ELLE Intervju: Mariam the believer

Det händer inte ofta men när den kommer då vet man. Den där skivan som sätter spår. Som får en att tappa andan. På dansgolvet, vid köksbordet, i tunnelbanan. Mariam the believers debut är precis en sådan. Så långt ifrån receptbelagd produktionspop man kan komma, musik från – och delvis inspirerad av – en galax långt, långt borta från x-faktorer och tävlingspop.

av ERIKA VALLIN foto KLARA KÄLLSTRÖM, THOBIAS FÄLDT

29-åriga Mariam Wallentin har i den hyllade trum- och sångduon Wildbirds & Peacedrums släppt tre skivor med på nya skivan Blood donation är hon ensam. Skriven under två intensiva veckor förra hösten är den en blandning av strängteorier, historia från Mellanöstern och universellt tvivel. Hennes röst ställer frågor som är tusen år gamla; terapi i melodier för alla som tar sig tid – att lyssna i stället för att prata.

– Jag var less på själva jaget och människor med stora egen utan självreflektion. Jag ville ställa frågor istället för svar. Så det handlar skivan om till en del, att fråga. Jag fick kraft genom att skriva ur mig lite svaghet.

Varför kallar du dig Mariam the believer?

– För att man som människa ibland har så mycket mörker inombords och runt omkring sig, och för att överleva är hoppet det som håller kvar en liten ljusstrimma. ”Hoppet är det sista som lämnar en människa” finns det väl ett uttryck som heter? Man kämpar på. Och så gillar jag kombinationen av The Monkees I’m a believer ihop med mitt Mellanösternklingande namn.

Om din musik var ett konstverk?

– Åh, gärna ett norrsken över en öken.