Den rockande dandyn Clint Eastwood är förebilden. Sveriges bäst klädda man tar klivet ut ur garderoben – elegant, exklusiv och snyggare än någonsin.

av ANNA BJÖRKMAN fotograf ERIC BROMS stylist LISA LINDQWISTER

OM TOMAS LEDIN:

Ålder: 61 år. Gör: Artist.

Familj: Frun Marie Ledin, 56, driver bland annat Polarpriset som grundades av hennes pappa Stikkan Anderson, och utflugna sönerna John, 24, och Theo, 20.

Bor: På Östermalm i Stockholm.

Aktuell: Med sin krogshow Showtime som just nu turnerar runt Sverige (final i Karlstad 4 maj), därefter fortsätter han finputsa på nya plattan som nästan är färdiginspelad.

Han lägger varsamt bootsen från Crockett & Jones i de mjuka tygpåsarna med ståtligt emblem. Det brittiska företaget har gud­bevars tillverkat handgjorda skodon sedan 1879, men just den här halvhöga, svarta modellen är ut­­gången. Som tur var hann Tomas Ledin handla så det räcker.

– Jag fick nys om att de skulle sluta göra dem, så då sprang jag och beställde tre par, säger han på sitt oförställt förnuftiga sätt.

Den 188 centimeter gänglige 61-åringen – utnämnd av ELLE till 2012 års bäst klädde man med motiveringen ”En rockande dandy som får den mest slimmade kostymen att sitta lika snyggt som gitarrackorden. En del av hans hjärta kommer alltid att slå för mode” – har precis fotograferats för vår tidning och tagit med valda delar av sin egen imponerande klädkammare. Nu är han ombytt till vardagstisdagens glänsande, mörkblå J Lindeberg-jeans och en tunn täckjacka från samma märke. Bekvämt är alltid ledorden för en av Sveriges folkkäraste artister sedan över 40 år.

Hans otaliga hits, som Sommaren är kort, I natt är jag din, Just nu och Du kan lita på mig , har blivit ett slags soundtrack till svenskheten när vi känner oss som svängigast och skönast och förr till och med kallades svenniga. Det var innan Ledin omvärderats även av trendbestämmarna: ”Hade Tomas Ledin varit amerikan, med engelska feelgoodtexter i stället för svenska, hade han hyllats av hipsters under ’yacht­rock’-trenden på 00-­talet”, noterade tonsättande skribenten Kjell Häglund i Expressen i somras och beskrev hur han rös av vällust när även invandrargäng i publiken kunde varenda textrad.

”Mitt problem är att jag kanske ser lite för snäll ut.”

Men här har fotostudion tömts på folk och Tomas Ledin väger lite fram och tillbaka, skulle inte en taxi komma och hämta honom och gitarrerna? Då har vi suttit och pratat en längre stund, samtalat om stil, cowboybootsen och förebilden Clint Eastwood. Lågmält men med eftertryck har vi även avhandlat hur nervös han var inför tv-succén i Så mycket bättre 2011, nästan så han i sista sekunden övervägde att hoppa av. Om klassresan där Tomas farfar Jonas såldes i en barnauktion på torget i Härnösand, och bara två generationer senare är barnbarnet popstjärna, slottsägare (köpte Hässelby slott för 50 miljoner) och mångmiljonär och barnbarnsbarnen härstammande från förnäma Östermalm i Stockholm. Tomas 24-årige son John tog just en bachelor of economics i London, Theo, som snart fyller 21, har hängt i USA en del och går i sin fars musikaliska fotspår, men föredrar housegenren.

Vi har också talat om mer ytliga saker, som frisyren, om barberarveteranen Bo Göran Guldbrand som övertalade Tomas att spara ut håret och kamma det bakåt, perfekt lagom ledigt på Ledin. Men varför saknas vigselringen?! ”Lättare att ragga då!” skrockar Tomas milt, gift sedan 30 år med rivjärnet Marie, 56, ”och så är det lättare att spela gitarr”, tillägger han mer sanningsenligt. När hustrun shoppar kläder drar hon in som en virvelvind och forsar ut med fem kassar, maken måste ta lite tid på sig att smälta och känna efter. De har det bra tillsammans, en ny fas nu när sönerna flyttat ut, ja, det är en sådan fin intervju och alldeles uppfylld erbjuder jag mig att skjutsa hem ELLE-pristagaren i min fallfärdiga Toyota när taxin dröjer.

