Helgläsning: Helena af Sandeberg

Hon är smart, hon är snygg, hon är superaktuell. Och nyklippt. ELLE träffar Helena af Sandeberg och pratar kärlek, karriär och livets lite svartare sidor.

av ANNA BJÖRKMAN foto JOHAN SANDBERG stylist MARINA KEREKLIDOU

♡♡♡

Helena af Sandeberg

Född: 1 september, 1971.

Familj: Sonen Alfred, 7 år (med regissören Alexander Mørk-Eidem).

Gör: Skådespelare, anställd vid Stockholms stadsteater och flitigt anlitad på film.

Bor: Trea på Södermalm i Stockholm.

Karriär i korthet: Nudlar & 08:or, Rederiet, Zingo, Tomten är far till alla barnen, Heja Björn, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Cornelis med flera tv-serier och filmer, på Stadsteatern Hedda Gabler, Tre systrar, Anna Karenina med mera.

Aktuell: I bland annat fem filmer! Mörkt vatten (av Rafael Edholm) och Inte ens det förflutna (regi Erik Leijonborg) hade premiär tidigare i sommar, i höst kommer Lasse Hallströms Hypnotisören och Jesper Ganslandts Blondie och i vinter William Olssons Förtroligheten. Därtill spelar Helena i filmatiseringen av Leif GW Perssons Palme-trilogi, En pilgrims död, som visas i SVT i jul.

Hon är skön, ja, men inte bara på sättet vi hört så många gånger förr: att skådespelaren Helena af Sandeberg är så satan i gatan snygg. Lägg till att Helena är smart, rolig och rivig som få och ni förstår att det är svårt att lämna den af Sandebergska lägenheten i en backe på Stockholms hipstertäta så kallade Knivsöder.

I dag är hon klädd i Rodebjers löst stickade, korall­röda Luisa-tröja och ljusa jeans, osminkad samt nyklippt i Loreenlugg (gjort för plåtningen!) – blondinen med uppnäsan som har blivit en av sin generations främsta svenska skådespelerskor. I år är hon aktuell i hela fem filmer plus julens prestigeproduktion i SVT, En pilgrims död efter Leif GW Perssons böcker. Vi skrattar så de spröjsade fönsterrutorna skallrar över de gröna inner­gårdarna som på bägge sidor omger huset från förra sekelskiftet och gör hemkänslan lummigt exklusiv, men fortfarande ytterst urban. ”Jag har alltid drömt om att bo i Paris”, sammanfattar Helena och langar upp perfekt starkt kaffe. På matbordet står en vacker loppisfyndad vas med lysande cerise gerbera (”Jag tycker väldigt mycket om blommor”) och så telefonen som ringer oavbrutet: det är senaste motspelaren Rolf Lassgård (”Han är så jävla fin”) och Rodebjer som vill skicka upp nya plagg och samtal om sjuårige sonen Alfreds födelsedagskalas och så några till, åh, så ringer det på dörren också, kläderna är levererade!

♡♡♡

Bara ett par portar härifrån bor Alfreds pappa, regissören Alexander Mørk-Eidem.

– När vi skilde oss bestämde vi att vi skulle flytta till samma område, att det sedan blev nästan bredvid varandra, det var lite extremt, men vi bestämde oss för att bry oss mest om vår son, förklarar Helena.

– I början var det ett ganska slitsamt val, men i dag är det helt fantastiskt skönt. Som hela våren när jag filmade och började extremt tidigt på morgnarna, då kunde jag inte lämna Alfred klockan sex i skolan, så då kom Alex över och sedan lämnade han Alfred. Vi har varannan vecka, men vi hjälper varandra väldigt mycket. Om Alfred får mammalängtan, då kan jag bara springa över och lägga honom.

Men är det ens som att vara skild?

– Ja, gud! Det är ganska stor skillnad. Jag kände så himla starkt att det här är jag skyldig min son, för han har inte valt den här vägen. Han är bara utsatt för vårt val och tack och lov kände min exman likadant.

