Det öppna förhållandet – romantisk revolution eller blåsning?
För ett tag sen träffade jag en kille som "inte trodde på monogami". Det låter som en storyline från en störig tv-serie om Stockholmsungdomar, men det är sant. Det stod inte direkt i hans tinder-bio, och det kom inte heller upp vid drinkarna eller under middagen, men väl hemma hos honom (innan sex men efter hångel) framkom det att han inte tror på tvåsamhet eller monogama relationer.
Jag hade ju kunnat ta mig pick och pack och lämna där och då, men det där är lite klurigt, för jag tror inte uteslutande på monogama relationer. Det är inte så att jag dejtar enbart för att gifta mig, men visst kände jag mig lite blåst när jag tagit mig så långt i tinderkarusellen att jag matchat med en söt kille, lyckats ha en chatt som inte fick mig att vilja lobotomera mig själv och dessutom tagit mig igenom ett dejt (med någon som ställde frågor!) och sen visar det sig att han aldrig var intresserad av något mer än ett löst ligg.
Det är svårt för att närma sig det här utan att känna sig megakonservativ, och vad jag är ute efter är inte att fördöma någon annans livsstil. Men det är något i det öppna förhållandet, eller med singelkillen som inte tror på relationer (men ändå är på dejtingappar!) som skaver. Det är upp till var och en hur de lever sitt liv, men vad har man för ansvar mot de som kommer i ens väg? Förtjänar man inte att veta att personen man ska träffa inte har någon som helst ambition att delta i en monogam relation, eller till och med redan är ihop med någon annan?
Kanske är det jag som är konservativ. Jag tycker också att killar ska ta ta första notan, tycker jag får alldeles för lite blommor och har svårt att hålla isär sex och känslor. Jag vet att det inte är så *woke, självständig feminist på 20-talet* av mig, men så är man ju som person också komplex, ambivalent och lite dum i huvudet.
Jag har lekt med tanken på öppna förhållanden, kanske är pressen vi lägger på vår partner för stor för att det ska funka, och tänk så är tvåsamheten bara ett förlegat påfund som lever vidare för att vi är för fega för att prova nytt? Men å andra sidan har jag haft många relationer, både långa och korta, lyckade och mindre lyckade. Och i ingen av dem har jag känt behovet att blanda in en tredje part, eller trott att det skulle vara lösningen på våra problem.
Mina personliga erfarenheter är lång ifrån facit, men när jag hör filosoferna, och det gifta paret, Marta Johansson Werkmäster och Jakob Werkmäster diskutera i Filosofiska rummet hur förlegat det är med sexuell exklusivitet kan jag inte låta bli att kastas tillbaka till den där dejten med mannen som inte trodde på monogami.
För hur många regler man än enas om i paret, och hur mycket man än är överens om vad man får och inte får göra, verkar samma hänsyn aldrig tas till den tredje parten. Efter att ha lyssnat på samtalet i Filosofiska rummet vädrade jag min frustration i min instagram story, och vittnesmålen strömmade in. Om personer man legat med och dejter man gått på, innan man fått reda på att personen redan har en primär partner. Även om man är helt öppen med upplägget från början funderar jag på vad den tredje ges för agens. Måste man köpa att bara vara någon att knulla – innan dejten går hem till sin riktiga partner?
I Filosofiska rummet jämför man exklusivt sex med att bara spela squash med en person, eller att dela ett konstintresse med endast sin partner. Mer dramatiskt behöver det inte vara att öppna upp sexlivet än att spela squash med någon annan. På så sätt tar man bort pressen från förhållandet och lever ännu lyckligare ihop. Men vad gör det den tredje till? Ett verktyg för ett lyckligare förhållande och mer tillfredsställande sexliv för två helt andra personer?
När det öppna förhållandet prisas som det moderna sättet att leva så inkluderas sällan den tredje parten i det idealet. Moralen mot varandra är oerhört viktig i den öppna relationen, man enas om vad som är okej och inte, men moralen mot den tredje tycks oftare än inte ickeexisterande. Förtjänar inte även den personen samma respekt, utrymmet att bli kär eller i alla fall potentialen att vara något mer än ett one night stand?
