ELLE-intervju: Veronicas dubbelliv

Majbrasorna har slocknat och Veronica Maggio är på väg hem. Det är valborgsnatt i Uppsala och hon rör sig bort från hemmafester, gråtrandiga kinder och pubertal dramatik. En 17-åring vid Fyrisån som sjungit hela sitt liv får plötsligt inte fram en ton. Knäckt av destruktiv tonårskärlek, hormoner som rusar och slåss, frustration och rädsla över att bli den som blir kvar. Tio år senare sammanfattar hon tonårens och småstadens alla känslor i det som var en av förra årets bästa svenska poplåtar:17 år från albumet Och vinnaren är…

Det är svårt att sätta fingret på Veronica Maggio. Hon är en blandning av diametrala egenskaper, dragna till ytterligheter – samtidigt och sällan med någon logik. Kanske är det förklaringen till att hennes andra album, som släpptes för ett och ett halvt år sedan, fortfarande är aktuellt. Man blir helt enkelt inte klok på vare sig sångerskan eller hennes musik; varje gång man lyssnar förbryllar hon igen. I en bransch där livslängden på både hits och album blir allt kortare är hennes tolv fjolårslåtar i god form och spelschemat fortfarande fullbokat.

– Just nu är det mycket spelningar och en del tv, säger Veronica Maggio. Jag hade tänkt lägga locket på och fokusera på nästa skiva men så fick skivan liv igen. Man blir klappad på huvudet av nya människor och det egot vill matas så ofta det går. Annars är jag orolig för rädslan att jag inte kan överträffa det här. Jag måste dra av plåstret och börja på nästa grej.

Vi träffas i en hotellbar på Södermalm i Stockholm. Mitt emot mig sitter en ljusblond pojkflicka i vit skjorta och ljusa jeans som skrattar högt och ofta – pratig och avslappnad men hela tiden med ett vaksamt öga på min bandspelare.

– Jag är expert på ett ge intryck av att vara öppen men ändå reserverad. Man tror att jag säger mer än jag gör.

Jag citerar hennes egen textrad ”vad vill du veta om mig, fråga bara, jag berättar vad som helst”.

– Haha, vi får väl se…

28-åriga Veronica Maggio är född och uppvuxen i Uppsala. Ett ganska så vanligt, superaktivt barn som föddes med en enorm revanschlust och älskade att sjunga. 22 år gammal flyttade hon till Stockholm och det dröjde inte länge innan staden och hela Sverige nynnade på debuthitten Dumpa mig som blev skivan Vatten och bröds storsäljare. Ytterligare två år senare kom uppföljaren där Veronica skrev nästan all text själv. Musiken gjordes av och med Snooks Oskar Linnros.

– Den påminner om matadoren i Tjuren Ferdinand, en vinnarkänsla fast på ett lite klumpigt sätt. Oskar ville höra min sårbara röst över beats som har väldig attityd. Vi var lika på det viset, kaxiga och självsäkra och samtidigt kan vi vara fruktansvärt osäkra. Det där fungerade rätt så bra med oss två, rent musikaliskt. Det är sårbart men de hårda stråkarna gör att man tror att jag är säker och lite ond.

Resultatet blev bland annat singlarna 17 år och Stopp, en dansryckig tolkning av Tim Burton-sagan Edward Scissorhands och om att ”vilja ha något som man inte kan få och om man skulle få det skulle man ändå bara skada det”. Någonstans under filmkvällar och mixning av sårbarhet och attityd förändrades Veronicas relation till Oskar.

– Vi blev tillsammans när vi gjorde den skivan … och sedan tog det slut. Tråkigt nog, för han är värsta geniet och det är otroligt sorgligt att vi inte kan fortsätta. Det hade blivit en naturlig utveckling och nu får jag börja om. Men jag hoppas att jag är klistret som håller ihop musiken. Så går det när man förenar nytta med nöje, säger hon med ett inåtvänt leende, kanske till den nya relationen med artisten, och hennes kompmusiker, Nils ”Melo” Tull.

Ändå gör du det igen?

