Hanna Hellquist: "Kommer jag att dö ensam?"
Det finns vissa saker som folk har sagt till en som kommer att ringa i ens öron hela livet. Min pappa spände ögonen i mig när jag var i mina tidiga tjugo, och dömde ut mig med orden:
”Du kommer aldrig att stå ut med nån karl du”, sa han. ”Inte nån längre tid. Du är precis som jag, fast värre. Du kommer att bli ännu ensammare.”
Ja, det är ju inte så konstigt att de där orden fortfarande ringer i mig. Det är fruktansvärt sagt. Jag tänker på det nästan varje dag så fort jag får en ensam stund över, och så undrar jag om jag sitter där själv för att jag är så omöjlig som person. Om jag är alldeles för lik min far för mitt eget bästa.
Jag tror att pappa menade det lite som en komplimang också, att han inte trodde att jag skulle kunna spela kvinnorollen i ett heteroförhållande tillräckligt bra för att relationen skulle bli särskilt långvarig. Men jag tänker bara att jag kommer att dö ensam. Mina vänner är bland det viktigaste jag har. Mamma, vännerna, hunden. Och min självständighet. Där har vi det. Mitt liv.
Den här våren har det knakat i flera av de viktigaste vänskaperna. Det har gjort så himla ont. Jag har varit så trött och ledsen och nedstämd. Eller, så här funkar jag: Först gör det ont och jag blir ledsen, och sen blir jag alldeles kall. Otroligt rationell. Tänker klara och kalla tankar som ”man kan inte tvinga folk att vilja umgås med en” och ”man måste acceptera folk precis som de är för man kan aldrig ändra på någon” och sån skit. Jag är av den starka övertygelsen att folk måste få vara sig själva och göra sina egna val, och sen är det upp till mig om jag vill vara med dem eller inte. Man kan inte gå in och peta och dra i någons personlighet. Det finns inte ens någon anledning för mig att förklara för någon vad som som stör mig, för det gör bara folk ledsna. Personligheten kan man ju inte göra så mycket åt. Den är där. Gillar jag den? Då kör vi. Om inte, då går jag min väg och du kommer aldrig att få veta vad som hände.
Jag har gjort det några gånger i mitt liv, rensat upp i vänskapsleden. Det är befriande på många sätt. Samtidigt otroligt uppslitande, eftersom det gäller människor som man har haft väldigt varma känslor för. Jag kan drömma om gamla vänner i åratal efter att relationerna har dött. Drömmarna är smetiga och känslosamma, jag vaknar och saknar. Jag tolkar det som att jag varit för snabb, och för rationell.
Jag var så lik honom, men jag vill inte vara det. Jag vill ta hand om mina relationer.
Pappa var mycket riktigt en ensam person. Han stod sällan ut med folk i några längre perioder. Knappt ens mig. Jag minns hur han resonerade kring förlorade vänskaper och hans egen del i det nederlaget. Hans teorier om vad som hade gått snett var alltid solklara. Jag är så lik honom, men jag vill inte vara det. Jag vill ta hand om mina relationer. Ge dem alla chanser och inte fatta några förhastade beslut.
Så jag gör som alla duktiga kvinnor i min generation och tar med mig detta till min terapeut. Jag berättar om vad pappa sa. Jag berättar om min vår. Jag undrar om jag överdriver min egen oskuld i konflikterna och jag frågar hur man ska hantera vänskaper som kanske är på väg mot sitt slut av helt naturliga anledningar, att man växer isär, att liven är svåra att få ihop, att kärlek dör även mellan vänner. Jag ber om råd, hur vet man när man ska gå? För jag är livrädd för att sitta hemma, alldeles ensam, och bara ha rätt.
Min terapeut är en erfaren kvinna, och bara att hon finns i mitt liv är en avgörande skillnad mellan min pappa och mig. För medan pappa hade alldeles för höga tankar om sin egen konflikthanteringsförmåga så har jag alldeles för låga. Pappa drog så fort det blev krångligt. Jag stannar längre än jag behöver. Vänner har man så länge man älskar varandra. Och när den kärleken tar slut, då måste man lita på att man förstår det.
Foto: Alex Letic
