ELLE Ukraina – från modemagasin till överlevnadsguide
”Vakna, det har börjat!” Svitlana Kravchenko ligger i sängen när hennes väninna ringer. Klockan är 4 på morgonen torsdagen den 24 februari, och bomberna har börjat regna från Kievs himmel. Kriget är här. Hon stiger upp och går långsamt genom rummen. Hon tar en dusch, tvättar håret. Sen går hon till köket för att diska och vattna blommorna. En overklig stund.
– Jag kunde inte samla tankarna, minns journalisten som fortfarande är skakad. Fem dagar tidigare planerade vi för aprilnumret, och jag gick med en av moderedaktörerna för att hämta en kavaj till en fotografering. Livet slets bokstavligen mitt itu den natten.
Jag är väldigt rädd, men jag försöker vara stark.
Klockan 10 lämnade hon sin lägenhet, och det liv hon levt. Kriget överraskade ELLE Ukrainas redaktion, med huvudkontor i Kiev, precis som det överraskade resten av världen. Visst hade det gått rykten om en invasion, men hela landet hade vant sig vid att leva under hot sen annekteringen av Krim 2014.
– På onsdagen, kvällen före angreppet, hade jag diskuterat Rysslands absurda beslut att erkänna vad de kallade för regionerna Donetsk och Luhansk ”självständighet”, säger Valeria Shebela, digital redaktör. Vi drömmer, som hela Ukraina, om att få ett slut på striderna som pågått i åtta år, och de här löjliga uttalandena hade gett oss en bitter eftersmak.
Den brutalitet som präglade natten den 24:e var svår för Iryna Koval, redaktionssekreterare, att hantera. Hon beskriver hur hon från sitt fönster kunde se en enorm explosion vid skogsbrynet lite längre bort.
– Jag tog mig direkt till mina barn, som bor i norra Kiev, så att vi skulle vara tillsammans allihop. Jag kan inte beskriva den rädsla jag kände vid tanken på att något skulle ha hänt dem.
Trafiken var fortfarande framkomlig när Iryna körde till sin svärdotter och sitt barnbarn i Gostamel, en av huvudstadens förorter. Hon körde så fort hon kunde, till ljudet av missiler som exploderade i fjärran.
– Vi tillbringade två mardrömslika dagar nära de första striderna. Eftersom vi inte hade tillgång till något skyddsrum gömde vi oss i badrummet, och stoppade för fönstren och dörrarna med madrasser. Vid varje flyganfall skakade hela huset.
Sökte sig till den polska gränsen
När staden Dymer, några kilometer bort, intogs av ryssarna, bestämde sig Iryna och familjen för att åka västerut, mot Lviv. De gav sig knappt tid att packa väskorna eller sätta hunden i transportburen.
– Vid checkpointen sa de till oss att skynda oss, och att vi troligtvis inte skulle kunna resa tillbaka till Kiev via samma väg. Mitt barnbarn, som är 12 år och hade visat sånt mod hela tiden under de här fruktansvärda dagarna började storgråta. Jag kramade honom hårt och trodde att han grät av rädsla, men han sa att han grät för att han var så ledsen över att behöva lämna allt, huset han vuxit upp i och som han kanske aldrig skulle få återse...
Vägen till Lviv är lång, och överallt var det bilar, bussar, gående människor i alla åldrar och av alla nationaliteter. Det tog tre dagar att ta sig 60 mil. Familjen Koval sov i sin bil, i hopp om att nå fram till tryggheten vid den polska gränsen.
I takt med att bombningarna kring Kiev intensifierades lämnade även andra medlemmar av ELLEs redaktion huvudstaden – Olena Lisum, som packade ner sin favoritparfym Fleur Narcotique från Ex Nihilo i resväskan för att hjälpa henne att hantera ångestattacker, Ekaterina Popova, redaktör, som med nöd och näppe klarade sig undan en explosion vid en bensinmack och Anastsiia Klimenko, marknadsansvarig, som hade åkt för att hämta sin bror i en liten stad i västra Ukraina som ryssarna attackerat, kom alla till Lviv.
