Hanna Hellquist om att äta och att döda djur

Det är inte alla som har det i sig, förklarade den grånande alfahannen över en middag bestående av kronhjort, fälld i hans skog, potatis, svampsås och ett av världens finaste rödvin, som hade hämtats upp från vinkällaren kvällen till ära.

Det är inte alla som har det i sig att skjuta ett djur. När man sitter på passet och den där hjorten uppenbarar sig i skogsbrynet, och den böjer sig ner för att beta men hör ett ljud och avbryter rörelsen, vädrar i luften efter faran, i det ögonblicket finns det två sorters människor. De som klarar att trycka av och de som inte gör det. Om du nu sitter på det där passet från första början så är det väl ganska troligt att du tillhör den första gruppen.

Men det är inte säkert. Alla har det inte i sig. Jag ville berätta för honom att jag hade det i mig, jag antar att jag ville att han skulle tycka om mig. Men jag fick inte chansen. I stället tog jag en tugga till av hjorten. Det serveras hjort, då äter jag hjort. Min inställning till köttätande är enkel och i grunden ganska korkad. Jag ska förklara.

Jag är rent intellektuellt emot att äta kött. Jag ser ingen poäng med det. Jag tror att det går alldeles utmärkt att leva ett långt och hälsosamt liv utan kött, om det nu är det man är ute efter. Jag mår dåligt i månader om jag ser bilder på hur grisar och kossor behandlas på väg till slakt, när grisarna skriker i panik och kossorna kissar ner sig av stress och ångest och jag tänker att världen är galen, hur kan någon människa tycka att det här är naturligt? Det är ju ett gammalt favoritargument för att vi ska fortsätta äta kött, att vi alltid har gjort det. Det är naturligt.

Däremot säger jag sällan nej till kött om jag blir bjuden på det när jag är på middag hemma hos någon. För det ligger ju redan på tallriken. Smartare än så är jag inte. Det ligger en hjortfilé på min tallrik, den är redan död, inget att göra åt. Så jag äter. Tillgång och efterfrågan, konsumentens makt, snälla jag fattar allt det där, sååå dum är jag inte. Men när det ligger på tallriken så… ja då äter jag.

Vad händer med människor när de dödar ett djur?

När jägare pratar om sin hobby brukar de trycka på sitt stora engagemang för skog och mark, och för sina hundar och sin vilja att hjälpa till att hålla ordning i olika bestånd. Det är väldigt få som pratar om vad de känner när de trycker av. I varje fall inte i några positiva ordalag. Det är ett sorgligt måste. Men de gör det ändå. För naturen. Jag undrar hur gamla de var när de först upptäckte att de hade det i sig? Och med vem de var då. Och jag undrar vad de egentligen känner i det ögonblicket, när djuret vädrar fara och de bestämmer sig för att skjuta. Det har jag aldrig fått svar på.

Det var min pappa som lärde mig. Jag gjorde som han sa, när han sa det, och ibland innebar det att döda. Senaste gången jag dödade ett djur var det en duva som var för skadad för att någonsin kunna flyga igen. Så jag slog ihjäl den. Jag har det i mig och det är ingenting jag är stolt över. Det har inte gjort mig till en bättre människa. Tvärtom. Jag vill inte ha det i mig. Det låter kanske fegt men jag tycker det är skillnad på att trycka av när den där hjorten dyker upp, och att äta den när den redan är skjuten. Kanske inte moraliskt, men känslomässigt. Jag tror inte att det är bra för människor att döda djur. Jag undrar vad som händer med ett barn som lär sig döda djur tidigt i livet, som är med sin farsa på jakt och håller i kameran när bytet ska förevigas, vad gör det med en unge? Ska inte barn stå på djurens sida? De kommer från samma utanförskap, de är lika maktlösa inför vuxenvärlden, barn som får lära sig att trycka av tvingas ta beslut som jag inte tycker att barn ska behöva ta.

Men nej. Alla har det verkligen inte i sig. Och är inte det en jävla tur ändå?

LÄS MER:

Hanna Hellquist: ”Han gör mig fortfarande knäsvag”

Här hittar du alla Hanna Hellquists krönikor – alltid lika klockrena