Grundaren erkänner: Experiment med inlåsta djur inspirerade Tinder
I nya HBO-dokumentären Swiped: Hooking up with the digital age undersöker den ansedda amerikanska journalisten Nancy Jo Sales varför vi använder dejtingappar. Hon försöker också förmänskliga dess kultur.
– Jag ville se människorna bakom alla bilder som flipprar förbi. Jag ville höra deras historier, få reda på vad de egentligen upplever och hur det får dem att må.
Inför dokumentären intervjuar hon skaparna bakom flera populära dejtingappar för att få svar på frågan ”Varför har vi skapat detta?” Hur tror ni att det påverkar vår kultur? Stör det er att det finns människor som råkar ut för mycket otrevliga erfarenheter och övergrepp i samband med användandet av era appar?
Tinder och behaviourismens pickande duvor
Men hon får också en del oväntade insikter under arbetets gång: En av de som intervjuas är mannen som uppfann swipeandet – Tinders CSO och medgrundare Jonathan Badeen. Där avslöjar han att appen delvis inspirerats av behaviouristen B.F. Skinner och hans psykologiska experiment på bland annat duvor.
Läs också: 7 tecken på att du använt Tinder alldeles för länge
Grunderna i den psykologiska inriktningen behaviorismen baserar sig på beteende som en följd av tidigare positiva eller negativa förstärkningar i omgivningen. I ett av Skinners experiment: Vidskeplighet hos duvor, placerades hungriga duvor i en bur. Fåglarna fick mat med regelbundna intervall, utan någon som helst koppling till dess beteende. De beteenden som fågeln händelsevis höll på med när mat delades ut blev då förstärkta, så duvorna började försöka upprepa vissa beteende, i tron att det skulle leda till mat. (Se filmen här!)
Sambandet mellan Tinder och turstrumpor
Experimenten menades påvisa en slags vidskepelse hos fåglarna, ett beteende som kan liknas vid en del vanligt förekommande mänskliga ritualer, exempelvis turstrumpor inför en match. Man har haft tur några gånger, ser en sambandsfaktor och kopplar denna till händelsen, trots att det med all rimlig logik inte kan påverka utfallet.
Parallellerna till Tinder är inte särskilt långsökta. När duvan vet att den får mat när den pickar, blir den lite uttråkad – och blir en ”gambler”. Måste testa nya metoder. Kanske kommer det mat, kanske inte. Och visst är det själva spelet – och ovissheten, som är en del av dejtingapparnas framgångssaga.
Läs också: Sandra Beijer om kärlek, Tinder och hur man bäst tar sig ur ett hjärtekross
Gamification är ett begrepp som nästlat sig in överallt i den digitala vardagen de senare åren. Knepet är enkelt – genom att applicera klassiska spel-element på alla möjliga olika fält ökar både interaktionen och engagemanget hos användarna. Dejtingapparnas spänningselement är ett klockrent exempel på detta. Du fortsätter spelet hela tiden just för att utkomsten är osäker. Ska jag matcha? Ska jag inte matcha? Jakten på kärleken dopaminkicken har börjat.
Gamification-elementen på Tinder sträcker också sig till mer än bara själva spelet och vinsten – du kan också vara vem du vill vara när du träffar någon på en dejtingapp. Ditt blad är oskrivet, och det finns ingen som kan verifiera dig.
Badeens jämförelse med duvorna upprör Nancy Jo Sales på flera sätt, kanske extra påeldat just av att Skinners arbete av vissa kallats för manipulativt och kontrollerande.
– Vi är försökskaniner. Skaparna av appen bryr sig inte om vi blir kära eller inte – de vill bara ha oss som användare, de vill ha våra pengar, säger hon till Recode.
Dejtingkulturens apokalyps?
I en ganska rå och väldigt krass artikel i Vanity Fair, gräver Nancy Jo Sales djupare i dejtingapparnas snabba och enkla manér och den korta vägen till sexuella relationer som dessa erbjuder. En intervjuperson likställer dejtingapparna med att ”beställa en person på onlineshopping”. Dejtingkulturens apokalyps kallar Nancy Jo Sales Tinder och dess likar. Sant eller falskt? Kolla in HBO-dokumentären (trailer nedan) och gör din egen bedömning.
Bildkälla: IBL
Artikeln publicerades först på Femina.
