefter vågade jag öppna munnen tillräckligt för att be honom beställa -pizza till Världens Gravidaste Person™.
Jag vet att folk varit gravida förut. Jag vet att miljarder kvinnor fött barn före mig och säkerligen haft värre graviditeter än vad jag har och kommer att ha. Jag orkar inte ens ta in hur det var förr i tiden, eller för kvinnor i andra delar av världen som inte bor i när-heten av ordentliga sjukhus. Ändå (eller kanske just därför) kan jag inte fatta att det inte är det enda vi pratar om. Vi borde aldrig prata om nåt annat. På samma sätt som vi regelbundet får inbankat diverse fakta om allsvenskans laguppställningar borde en del, några sidor i alla fall, av dagstidningen vara tillägnad det faktum att bebisar kan bildas inne i människor. Vi borde anpassa mer av samhället, varför inte mammaledigt från dag ett när man ändå mår så. himla. dåligt. En särskild fil på motorvägen. Lägga ut mariekex på offentliga platser, reservera toaletter, och nu när jag tänker på det kanske till och med hela köpcentrum åt oss som under vissa månader inte kan uppföra oss som folk eftersom vi har en större grej på gång. För vi kvinnor kan göra en helt ny kropp inne i vår egen kropp. Och inuti mig just nu ska det enligt uppgift ha bildats en liten miniperson med organ och små naglar och allt, trots att det bara gått några veckor. Är inte det både det sjukaste och mest magiska som finns?
Nej, jag gråter inte. Kan nån bara ringa efter pizza?