Till slut lämnade även Svitlana, efter övertalning av föräldrarna, Kiev. Hon och pojkvännen begav sig till regionen Tcherkassy, söder om huvudstaden. Hon berättar om kolonnerna av stridsvagnar på vägarna, de lågt flygande helikoptrarna, ljudet av explosioner och rädslan i ögonen på dem som precis som hon försökte sätta sig i säkerhet. De bor nu med ytterligare sex personer i svärföräldrarnas hus.
– Jag sover fullt påklädd, med en domkraft som vapen bredvid mig, och resväskan vid dörren ifall flyglarmet skulle gå och vi måste gömma oss.
Hon har hela tiden telefonen till hands, ständigt uppkopplad på appen Telegram som kontrollerar äktheten hos videoklipp som cirkulerar, och varnar för falska nyheter. Den gör också att hon kan kommunicera med sina närmaste.
Vi måste ge våra läsare information som är trovärdig och som de har nytta av.
– Jag ringer min mamma, som delar ut mat till soldater i en närliggande stad, och mina systrar som bor i Moskva och St. Petersburg och som säger att ‘Ryssland snart inte finns längre’. Jag ringer mina vänner, som min kompis som har skickats till gränsen vid Belarus med sin pappas gamla pistol. Jag ringer min farbror, som har gått in som frivillig, och min kusin som är med i armén. Inte minst ringer jag min 84-åriga mormor i den östra delen av Ukraina, som vägrar att gå ner i skyddsrummet. Min mormor, som överlevde andra världskriget, säger att om hennes by bombas, så sätter hon sig i hörnet och låter allt ha sin gång. Svitlana tystnar. Som för att lugna sig själv säger hon:
– Jag gläder mig över varje seger som vår armé vinner, och – Gud vet det – över varje förlust på fiendesidan. För att inte låta ångesten och oron få övertaget, har journalisten kastat sig in i arbete. För kriget i Ukraina är också ett informationskrig. Vad ska ett månadsmagasin som vänder sig till kvinnor göra under de här extrema omständigheterna? Svaret är självklart.
från modemagasin till överlevnadsguide
– Vi måste ge våra läsare information som är trovärdig och som de har nytta av nu direkt, förklarar Sonya Zabouga, ELLE Ukrainas chefredaktör som började på tidningen 2004, och som har lett den sen 2008.
Hon är ett imponerande energiknippe, som dessutom talar flera språk. Hon är också en av de få av redaktionens medlemmar som valde att stanna i centrala Kiev, och med stigande rädsla såg stridsvagnarna köra in i staden. Under ibland mycket knappa omständigheter (en internetuppkoppling som kommer och går, ett team som är utspritt i olika skyddsrum och avlägsna byar, och olycksbådande larm som får magen att knyta sig) har redaktionen helt flyttat till webben för att kunna följa det som händer i realtid.
Innehållet innefattar praktiska råd; regeringens rekommendationer, adresser där man kan lämna blod till soldater, listor på restauranger som delar ut gratis mat, tips på kosttillskott man kan ta för att i största möjliga mån behålla hälsan, knep för att stoppa inre och yttre blödningar … Och lite psykologi: ”Fem råd för att inte tappa förståndet”, ”Hur du bäst skyddar dina barns mentala hälsa”. Även några nyheter från nöjesvärlden får plats – ”De här ukrainska kändisarna har ryckt in i armén”, ”Era favoritartister tolkar Ukrainas nationalsång.”
Det är en tidning för kvinnor i krigstid. När det gäller den tryckta versionen är det fortfarande oklart för Sonya Zabouga och hennes team hur det ska kunna gå till men deras stora förhoppning är att få ut aprilnumret.
– Även om jag inte vet hur – eller om – den kan komma ut i handeln, så är det viktigt att fortsätta, slår Sonya fast.
Det är ett uttalande som känns desto starkare när man vet att ELLE Ukraina fram till i december gavs ut på ryska, men då övergick till att tryckas på ukrainska. Det var en följd av ett pågående kulturellt skifte: fram till nyligen ansågs ryska vara elitens språk – men i och med annekteringen av Krimhalvön har den ukrainska identiteten stärkts: hundratals statyer av Lenin har rivits, namn på gator och städer har fått nya, mindre ryskklingande namn, och medierna har så sakteliga återtagit sin identitet. För Sonya Zabouga, som har en rysk pappa och en ukrainsk mamma, handlar det om stolthet.