Men poprockstjärnan åker åt sitt håll och reportern går till sin bil för att lyssna på kassetten: där har inte ett enda ord fastnat av Ledins eftertänksamma bekännelser – bara brus. Första gången det händer efter 25 års journalistkarriär och är det något man av erfarenhet vet – är det att sådana stora kändisar som Tomas Ledin, är det inte bara att slå en signal och säga: hörru, kom tillbaks! Men jag minns hans mejladress och skickar en vädjan, håller andan och gråter tysta skamtårar.

”En ren, klassisk, mörkgrå, snyggt skuren kostym, vit skjorta och en vit liten näsduk i bröstfickan, det är svårslaget.”

Och ja, ja, ja, du kan lita på Tomas Ledin. Visst går det bra att göra om intervjun! Nu är han på plats med telefonluren hemma i sin egen garderob och letar efter vad han tycker är snyggast där.

– Förutom en vit skjorta dyker det alltid upp en ny favoritkostym, den här från J Lindeberg skulle kunna vara den, funderar han högt.

– Vad är det för tyg i den här nu då … Åh, det är silke, ett jättelätt, skönt tyg. Annars kan jag tycka om bara en ren, klassisk, mörkgrå, snyggt skuren kostym, vit skjorta och en vit liten näsduk i bröstfickan, det är svårslaget.

Det sägs att du har en sjukt dyr garderob?

– Har jag det? Sjukt dyr! Det tror jag inte att den är, det finns nog många som slår mig på fingrarna. Men det är klart, det hänger några kostymer här, det gör det ju …

Men visst syr de upp åt dig hos J Lindeberg?

– Ja, jag har en bra dialog med Margaretha Lindwall-Pehrson där i butiken på Biblioteks­­­-

gatan i Stockholm. Hon vet hur det ska sitta och jag litar väldigt mycket på hennes synpunkter. Douglas Köhlquist som har Douglas menswear på Nybrogatan pratar jag också kläder med. Men kanske mest med (stylisten) Lalle Johnson, han är ett väldigt bra bollplank.

Paul Smith är en annan favoritdesigner?

– Ja, och tidigare tyckte jag även Comme des garçons funkade för mig, men det var ju på ­slutet av 1980-talet. Även Prada gör en del väldigt rena och snygga kläder. Men A och O är att jag ska känna mig komfortabel med kläderna. Att tygerna känns sköna att ha på sig, att det faller snyggt.

Vi pratade tidigare om balansgången när det gäller att klä sig som sin ålder.

– När jag var yngre var det enklare, då klädde jag mig som mina kompisar och var en del av det mode som gällde. I och med att jag passerade 30 någonstans blev jag lyhörd och medveten om att försöka hitta kläder som fungerar för den ålder jag befinner mig i. Det är samma sak med min musik, jag vill skriva där jag befinner mig i livet och inte framstå som någon annan ålder.

Vad kallar du din stil?

– Jag inbillar mig i alla fall att jag har något slags, vad nu det är – rockestetik. Delvis på det sätt som ibland Beatles och tidiga Rolling Stones klädde sig på 1960-talet, det stuket gillar jag. Även jazzsnubbarna på 50-talet, Miles Davis och den eran, hur snyggt som helst. Det har med snitt att göra. Hur det sitter. En kostymbyxa ska vara smal som stuprörsjeans, det är det som gör att det får den där twisten. Det är viktigt. Det får gärna se elegant och dyrt och stiligt ut, men måste ha mixen att det är lite slarvigt också. För prydligt känns inte bra. Det är som jag, norrlänningen som flyttat in från skogarna till Östermalm.

En outsider?

– Ja, det finns lite inbyggt i oss artister, vi är gycklarna. Det finns någon sorts utanförskap i att vara underhållare. Jag har aldrig haft ett fast jobb och jobbat regelbundna tider. Det är nog ett utanförskap som jag har odlat också. Det passar mig bra. Jag ser mig själv tydligare då kanske. Jag har förståelse för att jag i dag uppfattas som väldigt etablerad, men man ska inte underskatta det här med självbedrägeri, jag har alltid jobbat bara med mig själv, så det finns nog kvar ett visst mått av utanförskap i mig.

Men du fattar att du är en av Sveriges största pop­stjärnor?

– Nej, verkligen inte. Jag ser det inte så. Jag har alltid försökt ha ett tydligt fokus på själva musiken, på artisteriet. Att inte glömma bort det. Jag tycker det är fantastiskt att jag fortfarande brinner för att skriva låtar, det är ingen självklarhet. Och mötet med publiken, det är det största och mest meningsfulla jag kan tänka mig.

Och just det kanske är hemligheten bakom hans enorma popularitet decennium efter decennium: han fattar verkligen inte sin egen storhet. Tomas Ledin tycker om att lira sina egna låtar – och att klä sig snyggt.