Intervju med Alina Devecerski

Först popstjärna, sedan politiker. Så skrev Alina Devecerski i sin egen studentmössa. Tio år senare väver hon in sina starka åsikter i lättsmälta poplåtar som inte lämnar någon oberörd. Läs ELLEs Annah Björks intervju med Alina, från Elle nr 8 som finns ute i butik nu!

av ANNAH BJÖRK foto JONAS WALLA, ALL OVER PRESS styling JOHANNA ANDERSSON

Kort om Alina Devecerski:

Ålder: 31 år.
Bor: Solna, Stockholm.
Familj: Ja.
Aktuell: Med sin andra skiva, minialbumet Gnista & gas som släpps i september.

Alina Devecerski är lite försenad. Hon har solglasögon och en svart keps vänd bakochfram. Samtidigt som hon tar av solisarna ursäktar hon sig. Hon brukar inte vara vaken så här tidigt, Alina är en nattmänniska.

2012 blev hon stjärna över just en natt när hennes debutsingel Flytta på dig blev den flitigast spelade låten på studentflaken. Låten kryssade i alla kriterier för en sommarhit. Alla utom en. Man kunde inte tröttna, utan ville bara ha mer av den här mystiska tjej­en. Det var någonting med hennes stöddiga attityd, nyskapande electropop som mixade svärta med tuggummi och så det där långa pastellfärgade håret och de alldeles för stora bomberjackorna.

När Alina spelade på den lilla Graceland-scenen på Peace & love-festivalen utbröt nästan panik när kön till spelstället blev längre än vad någon kunnat förutse. Och det enda någon hört av henne var Flytta på dig. Men den sommaren överrumplades alla av Alinas genomslagskraft. Inte minst Jocke Berg i Kent, som efter att ha kallat Alina ”magisk” på Twitter sökte upp henne backstage. När hennes debutalbum Maraton släpptes senare det året stod han med som låtskrivare.

Klockan är tio och vi dricker kaffe för att kvickna till. Vi är på ett kafé i Vasastan i Stockholm, nära Alinas och producenten Christoffer Wikbergs studio, där hon tillbringar den största delen av sina dygn och veckor. Eftersom det är tidigt har hon tagit bilen till stan i dag. Annars tar hon ofta en promenad hem till Solna efter en arbetsdag, eller ja … arbetsnatt.

– Det tar kanske 40 minuter och det är nästan alltid på natten. Jag promenerar när det går dåligt i studion, annars tar jag bussen, säger hon och ler snett.

Alinas purpurfärgade musik passar natt­en. Jag kan se framför mig hur hon traskar stockholmska gator fram i mörkret för att grunna över nya låtar. I sina grova kängor, svarta tights och överdimensionerade jackor. ”Mini-Alina” var högsta festivalmodet bland de yngsta besökarna sommaren 2012.

– Haha, ja. Jag blev en ofrivillig stilikon, för jag bryr mig verkligen inte om kläder på det sättet. Jag går oftast bara ut, ser mig i spegeln och undrar hur sjutton jag ser ut. Men oftast brukar det ändå falla på plats, säger Alina.

Även när du går på scenen, eller tänker du annorlunda då?

– Jag gillar bara att vara bekväm. Jag vill inte ha några tajta kläder överhuvudtaget, ingenting som kan åka upp eller ned. Jag tror det kommer från min bakgrund som dansare. Dessutom tycker jag att den som är bekväm är snygg.

3 stycken shopping- favoriter:

Nätet: ”Jag hittar roliga grejer på Etsy och coola kläder på Dolls kill.”
Beyond retro: ”Det är lite för dyrt, men de har ett bra utbud.”
Garderoben: ”Jag shoppar inte så mycket utan försöker göra bra outfits av det jag har.”

I höst är det dags för en ny stilvåg. För nu är Alina Devecerski tillbaka med sin andra skiva. Håret är kapat, pastellfärgen ersatt av guldiga toppar och svarta rötter. Musiken är mörkare och hårdare.

– När jag började med skivan hade jag storslagna planer på att skildra en värld jag såg framför mig i fantasin. Det var en fallen värld, jordens undergång, men där det ändå fanns kärlek, kraft och hopp om någonting nytt och bättre. Allt gick i färgerna cement och indigoblått, säger hon drömskt.

Dystopiskt … Varför hade jorden gått under?