Allt detta berättar hon för oss under ett digitalt möte med 48 deltagare från ELLE:s internationella redaktioner. Vi som möts på Teams är från Spanien, Polen, Turkiet, USA, Nederländerna, Japan … Med rörd stämma berättar Sonya Zabouga i snabb takt om sitt arbete och sin vardag medan sirener av och till ljuder i bakgrunden. Hon sitter i en vitmålad korridor, långt från alla fönster, så som regeringen gett råd om, och beskriver de långa köerna till de mataffärer som fortfarande har öppet.
– Jag har också lärt mig nya engelska ord, som ‘utegångsförbud’ och ‘raketartillerisystem’ för att kunna skildra krigets verklighet på Instagram. Jag vill att ryssarna ska veta att det inte handlar om en ‘specialinsats’ utan om ett verkligt krig. Jag vet att ELLE inte är en politisk tidskrift, men om ni kan sprida information om vad som pågår via era utgåvor...
Stödet från de internationella kollegorna
Medsystrarna på ELLE är djupt berörda, de uttrycker sitt stöd, erbjuder boende och sin hjälp på alla sätt de kan. Sonjas röst brister.
– Jag är väldigt rädd, men jag försöker vara stark. Tack för allt.
Även inom Kiev visar tidningarna inom samma nisch solidaritet. De ukrainska utgåvorna av ELLE, Vogue och L’Officiel har gått samman och i ett öppet brev bett de stora internationella lyxmärkena om att sluta samarbeta med den ryska marknaden. Och kriget fortsätter. Valentina Yakuba, litteraturkritiker i dagspressen har flytt ner i Kievs tunnelbanesystem tillsammans med sin familj.
– Aldrig hade jag trott att tunnelbanan skulle bli den plats där vi skulle duscha och tillbringa våra nätter och helger, kommenterar hon.
Hon tog på sig uppdraget att organisera matutdelning och lösa av volontärer. Vad det är som driver henne? Hennes ”djupa hat mot ockupanterna” och hoppet om att segra.
– Vi är enade, upprepar hon.
– Jag gråter inte ofta, jag har varit med om så många prövningar i mitt liv, säger Iryna, redaktionssekreteraren.
Inte ens under flygräderna, när jag höll mitt barnbarn i famnen fällde jag en enda tår. Men när invånarna i byn Moschchanka, som ligger nära gränsen, kom till oss med hemlagad mat, te, kaffe, varm mjölk och bensin kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. De vägrade ta emot en enda krona som betalning.
I resväskan har Svitlana packat ner lätta, blommönstrade klänningar.
– Våren är snart här, säger hon med ett hoppfullt leende. Det är bara några timmar kvar innan den stora segern. Jag tror det, jag vet det!
Så kan du hjälpa Ukraina
Röda korset
Röda korset finns i hela Ukraina och hjälper människor med akuta humanitära behov. För att hjälpa de drabbade i Ukraina swishar man till Röda korsets nummer 900 80 79. Pengarna öronmärks.
SOS Barnbyar
SOS Barnbyars stora fokus är alltid att trygga barnen, och sedan mitten av februari arbetar de med att evakuera barn och familjer från Luhansk och Brovary. Swisha till nummer 123 320 07 14 för att stödja Sos Barnbyars arbete i Ukraina.
Unicef
Unicef är på plats i Ukraina där de arbetar för att familjer och barn ska få akut sjukvård, stöd, tak över huvudet och mat. Under mars månad dubblas din gåva av Akelius Foundation. För att hjälpa Unicef med deras arbete i Ukraina swisha till 9020017 – och märk Ukraina.
UNHCR
UNHCR är FN:s flyktingorgan och har funnits på plats och hjälpt till i Ukraina sedan 1994. Just nu dubblas alla gåvor. För att hjälpa UNHCR i sitt arbete – klicka här.