Och så är du fotbollsmamma!

– Haha, de har precis börjat spela, men det är väldigt kul, eftersom jag själv spelat så himla mycket fotboll när jag var liten. Det är ett sådant lyckorus, förvånande mycket. Men en dag när jag skulle träna dem fick jag springa direkt från inspelningen och hade högklackade boots, och det var uppenbart att alla de här små killarna stod och tänkte: ”Men du är ju tjej, du kan inte spela fotboll.” Och jag blev så chockad, så tidigt de tänker så! Hur hade det smugit sig in?

Då skulle de bara veta att du är värsta grymma fotbollsbruden.

– Ja, jag sa: ”Ni måste dribbla av mig.” Fanns ingen som kunde dribbla av mig! (skratt) Och så dribblade jag av dem lite hårt, för att visa: jag kan det här. Då var de helt med.

En jämnårig från Helenas upp­växts Rotebro beskrev henne så här: ”Hon var skitduktig fotbollsspelare, plus snygg och poppis, hon var en sån man kände till. Det var lite ahhh … Helena af Sandeberg … Hon verkar vara en sån ovanlig person som lyckades vara poppis i högstadiet och ändå vara snäll och förbli en vettig människa post högstadiet.”

– Det var otroligt gulligt sagt och så otroligt långt från hur jag upplevde mig själv. Högstadiet är mina nästan värsta år i livet. Nej, det är det inte, när mamma dog var det värre.

Då var du 18?

– Mm. Men … högstadieåren var mina värsta uppväxtår, för dels fick min mamma cancer när jag var tolv, så det fanns ju där. Och så drabbades jag av den stora osäkerheten om jag dög. Innan var jag glad och väldigt pojkflickig. Jag spelade alla bollsporter, jag klättrade högst i träd och det är roligt, för jag ser det i min son: jag älskade att leka. Men sedan när mamma fick cancer, då blev det så här: oj. Livet är hårt, jag blev mycket räddare för allt. Jag minns det så otroligt väl, därför att jag hade varit ganska stark och jag spelade teater och hade inte så mycket censur på mig själv …

Du var en fri själ?

– Ja, faktiskt! Och ganska lycklig. Fast jag har haft det där mörkret och katastroftankarna sedan jag var fem år. Jag är alltid orolig för att folk ska dö. Det är som min terapeut säger: jag har alltid haft väldigt stark inlevelseförmåga och det är väl därför jag har hamnat i det här yrket.

Det präglar verkligen din skådespelarteknik, du blir dina roller, inte som andra skådisar som mer tolkar rollen med ett slags ram runt.

– Jag blir jätteglad att du säger det, för det är så jag jobbar. Jag försöker total­identifiera mig med rollen hundra procent. Mitt mål är alltid att när folk ser mig, som (pjäsfiguren) Hedda Gabler till exempel, som är en bitch, då ska alla tro att jag är hon. Inte att folk ska känna, ”Åh, Helena, vilken fin rolltolkning.” Jag har alltid varit intresserad av hur folk funkar på riktigt. Alex tänker likadant, för mig är det ett av de viktigaste konstnärliga mötena jag haft. Förutom kärleken som uppstod var det en av de första regissörer jag mötte som tänkte precis som jag om skådespeleri. Han är en unik hjärna. Jag faller väldigt hårt för begåvning. Och hjärna. Den måste ha något som den tänker som jag inte riktigt kan greppa, för då blir det intressant för mig.

Varför skilde ni er?

– Det finns aldrig bara en orsak, men vi jobbade extremt mycket båda två, det är ganska lätt att tappa bort varandra. Vi gav all kraft till vårt barn och vårt jobb. Men det man också kan se är att även om vi förstår varandra väldigt mycket konstnärligt, så är vi ganska själsligt olika, och olika i hur vi vill ha vår vardag, och det är viktigare än man tror.