– Den bara hade det. Temat växlar mellan jävlar anamma och att allt är piss. Att det både finns hopp och totalt mörker inför framtiden. Och så var det faktiskt på förra skivan också.

Vad skiljer det här albumet från ditt förra?

– Den här gången ville jag åt någonting större. På förra skivan skalade jag av så mycket jag bara kunde. Då tyckte jag att det var viktigt att det inte skulle låta för ”fint”.

För fint?

– Ja, det var som en ram jag jobbade inom. Jag hade varit inne i popsvängen och kände mig tvungen att göra uppror mot det alltför putsade. Jag var så trött på det. Den här gången har jag känt mig fri och framför allt mer gränslös i att bara göra bra låtar.

Det mörka och hårda kontrasterar på sätt och vis mot Alinas person. Hon är visserligen tuff, men också liten, skitsnygg, fnittrig och ser snarare ut att vara i 20-årsåldern än i sina 30. Det är paradoxerna som gör henne cool. Precis som hennes imponerande förmåga att fylla sina lättlyssnade radiohits med substans.

– Jag försöker spegla livet från alla vinklar. Ibland kan det dystra vara det positiva för mig. Att då får det vara som det är liksom. Det är inte så farligt.

Det som fick mig nyfiken på Alina när hon var en okänd debutant var hennes låtskrivande, att hon inte ”bara” var artist. För Alina Devecerski är en extremt ambitiös, hårt arbetande och egensinnig låtskrivare. Det var tack vare skrivandet som hon på allvar kom in i branschen.

Som tioåring började hon dansa på Folk­ets hus i Sundbyberg. Hennes fallenhet för att röra sig till musik var uppenbar när hon dansade bättre än storasystern och hennes polare (som slokörat slutade).

Efter gymnasiet tog Alina Devecerski danslektioner i New York. Efter det castades hon till PDM, en svensk tjejgrupp som kombinerade sång och dans. De tränade hårt i några år, men det lossnade aldrig. En av tjejerna i PDM var Ace Wilder, som precis som Alina började jobba med att skriva låtar till andra internationella artister när gruppen lades ner.

– Bandet bestod av mig, Alice (Ace) och två tjejer till. Det var väldigt dansfokuserat, och Alice är ju helt grym på att dansa. Men nu för tiden hörs vi bara sporadiskt.

Genom sitt låtskrivarförlag blev hon presenterad för producenten Christoffer Wikberg och resten är, som man brukar säga, historia. Så fort de satte sig ner och skrev klarnade den musikaliska identiteten för Alina Devecerski.

– Första låten vi skrev var till en annan artist och på engelska. Den hette Shut up!, så jag tycker man kan säga att vi hade det redan där, säger Alina och skrattar.

– Jag ser oss två som ett band, så viktig är han för min musik. Det var verkligen när jag träffade honom som allt föll på plats.

Men innan Alina tog steget från att skriva till andra till att själv bli artist var hon tveksam till om hon verkligen kunde.

– Jag har så många influenser: hiphop, acid, emo, Broder Daniel och punk. Jag trodde inte att jag skulle kunna få ihop alla de bitarna. Så känner jag fortfarande när jag ska sätta mig i studion: ”Det kommer inte att gå.”

Två koppar kaffe är urdruckna och vi går vidare till studion. Den är liten, och på en vägg hänger en tavla som visar att Flytta på dig sålt tre gånger platina i Sverige och Norge. I de fördragna fönstren står en teatermask. I kokvrån står en vattenskål och en tom hundmatskål. De hör till Alinas lilla hund Lily, en korsning mellan powder puff och papillon, som får hänga med sin matte i studion.

Alina sätter sig med en synt på sin vänstra sida och en dator på den högra. Hon försvinner nästan i den stora svarta skinnstolen.

Efter två år på turné med Maraton och ”bara kul” längtade hon tillbaka hit. Dagarna här börjar sent, ofta med att Alina sjunger upp tillsammans med sin röstcoach som hon hittat på Youtube. Därefter spelar de in, tar om och lägger låtskrivarpussel.

– Efter allt spelande ville jag åt en annan sinnesstämning. Jag ville in i studion och bli deppig igen, haha. Nej, men jag ville tänka igen, bli smart, knäcka nötter. Jag blir automatiskt väldigt kufig när jag är här i studion. Jag letar efter någonting och bygger samtidigt upp en frustration. Jag blir ofta väldigt folkskygg under den där tänkarperioden. Jag träffar nästan inte några andra utan håller mig här inne.

