Helle Schunnesson: "Jag har blivit lat"
Jag har alltid varit väldigt företagsam. I alla fall när det gäller fest.
När jag som tonåring drömde om att leva ut mina indiedrömmar på Hultsfred, hittade jag en tävling som lottade ut biljetter, och lyckades vinna inträdet till den mytomspunna festivalen. Att tälta var för mig en helt ny upplevelse och jag hade varken mat eller liggunderlag med mig, men jag lyckades nosa upp festivalens mest ruttade besökare som försåg mig med både resorb, bärs och snabbmakaroner. De hade smugglat in ett stormkök, som de lagade varm choklad på i tältet när det regnade.
När jag efter studenten ville uppleva världen drog jag till London med tillräckligt stor budget för att överleva i ungefär tio dagar, och lyckades på den tiden hitta både jobb och boende. Den blygsamma lönen (sex pund i timmen) jag tjänade i skobutiken på King’s Road gick i princip uteslutande till pints och dyra cigaretter. Inte sällan tog nattbussen hem från klubbarna i Dalston upp till två timmar, men det var det värt.
Det finns inte en gästlista jag inte lyckats skriva upp mig på, inte en kö jag inte snackat mig förbi. Längtan efter att någonting ska hända, efter den där natten som aldrig tar slut, efter festen man kommer prata om för alltid har varit så stark att jag hittat vägar runt de flesta hinder.
Men med åren har det hänt något. Jag har blivit lat.
Allt jag vet om svarta hål har jag lärt mig från min favoritfilm Interstellar. Det kanske inte är helt vetenskapligt korrekt, men i en av scenerna förklarar Anne Hathaway att förutsättningen för att något ska hända, typ Big bang och liv i universum och sådär, är att det flyter runt massa rymdskrot i luften som kan krocka och explodera och på så sätt skapa nytt liv. När man befinner sig för nära ett svart hål minskar chansen för de där lyckliga olyckorna som gör att något händer, för hålet suger in allt rymdskrot, så det inte får chansen att krocka, explodera och skapa nytt liv.
Så har de senaste åren varit. Pandemin har varit ett svart hål som har sugit i sig alla möjligheter till liv, till möten, till festen man kommer prata om för alltid. Och om jag i början av pandemin led och våndades, så vande jag mig till slut. När restriktionerna äntligen försvann visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Att vara ute senare än tolv kändes som en bedrift, och att något tillräckligt spännande skulle hända för att det skulle vara värt en bakfylla kändes osannolikt.
Vad hände egentligen med 19-åriga Helle, som smög in köksvägen när hon blev nekad inträde på klubben? Som hade stans bästa efterfest, som inte avslutades när grannarna klagade, inte ens när hon bröt tån halvvägs igenom? Kanske växte hon upp …
Och tur är väl det! Även om det var en gyllene tidsålder när jag dygnade, gick direkt från festen till jobbet, och inte hade något problem med att höra av mig till hela kontaktboken för att stå på rätt lista så föredrar jag mitt liv i dag. Fomon har till slut runnit ur kroppen. Jag älskar mitt eget sällskap, väljer oftare än inte soffan framför baren och lägger hellre mina pengar på overprized brunch och handelsträdgårdar än shotbrickor. Tiden har sin gång.
Men lite av det där drivet hoppas jag på att hitta tillbaka till. Kanske blir i sommar sommaren då jag snackar mig backstage på festivaler igen, liftar till efterfesten och nattbadar i gryningen. Eller i alla fall stannar ute längre än till tolv.
Se ELLE Pop med Helle Schunnesson och Louise Åström här:
