Nu lanserar Isabella Löwengrip sin nya serie: "Visar en annan sida"
Du är superaktuell just nu, inte bara med bloggen och dina bolag utan också med din nya serie En fråga om framgång. Berätta om serien!
– Jag har drömt om att ha någon typ av samtal med människor länge. Dessutom har jag verkligen velat göra något på YouTube men jag har inte vetat riktigt vad. De tankarna, och arbetet med min kollega Emma, ledde fram till att jag, vi, landade i den här serien, där jag träffar människor som har gjort intryck på mig, som inspirerar mig eller som jag bara är nyfiken på. Jag vill lyssna in dem och höra deras historia, få veta mer om deras väg och de motgångar de mött. Tillvaron som entreprenör beskrivs ofta som en solskenshistoria men det är också mycket uppoffringar och det är de historierna jag vill lyfta. Den första säsongen blir med svenska personer och den andra med utländska. Det känns så kul.
Hur är programmet upplagt?
– Det är en ganska stor produktion, vi är elva personer. Men i grund och botten är det ett lugnt samtal, på ungefär 20 minuter, som syftar till att inspirera. Man är ju ofta van att se mig väldigt framåt, väldigt positiv. Den här serien visar en annan sida av mig. Vi pratar om svåra saker: om ångest, självkänsla, om att ta tuffa beslut.
När bestämde du dig för att göra det du gör i dag?
– Det har verkligen vuxit fram under tidens gång. Jag har ju alltid velat vara min egen chef, men jag har också velat testa olika branscher. Och det har jag ju verkligen gjort – alltifrån att ha ett eget klädmärke och göra en tidning tidning till att syssla med skönhet, designa skor och ha ett privatekonomiskt bolag som ska utbilda inom privatekonomi…
– Jag gick inte den där klassiska vägen, som många ofta gör, utan valde att hoppa av gymnasiet och starta bolag istället. Jag har lärt mig enormt mycket längs vägen och det har gjort mig till en ganska duktig entreprenör. I dag känner jag att jag har en ordentlig grund, med mitt investmentbolag och alla bolag under… Nu känner jag att jag kan ta ett större kliv. Inte minst för att mina barn också är lite äldre nu.
Vad är nästa steg?
– Det är att ta de bolag jag har byggt upp i Sverige till fler marknader – både mina sociala medier, Flattered och Löwengrip Care & Color.
Var det självklart för dig att din karriär inte skulle stanna vid bloggen?
– Ja, jag har alltid haft en känsla av att bloggen har varit, kanske inte en fluga, men att bloggandet någon gång kommer att ta slut. Jag har aldrig sett mig själv som ”bara” en bloggare, även om andra, främst medier kanske, har gjort det. Jag har mer sett bloggen som en marknadsföringsplattform. Det är ju dessutom väldigt lätt att testa saker där, kolla om saker säljer eller inte…
Du får respons direkt?
– Ja precis. Det är enormt värdefullt men också väldigt läskigt. Nu har vi exempelvis suttit och gjort en redesign av Löwengrip Care & Color och när jag la ut förslagen i bloggen så sa hälften av de som kommenterar att de inte gillade det nya. Det är jobbigt. Men å andra sidan, det är en styrka – att hela tiden få feedback.
Hur skulle du beskriva din resa, den resa du har gjort under de här åren?
– Jag har varit väldigt strategisk och bestämd, lite som om jag har tagit på mig skygglapparna och sprungit rakt fram i full fart. Jag har varit väldigt planerad, samtidigt som det ju har hänt saker under åren som har gjort att jag har fått tänka om, till exempel då bolag inte gått som de ska… Men jag har varit väldigt fokuserad hela tiden. När jag fick barn vid 23 blev det ett naturligt break för mig, även om det var nervöst att bilda familj. ”Tänk om jag bara vill vara mamma?”, minns jag att jag funderade, ”tänk om glöden försvinner?”. Men så blev det inte. Jag mår som allra bäst när jag får båda delarna i livet.
Du verkar ha en pågående dialog med dina läsare och följare…
– Ja, så är det. Jag är väldigt glad över att så många följer mig, men det kan också överraska mig – att det faktiskt är så pass många som går in på bloggen och Instagram varje dag, flera gånger om dagen.
– Min största rädsla när det gäller mina sociala medier är att jag ska bli för distanserad, att inte kunna hålla fast vid det där personliga. Det är inte tacosmys på fredagar längre, och speciellt inte sedan jag skilde mig.
Ja, du och Odd gick isär i våras…
– Ja, och under skilsmässan var det faktiskt extra svårt att vara just personlig. Men jag känner att jag hittar tillbaka till det mer och mer.
ELLE.se och många andra medier har ju skrivit ganska mycket om ert uppbrott, just för att det finns ett så stort intresse kring det. Folk vill verkligen veta allt, hur känns det?
– Det är lite konstigt… Men samtidigt så förstår jag det. Jag har ju bjudit in en massa människor till mitt liv i flera år och när det händer oväntade, stora, saker och man inte säger 100 procent så blir det ovant för många. Man är van att få veta allt och plötsligt får man inte det. Men när det handlar om en skilsmässa så kan man inte heller säga allt, för det handlar inte bara om mig längre, det handlar om min exman, mina två barn, familjer, pedagoger på förskolan… Det är så många fler inblandade!