Det är så hon kommer nära den där svärtan som trots de bubbliga melodierna alltid vilar över Alina-låtar. På den nya skivan är det som om texterna ligger ännu närmare och är mer påträngande. Fast musiken nästan är futuristisk, vilar ett Thåströmskt punktilltal och frasering över låtarna.

– Jag älskar Thåströms artisteri. Han är sjukt cool och berör mig på ett plan som jag tycker är spännande. Jag har aldrig träffat honom och tror inte jag skulle vilja det, för mig är han som en hägring.

I Alina Devecerskis studentmössa stod det ”Jag ska bli politiker men först ska jag bli popstjärna”. På Gnista & gas är det som om hon förenat båda framtidsplanerna.

– Jag jobbade många år på ett kommunalt kulturhus för unga i Hallonbergen. Det formade mig och har gett mig en inblick och en förståelse för min egen samtid, vad jag bryr mig om.

Vad vill du uttrycka med nya skivan?

– Det är mycket framtidstankar, som bottnar i oro. Ett större ansvar för samhället, säger Alina och tittar allvarligt och djupt på mig med de stora bruna ögonen. Bekymrad.

Är skivan politisk?

– Jag ser mig själv som en del av ett samhälle, en medborgare. När jag beskriver samhället utifrån min vinkel blir det politiskt. När du berättar din historia blir det politiskt.

Vad är det du vill säga om framtiden?

– Vi lever i en tid då det är så otroligt viktigt att hålla ihop och visa var man står någonstans. Rasismen breder ut sig och väl­färden är i botten. Det är sorgligt att vara med om och det ger det här framtidstvivlet som jag skildrar på albumet.

Var kommer ditt politiska engagemang ifrån?

– Det bottnar i att jag aldrig har varit så rädd för framtiden som jag är nu. Om utvecklingen fortsätter följa den linje det tagit nu, var hamnar vi då? Det skrämmer mig något oerhört. I den världen vill i alla fall inte jag leva.

Vad ska man göra?

– Alla måste börja tänka på vad det är för samhälle vi vill leva i. Enligt mig behöver vi hålla ihop och tänka på andra. Vi måste säga ifrån, alla måste göra det. Känslan är att vi inte får fega ur. Det är nu det gäller.

Senaste året har flera svenska artister blivit allt mer öppet politiska, vad beror det på?

– Det är ju en spegling av hur samhället ser ut. Så, jag vet inte om det är bra eller om det rent av är en dålig sak.

Hur upplever du det politiska klimatet på ett personligt plan?

– Jag oroar mig för vem som exempelvis tar emot mig om jag blir sjuk. Som det ser ut nu är det som om allt är upp till var och en. Och när all press läggs på individen gör det människor sjuka – vi får ett pressat samhälle.

Du har själv utländska rötter, din pappa är från Serbien. Har du upplevt rasism?

– När jag släppte Flytta på dig gjorde jag nybörjarmisstaget att läsa kommentarerna på Youtube. Där fanns långa diskussioner om att jag inte var svensk, vad det innebär att vara svensk och massa sådan skit. Jag blir så trött. Men jag är kvinna och jag har rötter i ett annat land. Så, sorgligt och cyniskt nog, är jag ett ”easy target”.

I slutet av förra året var Alina med i SVT:s Agenda och diskuterade bristen på kvinnor inom musikindustrin. Trots att 40 procent av de artister som hade störst intäkter (enligt sin intresseorganisation Sami) var kvinnor är det fortfarande få som sitter på låtskrivar- och producentpallen.

– Det saknas förebilder. Jag tror att jag hade varit producent i dag om det hade funnits fler än typ Linda Perry att se upp till. Vi tjejer behöver få in i huvudet att man kan gå den vägen också. Men, om det är något som får mig att känna hopp inför framtiden så är det den punkten. Det finns så mycket kraft och framåtdriv i jämställdhetsfrågan. Tjejer i branschen håller varandra om ryggen på ett nytt sätt och det är sjukt positivt.

Det har blivit eftermiddag och jag lämnar Alina i sin studio. På promenaden hem drar jag på mig lurarna med hennes nya låtar. Popmelodierna lämnar ingen i fred. Som om de med fysisk kraft ska få samhällsutvecklingen att gira innan Alina Devecerskis dystopiska framtidsbild blir verklig.