– Jag är bra på det tydligen. Men det är sam­tidigt inte konstigt, folk träffas ju på jobbet. ­Musiken tar upp en sådan stor del av mitt liv, jag har inga andra hobbies. Det är fint att dela det med någon som förstår helt och hållet.

Vad är kärlek för dig?

– Att vara trygg. Jag är väldigt bra på att vara för tillmötesgående och till lags, och så visar det sig till slut att jag inte orkar vara den personen. Det handlar om att vara precis den man är och upptäcka att man alltid kan vara det med en viss person utan att anstränga sig för mycket. Allt utgår från kärleken: saknaden av, längtan till, utan kärlek är vi ingenting.

Är du svartsjuk?

– Ja, det är jag nog, på en relativt hälsosam nivå. Jag drömmer svartsjuka mardrömmar om att någon försöker stjäla min man. Jag inser att det ligger hos mig, jag är sårbar i vissa lägen, men jag är nog bra på att bara vara det inför mig själv.

På P3:s livegala står Veronica Maggio på scen och levererar en mjukt nostalgisk version av punkrockbandet Offsprings 90-talshit Self ­esteem. Ljudbilden är svalkande som en nyskakad cocktail i solen men texten är brutalt smärtsam och utlämnande. Framträdandet sammanfattar krocken som finns mellan bilden av en kaxig och svalt självsäker Veronica Maggio som målats upp i många intervjuer och den innerliga röst som med enkla medel tröstar små, ängsliga hjärtan i poplåtar om kärlek och rädsla. När man möter henne i verkligheten förstår man att båda bilderna existerar och är sanna, men inte utan varandra.

– Det sårar mig när folk skriver att jag är kylig och känslokall. Jag suger åt mig av dålig kritik och tar absolut inte in positiv. Jag känner mig ständigt på minus samtidigt som jag är stolt och tycker att jag kan göra bra saker. Det är den balansen jag tycker finns på skivan. Ibland är den ”kolla på mig, jag är bäst” samtidigt finns en tveksamhet där humorn i låtarna gör att det inte låter för kaxigt. Det är nog en rätt träffande beskrivning av mig. Inför varje spelning är jag jätterädd och tänker att ingen kommer, samtidigt som jag vet att vi kommer göra det svinbra.

Hur mycket utgår du från dig själv när du skriver?

– Den här skivan utgår bara från mig själv. När man försöker sätta fingret på något som har hänt och skriver ned det, då vet man om man beskrivit situationen på ett bra och rätt sätt. Men om man bara hittar på är det svårare, som när folk skriver skönlitterärt om saker de inte vet något om. Då känns det snabbt att det inte är äkta.

17 år vid Fyrisån?

– Varenda rad är sann.

Det verkar som att du var väldigt ledsen?

– Det var min deppiga tonårsperiod. Det handlade om allt möjligt, tonårstrassel och hormon­svall. Det blev en väldig kontrast till den person jag hade varit och egentligen är, som oftast är uppåt och glad.

Är du lycklig nu?

– Jag tror faktiskt det. Det vore väldigt bortskämt att säga att jag inte är det.

När kommer nästa skiva?

– Kanske i slutet av 2010, jag vill ha minst ett år av total radiotystnad. Jag skriver ner meningar i min mobil och så. Men visionen finns inte där än.

Vad drömmer du om?

– Så fort jag skapar en dröm dyker det upp tio rädslor till … men jag drömmer om att få mer styrsel på mig själv. Jag vill bli bättre på det jag gör och känna mig mer säker. Nu måste jag ha rätt mått av motgång, framgång, självförakt, självgodhet, det är ett evigt pusslande för att jag ska få ur mig något överhuvudtaget. Jag skulle vilja lära mig hur man gör utan att det är så komplicerat och plågsamt. Jag vill veta i förväg att resultatet är min förtjänst och inte bara en slump.

Av Erika Vallin Fotograf: Jimmy Backius

Stylist: Lisa Lindqwister Stylistassistent: Lisa Klavestrand Hårstylist: Martina Senke Makeupartist: Anya de Tobon Kläder från Acne.