När man skiljer sig så är det ju ofta en process att komma fram till det beslutet också, men många har ju känt att du borde ha varit transparent från dag ett…
– Jo, så är det. Det här är en process som har pågått i mitt inre länge. När jag berättade hur det låg till och att vi skulle gå isär var jag rädd för att bli utmålad som den där kvinnan som valde karriären istället för familjen men så har det inte blivit. Och det är jag verkligen glad för. Jag har fått ett så fint bemötande från mina följare…
Vad är det roligaste med att jobba som du gör?
– Det roligaste är alla utmaningar. Att ständigt få gå utanför ens egen comfort zone… Jag försöker utmana mig själv varje vecka – genom att stå på någon scen, prata engelska eller sätta mig i ett möte med extremt erfarna människor. Det är roligt att få ha lite ont i magen ibland. Jag blir nedstämd när livet är för lugnt, för bekvämt. Då tappar jag min energi.
Vad är det jobbigaste?
– Det är just det här men att jag inte kan berätta allt. Att jag måste skydda människor omkring mig. Jag vill gärna vara mer öppen och prata om motgångar… Jag har ju separerat från familjemedlemmar och så… Jag har haft en del turbulenta år, privat. Det kanske man kan prata om i en bok kanske, framöver… Man måste få distans till saker bara.
Blir det en bok?
– Ja, det tror jag. Det händer ju mycket saker som jag kanske kan berätta om, om ett tag, när det gått lite tid, roliga dejter, singelliv och sådant…
Vilken har varit din största motgång i livet, rent karriärmässigt?
– Jag har lätt att hoppa på lite många grejer samtidigt, att liksom tänka ”ja, nu rullar det här nu hoppar jag på nästa grej”…
Din största framgång?
– Just nu är det Löwengrip Care & Color, som ju är Sveriges snabbast växande skönhetsmärke. Det går så fort och så bra att jag nästan får nypa mig i armen…
Vad utmanar dig mest med Löwengrip Care & Color?
– Jag är ju en problemlösare i botten och jag vill gärna göra skönhet som underlättar för kvinnor i vardagen. Det kan handla om att ta fram en deo som verkligen funkar, få fram ett riktigt bra torrshampoo eller att ta fram produkter som är riktigt effektiva men som också fungerar att använda för mig, som är jättekänslig.
Finns det något som du ångrar i din karriär?
– Nej, jag tror inte det. Och jag tror det handlar om att jag så ofta följer min magkänsla, jag lyssnar på den, i allt från beslutet till att flytta hemifrån vid 14 till att hoppa av gymnasiet. Jag har ofta valt mellan den vanliga vägen, där alla människor går, och att trampa upp min egen stig…
Vill du att dina barn ska gå i dina fotspår?
– Det spelar absolut ingen roll! Men jag har ett måste för dem: det är att de ska göra något som de verkligen brinner för. Är det något jag försöker lära människor i min omgivning så är det att välja arbete efter passion.
Hur är du som chef?
– Det är många som har en bild av att jag skulle vara väldigt hård, och det är lite missvisande. Om man pratar med mitt gäng, mina anställda, så skulle nog många säga att jag är snäll, jag kommer in med energi, inspirerar och är tydlig med våra mål och vart vi ska. Däremot är jag mindre bra på att sitta ner och prata, lyssna. Nu är vi så pass många att jag även har svårt att hålla koll på vad mina anställdas barn heter, vilka de lever med… Jag är en visionär, mer den typen av ledare och det är därför jag också har en separat vd i varje bolag som leder mina anställda i det dagliga arbetet.
Vilka är dina förebilder?
– Det ändras hela tiden men just nu fascineras jag verkligen av Petter Stordalen och Oprah Winfrey. Det som inspirerar mig är när människor bryter ny mark mentalt… människor som liksom trycker upp tanken så att den slår i taket. Jag har alltid varit så, och det gör att jag ibland uppfattas som ”för mycket”.
Du är ju en förebild för många, du har ett spännande jobb, barn, bor fint och så vidare… Får du ge avkall på något?
– Ja, jag gav avkall på ett äktenskap, jag gav avkall på att få ha mina barn 100 procent. Det är den största uppoffringen jag gjort i livet. Så på det traditionella sättet får jag inte ihop allt. Men jag har på något sätt funnit mig i det och valt att se det från den ljusa sidan… Jag har mer tid för allt nu. Jag hinner mer: jobba sent, vara med vänner, träna och samtidigt vara en pigg och glad mamma. Man kan se det som ett misslyckande, som en uppoffring. Men man kan också se det som en möjlighet.
Du lyfter fram din exman i bloggen med väldigt fina ord, jag antar att det kanske inte alltid är så lätt?
– För mig är det självklart att höja barnens pappa till skyarna, för jag minns själv hur det var när man var liten och inte hade det så… En annan sak som jag också kommer ihåg var att mina föräldrar kunde vara ledsna när jag skulle åka till den andra. Det gjorde att jag som barn gick runt med dåligt samvete, och liksom bar den där känslan av att jag inte räckte till, till båda. Gillis frågade mig häromdagen om jag var ledsen, när han och Sally skulle åka till sin pappa. ”Nej, det är jag inte. Jag älskar när ni är hos mig men nu ska jag äta choklad, jobba och läsa böcker. Jag är glad Gillis”, svarade jag honom. Jag vill att de verkligen ska känna det, att jag är glad, de ska inte behöva bära på min sorg.
Foto Isabella Löwengrip