Hur är det att vara skild?

– Det har chockerat mig, hur smärtsamt det var. Trots att vi var överens och allt det där. Och jag tycker att det tog lååång tid. Först kom frihetskänslan, men sedan kom den STORA sorgen. Jag menar, jag kommer att missa halva mitt barns barndom. Ibland tänker jag: ”Det här är det dummaste jag har gjort. Hur kunde vi göra det här?” Det är inte förrän nu, och vi separerade ändå för tre år sedan, som jag känner mig glad. Allt annat har handlat om att först klara den här nya situationen, förvalta den för sonen, sedan hinna i kapp den för sig själv, sedan sörja.

I höstas klappade du ihop totalt?

– Jag kanske har bearbetat skilsmässan genom att jobba som ett svin, mina vänner såg mig knappt på två år, men förra sommaren följde jag med en av mina bästisar Titiyo i tre dagar när hon skulle ha konserter på Gotland. Vi pratade om jobb och jag sa: ”Jag är arbetsnarkoman!” Titiyo bara: ”Men du säger det som om du är stolt, som om det är något bra?” Vi har skrattat så mycket åt det, för klipp till en månad senare: först allergichock och utslag över hela kroppen, sedan galopperande hjärta och hjärtutredningar och hej och hå.

Vad hände?

– Jag tror att kroppen reagerade på långvarig stress. Jag hade gjort Anna Karenina på Stadsteatern och Blondie och Förtroligheten på rad, där jag spelar roller som Anna Karenina, som skiljer sig, tvingas lämna sitt barn, bara går sönder. Blondie, hon skiljer sig, går sönder. Förtroligheten, hon har en dotter som blir våldtagen, knäcker ihop… Det var faktiskt min andra bästa vän, (skådespelaren) Rebecka Hemse, som sa: ”Men Helena, det där kostar, du tror att du bara kan köra på, stå på Alfreds barnkalas och bara, ’Wohaa! Fiskdamm!’ och så två timmar senare går jag och ser dig i Anna Karenina, det är liksom inget stopp, du bara kör.”

Fullkomlig frenesitripp!

– Totalt. Och så att man geggar i de här jobbiga känslorna. För om man just jobbar på det sättet som jag vill spela, utan att man ställer sig utanför, jag har börjat inse … det kostar. Man är där, även om det är suggererat, så är man i smärtan hela tiden.

Du som redan har patologisk dödsskräck.

– Ja, den blev inte mindre, den dödsångesten. Det var otroligt mörkt där ett tag. Jag var väldigt rädd. Men min vana trogen tänkte jag ändå spela Anna Karenina, trots att de hade sjukskrivit mig. Det var faktiskt sjukt läskigt, dels var jag så fysiskt trött, jag orkade knappt upp för trappan vi hade på scenen, men jag lyckades i alla fall ta mig igenom föreställningen. Efteråt tittade jag på Alfred och tänkte: ”Men vem ska förklara för honom på ett bra sätt, att hans mamma dog, därför att hon älskade att jobba så mycket?” Och då, helt plötsligt, föll polletten ner: det är inte värt att chansa.

Micke Persbrandt har sagt att du är en riktigt vild en.

– Haha, ja, eller han har sagt att ”hon är lite galen. Och det måste man vara, för att vara bra”. Jag tror att han har rätt. Jag tror att vi tycker om varandra därför att vi också känner igen varandras galenskap.

På vilket sätt är du galen?

– Nä, jag är inte ”galen”, men jag tror att jag inte är så tillrättalagd. På gott och ont. Jag är lite oregerlig. Jag får inte ihop allt. Jag är nog inte så präktig.

Du är den klassiska konstnärstypen, något som oftast är förbehållet män.

