Ikram Abdulkadir är fotografen som vågade drömma stort

Efter reklamen: 5 snabba frågor med Amie & Fanna

För nästan tio år sedan, när jag gick i nian, minns jag att jag satt på utvecklingssamtal och fick frågan av min mentor om vad jag ville bli. Jag svarade att jag skulle läsa till biomedicinsk analytiker. En lögn, jag hade ingen aning om vad det var. Mamma satt bredvid och log stolt, stackarn. Jag lyckades nästan övertyga mig själv om lögnen att jag ville plugga medicin och att det var där min framtid låg. I själva verket var jag så skoltrött som man kan bli och det syntes på betygen. Bristen på framtidsambitioner (utöver att bli rik) gjorde min skolgång olidlig.

I gymnasiet började jag först på naturvetarprogrammet, det höll i ett år. Efter det bytte jag till samhällsvetenskapsprogrammet. Det blev det första bytet i en lång rad av byten och avbrutna kurser och program som fortsatte in i mina universitetsstudier. Det som skrämde mig mest var inte tanken på att aldrig kunna ta ut en examen, utan att jag inte ens på universitetet hade någon aning om vad jag ville bli.

Jag ville inte leva hela mitt liv utan att ha hittat min grej. Vid 20 kändes det som att alla visste vad de ville göra resten av livet, vilket i och för sig inte var sant, och att jag var den konstiga som inte visste det. Jag fattade sen att det snarare handlade om att de hittat något som inte fick dem att vilja dricka klor efter varje arbetspass, bara efter några.

Men sommaren 2017 hände något. Något år tidigare hade jag köpt en systemkamera på blocket och börjat ta bilder då och då som jag knappt delade med någon. Men den sommaren uppmuntrade några vänner mig att starta ett konto på Instagram för att dela mina bilder med fler personer. Jag gjorde det, trots att det kändes som att jag skulle dö av hur pinsamt det var.

Till en början hade jag ett tiotal följare. Familj, vänner och något enstaka konto som följde så många som möjligt för att de skulle följa tillbaka. Jag upptäckte porträttfotografi och blev som besatt. Jag tog bilder på mina syskon så ofta jag kunde och de ville och även när de inte ville med hjälp av mutor.

Inspirationen kom från familjealbumen jag såg i mitt och andra somaliers hem. Det fanns en otrolig estetik i bilderna som gjorde det svårt att slita sig från dem. Personerna i bilderna uppträdde nästan för kameran. Bilder där någon håller i en telefonlur fast de uppenbarligen inte pratar i telefon utan gör det för bildens skull. En uppvisning av någon sorts framgång i det nya landet. Bilder där män och kvinnor sitter uppklädda som för en fest hemma, utan några andra tecken på att festligheter har ägt rum. Det var bilder som, likt alla andra familjebilder, tagits för minnenas skull men också för att skicka till familjen de lämnat efter sig i hemlandet. För att försäkra dem om att livet var bra. Vi tog sådana bilder i min familj också.

Jag minns en gång när jag och min lillebror fick klä upp oss i våra finaste kläder, pappa körde oss till Pildammsparken där vi fick posera vid Margaretapaviljongen och ankorna medan han tog bilder. Flera år senare besökte jag släktingar i Kairo och hittade bilderna hemma hos dem.

Jag söker efter mening och syfte i allt jag gör. Det kanske är min muslimska uppväxt som gjort att jag är sådan. Men i fotografin har jag så länge jag kunnat försökt intala mig själv att det inte har någon mening eller något syfte utöver glädjen det ger mig. Det gick bra till en början, när mitt konto på Instagram var litet och inte fick särskilt mycket uppmärksamhet.

Men kontot växte och med det uppmärksamheten mina bilder fick. Plötsligt blev jag bokad, andra människor ville att jag skulle fota dem. Inte ens då vågade jag erkänna för mig själv att jag kanske hade hittat det jag ville göra resten av livet. Nu har jag kanske äntligen gjort det. Och jag hoppas att fler unga icke-vita personer inte ska känna sig begränsade av kraven som ställs på dem och de få alternativ som ges. Jag hoppas att de ska våga drömma.

Av: Ikram Abdulkadir Foto: Safiyo Abdulkadir