Hanna Hellquist: "Inget tristare än ett lyckat slut på resan”
Hej och välkomna till den absolut tråkigaste tiden på året! Det är inte mörkret jag menar, eller bristen på pengar, eller den stora tomheten som alltid rullar in i början av ett nytt år då det gamla året slutade precis som alla andra år brukar. Januari är så fruktansvärt tråkigt eftersom det är nu som folk världen över bestämmer sig för att ta tillbaka lite värdighet till sina liv. I januari är den stora omstarten. Uppsträckningen. Nykterhetens och avhållsamhetens månad.
Nu fimpar vi för gott och lägger sallad på två tredjedelar av tallriken. Det är inga konstigheter, jag har verkligen inte svårt att förstå varför folk vill börja om. Det är bara så fruktansvärt tråkigt att lyssna på, läsa om eller titta på alla självgoda hälsoresenärer.
Jag kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare än att läsa om hur många squats nån har gjort.
På en tidning som jag jobbade på förut finns det en tradition att man varje år engagerar en medarbetare i den stora hälsoresan. Man tar någon hjälpligt motiverad och habil skribent som tröttnat på sin övervikt och sina dåliga vanor, och sen sätter man denna skribent i arbete, alltså hookar upp den med personlig tränare, kostexperter och så vidare, och sen följer man den här personens lyckade resa mot sitt nya och bättre jag. Och det är inte svårt att förstå varför kollegan hoppar på hälsotåget: man får ju allt serverat, man får verktygen, man går ner sina kilon, man mår bättre och man blir lite profilerad på köpet. Som sagt, inga konstigheter. Men kul? Nej, det är det inte. Inte att läsa om i alla fall. Jag kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare än att läsa om hur många squats nån har gjort, eller hur personen arbetat mentalt för att hindra sig själv att äta en Aladdin-ask till lunch. Jag kan inte tänka mig något tråkigare än ett lyckat slut på hälsoresan. Ett år fick jag frågan om jag ville bli den kollegan. Jag tog det som en stor skymf, både mot min fysik och min penna, och tackade självklart nej.
I stället bestämde jag mig i höstas för att, tillsammans med en av mina bästa vänner, A, göra en alldeles egen hälsoresa. Eftersom vi inte var det minsta intresserade av hälsa egentligen, utan bara av att komma i våra bästa finkläder igen, satte vi oss själva på en riktigt gammaldags bantningskur med soppor och shaker och puddingar i olika färger och smaker. Vi skulle också ta långa stärkande promenader med våra hundar, och göra upp matscheman (så småningom när vi fick börja äta fast föda igen) och göra matlådor med fisk och broccoli och nötter och sånt som alla vet är nyttigt. Det var mycket ”Nu jävlar” och ”Ge inte upp” och ”Tänk på din målbild!!!” i sms-korgen.
Problemet med gammaldags bantningskurer är att de funkar dåligt på människor som inte har någon impulskontroll. Man blir ju väldigt dum i huvudet av att vara hungrig. Man tänker inte klart, man tänker bara på mat, man blir besatt. Och apropå det här med att ta tillbaka värdigheten. Låt mig berätta om när min vän A under en avtackning på jobbet ser att någon (uppenbarligen en sinnessjuk människa) har slängt en halv vetelängd i papperskorgen, och min vän A, galen av hunger, plockar upp bullresterna bland skräpet, låser in sig på toaletten och äter upp allt medan han gråter bittra tårar över sin bristande karaktär.
Låt mig också berätta om en kväll när jag, precis när jag är på väg att somna in, i min hunger fantiserar ihop en rätt som jag tror saknar motstycke i sin onyttighet: pannkakor fyllda med grädde och en särskild sorts godis som typ är som chokladdoppade chips. Och att jag denna kväll går upp ur sängen och i nattlinne, tofflor och kappa beger mig till närmsta Ica för att inhandla dessa ingredienser, och sen trycker i mig allt på tio minuter. Grädde på lakanen. Skyhögt blodsocker.
Det är exakt sånt jag vill läsa om. Folk som misslyckas. Före- och efter-bilder där man inte ser någon skillnad. Under en fet rubrik som lyder GE UPP.