– Jomen, precis! Det har jag haft väldigt svårt med, för jag har alltid försökt vara den här duktiga flickan som hade toppbetyg i skolan. Men när jag har blivit äldre vågar jag vara mer … Som regissören Jesper Ganslandt sa till mig, ”Det finns ett vansinne inom dig …”, och det gör det ju. Han har betytt mycket för mig, jag utvecklades av att jobba med honom. Han gav mig också ett råd som jag har tagit med mig: ”Våga vara obegriplig, Helena.” Det tyckte jag var så himla bra. För jag tror att väldigt många kvinnor har i oss att vi ska förklara oss och alla ska förstå och vi ska vara så schyssta, för det finns i kvinnobilden. Men kvinnor har lika mycket galenskap och tokighet i sig som män, utan att det ska behöva förklaras med att patriarkatet varit taskiga mot oss.

Kvinnor ska också få vara människor?

– Ja! Precis! Att vi inte reduceras till ”kvinnor”. De senaste åren har jag börjat ta mig själv som konstnär på mer allvar och börjat tänka på det där: jag får vara lite konstig.

Gillar du att leva ensam?

– Jag tror inte att jag har vant mig helt, jag börjar vänja mig. Men jag är också romantiker, jag orkar inte med något mindre än stor kärlek. Så är det faktiskt, jag är typ seriemonogam. Det här är också första gången jag är ensam, jag träffade Eagle-Eye (Cherry) direkt när jag var 19 och sedan var jag ihop länge med Alex. De är också stora kärlekar, båda två. Men om det inte smäller till ordentligt … det har jag märkt: jag kan inte hålla på att dejta någon, det blir för meningslöst, jag måste bli …

… swept away?

– Ja, faktiskt så där på riktigt. Annars orkar jag inte.

Nu ska vi snacka mode! Vad är det för samarbete du har med Rodebjer?

– Hon är ju en fantastisk person, så intelligent. Jag tycker väldigt mycket om hennes design och vi har ett ömsesidigt gillande. Carin är också en hårt arbetande kvinna och vi har alltid funnit varandra i det, nu blir det mycket prat om att jag är arbetsnarkoman, men även om det gick lite överstyr hos mig så tycker jag att det är viktigt att man som kvinna ska få tycka att jobbet är viktigt. För det finns en idé att man ska vara så där (föreställer en förvånad bimbo): ”Oj, allting har bara hänt mig.” Att man ska vara något slags konstigt väsen, och det gäller speciellt skådespelerskor. Så ska någon stor regissör stå och säga att jag har en ”aura” som är speciell.

Sugen på utlandskarriär?

– Jag fick några som ryckte i mig, men när de där amerikanerna frågade: ”Kan du komma över och hänga i tre månader och gå på auditions?” så tittade jag bara på dem och sa: ”Min son går i skolan, så det blir svårt.” Det kan nog ha med åldern att göra, men jag går liksom inte i gång på att vara Bondbrud. Jag drömmer om de stora konstnärerna, Lars von Trier, Michael Haneke, för jag gillar de twistade hjärnorna. Hos dem känner jag mig hemma.

 ♡♡♡

HELENA OM…

• Carolina Gynning, motspelerska i Blondie: ”Hon har ett jävla mod, den kvinnan! Det smittades jag av.”

• Lena Olin, aktuell i maken Lasse Hallströms Hypnotisören, där Helena har en biroll: ”Vi låg på golvet och garvade och snackade om män. Hon är smart, rak och vettig – ganska ball.”

• Makeup: ”Enkelt och rent och så ett rött läppstift, som Rouge allure från Chanel.”

• Uppvaktning: ”Jag har två tips: Inga spel. Kom med öppet hjärta. Jag blir på riktigt uttråkad när folk spelar spel. Då bara går jag. Och så blommor. Jag kan falla för vilken idiot som helst som ger mig blommor.”

• Drömmannen: ”George Clooney! Jag tror att om vi träffas, då jävlar! Han är politisk, han är smart, han gör film, han verkar rolig, han är Guds gåva – varför är han inte här?!”