Danspionjären: ”BLM var det bästa som kunde hända balettvärlden”
Text: Virginie Dolata
Misty Copeland sitter bakom ett skrivbord hemma på Manhattan i New York, osminkad och enkelt klädd i en ljus jumper.
– Min arbetsplats är stängd, jag har ingenstans att ta vägen! konstaterar hon.
Hon är balettdansösen och filantropen som skrivit historia genom att bli en av USA:s första kvinnliga afroamerikanska huvuddansare. Hon upptäckte baletten först som 13-åring när hon bodde med sin ensamstående mamma och fem syskon i ett nedgånget motellrum. Men för Copeland blev dansen hennes sätt att uttrycka sig och driven av passion tog hon sig framåt med stormsteg i sina tåspetsskor.
– För mig är det viktigt att vara en sund förebild och visa att en ballerina inte måste vara vit och mager, att hon kan ha vilken bakgrund som helst, förklarar hon.
Minns du när dansen blev en passion?
– I 7-årsåldern hade jag en av mitt livs mäktigaste upplevelser. Mariah Carey släppte sitt debutalbum och det var otroligt stärkande att se en så extremt begåvad kvinna med blandad härkomst. Jag knöt an till henne på ett sätt som jag inte riktigt förstod förrän i vuxen ålder. Att känna representation är så viktigt och avgörande. Hennes musik motiverade mig att koreografera, även om jag inte visste då att det var det jag gjorde.
När hon provdansade för en dansgrupp på skolan blev hon rekommenderad en gratiskurs på den kommunala ungdomsgården. Läraren såg direkt hennes talang, hon fick flytta in hos henne och efter ungefär fyra år dansade Misty Copeland professionellt på American Ballet Theatre (ABT) i New York.
Är balettvärlden tävlingsinriktad?
– Det finns givetvis konkurrens, men inte som det gestaltas på film. Man tävlar liksom mot sig själv eller för att få vissa roller och befordringar. Jag har varit på ABT i 20 år, så de är som min familj. Jag växte upp bland många dansare och min konstnärliga chef har känt mig sedan jag var 16. Det tuffaste för mig har varit avsaknaden av mångfald och att jag var den enda svarta kvinnan på ABT under de första tio åren i min karriär. Och att mycket av det jag fick höra, att jag ”inte var rätt”, att jag ”inte var något underbarn”, i själva verket betydde, ”du är för svart”, ”du passar inte in” eller ”du hör inte hemma här”. Det tog lång tid för mig att förstå det där. Inte att acceptera det, men att kunna prata öppet om det.
Hade du personer som stöttade dig?
– Det hade jag. Den svarta balettscenen finns, men den är inte stor. Jag lärde känna fantastiska svarta kvinnor, inte nödvändigtvis dansare, som fanns där och sa att det var okej att vara den första. Det är okej att vara ensam, det finns en gemenskap där ute som kan stötta dig om du vill. Och det ville jag.
I dag rankas hon som en av de främsta ballerinorna i världen. 2009 upptäcktes hon av ingen mindre än Prince och kom att bli en av hans musor. Han lärde henne att vårda sina egenheter och att inte bry sig om att passa in. Självbiografin Life in motion: An unlikely ballerina kom ut 2014 och blev en bästsäljare och mellan 2014 och 2016 satt Misty Copeland i Barack Obamas råd för idrotts- och hälsofrågor. 2018 spelade hon i Lasse Hallströms Disney-film Nötknäpparen och de fyra världarna.
– En ballerina kan ha vilken hudton som helst och kan se ut på mängder av olika sätt. Nu är det inskrivet i Disneyvärlden för alltid. Jag tror att det blir nästa kapitel för baletten, nu när vi har hela Black lives matter-rörelsen. Det ger oss en möjlighet att börja om på många ställen och det är förmodligen något av det bästa som kunde hända balettvärlden. Inte bara på grund av BLM, utan även pandemin och alla teatrar som stängs ner. Branschen tvingas hitta nya och innovativa sätt att visa upp sig och hitta en ny, bredare publik. Det är inte en dag för tidigt.
Vad har du lärt dig av baletten?
– Den har gett mig struktur, konsekvens och disciplin. Jag hade inget av det där, så dansen har gett mig väldigt mycket, en rikedom i livet. Och många vänner jag fick i dansvärlden som barn har jag kvar än idag.
Du nådde toppen rekordsnabbt, vad har du för förhållande till tid?
– Det finns så många lager där och det har definitivt förändrats genom åren. När jag var yngre spelade tid väldigt stor roll. Jag är jungfru, har alltid koll på saker och är väldigt organiserad. Jag hade ångest över allt i mitt liv som jag inte hade kontroll över, men tiden var något som jag faktiskt kunde kontrollera. När jag var liten kunde jag gå till skolan en timme för tidigt för att vara säker på att inte komma sent och missa något. Jag var helt knäpp och minns att mamma sa, ”Om det är vad du vill så gör vi så, men det är lite knasigt!” (skrattar). Tid är något som jag alltid har värdesatt, som andra människors tid, att vara professionell och komma i tid. Och så samarbetet med Prince, vi pratade mycket om tid och för honom var det något helt annat än för mig. För honom existerade egentligen inte tid. Han ville få ut det mesta av den, utan restriktioner eller begränsningar.
Nu är du ambassadör för Breitlings nya Chronomat ladies-kollektion tillsammans med Charlize Theron och Yao Chen.
– Jag har sällskap av två fantastiska, starka, unika kvinnor och jag tycker kampanjen lyfter allt jag står för. Jag skulle inte acceptera ett samarbete som gick ut över min integritet, att bli en del av ett varumärke bara för att tjäna pengar eller för att förknippas med ett märke som syns över hela världen … Kollektionen är otroligt raffinerad och glamourös men har samtidigt en avslappnad maskulinitet över sig. Och jag känner att det är precis så jag skulle beskriva min stil.
