Hanna Hellquist: ”Mitt extremt ordinära liv oroar mig”

Det är sensommarkväll ute på landet. Min vän Lina och jag sitter i soffan och skäms, vågar inte möta mammas besvikna blick. ”Näej Hanna. Nej. Tänk dig noga för nu, jag ber dig. Snälla tänk efter först och fundera på konsekvenserna. Det kan bli så fel.” Stämningen är tryckt. Tv:n står på i bakgrunden, det är det enda ljud som hörs. Fångarna på fortet. Det är allvar, mamma är verkligen besviken på oss. Besviken och rädd.

Vad är det då för hiskeliga planer Lina och jag har kokat ihop? Vilket fruktansvärt scenario riskerar vi att utsätta oss för, denna fredagskväll mitt i skogen i Grums? Är detta kvällen då vi testar crack för första gången? Planerar vi månne att plocka fram pappas gamla hagelbrakare och skjuta in siktet i grannens hästhage? Har vi plötsligt fått ett bootycall till en oskyddad gangbang i Säffle och står med bilnyckeln redo i farstun?

Nej. Det enda Lina och jag har gjort oss skyldiga till är att vi har vädrat ett visst intresse att ägna merparten av fredagskvällen till att måla om köksgolvet i stugan. Golvet är grått. Vi vill måla det vitt. Vi har sagt det till mamma. Jag har redan köpt golvfärg. Och vad värre är – vi har båda sett fram emot det. Mycket. Att måla ett köksgolv. Jag har längtat till denna kväll. Medan Lina plockar fram färgburk och penslar så kör jag mamma på porten. Nån måtta med målnings-shameandet får det vara. Sen berättar Lina om sin egen relation med sin mamma. Den är tydligen exakt likadan. De har nyligen kommit ihop sig över en vanlig golvslipning, och det hade varit den värsta stormen på väldigt länge. Men snälla rara. Vem bråkar med sin mamma om golv? Vad är det för bortskämda morsor som orkar reta sig på sina ungars högt ställda estetiska krav i deras egen livsmiljö?

När mamma stod där och såg så besviken ut, och fick oss båda att känna oss som brottslingar, så slog det mig att herregud, min mamma är verkligen lyckligt lottad! Tänk att vara morsa och ha sin fullvuxna dotter att gnälla på hemma en fredagskväll. Och tänk att utsikten att vakna på lördagsmorgonen till ett nymålat köksgolv är precis på gränsen av vad hennes psyke klarar av. Ren mamma-lyx. Bortskämt rentav. Men vad säger det om det liv jag lever?

Ett grått köksgolv på cirka tolv kvadrat tar ganska lång tid att få helt vitt, ska det visa sig, och under den tiden pratar Lina och jag mycket om både våra förändringsobenägna morsor och våra överdrivet händelselösa liv. Vi är två relativt unga tanter, konstaterar vi. Såna riktiga tanter, med taskig motor i bilen, fotriktiga skor och ett överdrivet intresse för svamp. Vi gillar samma saker. Skogen. Hunden. Greja med huset. Att gå och lägga sig tidigt i en nybäddad säng, och mysa ner sig med en engelsk deckare på teven och en sån go kopp WHISKY, skoja, menade såklart kamomillte. Vakna och börja dagen med en riktigt go gröt med äppelskivor stekta i smör, honung och kanel, vem fan har jag blivit?

Mitt extremt ordinära liv oroar mig. Inte för att jag inte trivs i det, jag kan inte tänka mig nåt mysigare än att åka ut på landet en helg och skrota omkring i trosor och t-shirt och unna mig en extra strykning av köksgolvet när jag kommer hem från skogspromenaden. Utan för att jag tänker att det här livet ska komma sen. När jag är i mammas ålder. När jag har oroat mig klart över mina egna kids, och kan ägna mig åt mig själv igen. Det känns som att jag gör allt i fel ordning på nåt sätt. Kommer jag inte ångra att jag aldrig åkte till den där gangbangen i Säffle? Om man överlever ett sånt liv är det väl ännu härligare att ta det lugnt sen. Har man dessutom levt runt och ställt till det på flera olika sätt, kommer ens mamma att vara mer än tacksam för att man drar igång ett golvmålningsprojekt en fredagskväll, så länge man låter bli crackpipan.

Läs också:

Hanna Hellquist: ”Min uppmärksamhet misstas ofta för blåögdhet”

Hanna Hellquist: ”Jag blev liksom helt mållös”

Här hittar du alla Hanna Hellquists ELLE-krönikor – ständigt lika klockrena

Foto Lina Furuholm