"Jag är gärna en milf – men bara på mina egna villkor"
Av Katarina Matsson
Första gången jag såg videon till Fergies M.I.L.F kände jag yes! Som relativt nybliven mamma – min son Milo har precis fyllt ett – ville jag liksom kliva in i och bli en del av denna magnifika parad av heta, framgångsrika morsor som glider runt och äger i en bubbelgumsfärgad värld, med ett koppel unga, avgudande män i hasorna. I låten står f:et i milf för ”follow” (det räcker att räkna ihop videons huvudrollsinnehavare Kim Kardashians, Ciaras och Chrissy Teigens följare på Instagram för att komma upp i över 100 miljoner) men, om inte de väldigt, väldigt små kläderna räckte som ledtråd, gör ett genomgående och oförklarligt mjölkskvättande det mer än tydligt att det lika mycket handlar om ”mothers I’d like to f*ck”. Och plötsligt fastnar mjölken i halsen.
Sedan Stifler’s mom i American Pie gjorde milfen allmänt känd i slutet av 90-talet har begreppets innebörd minst sagt utvecklats. Då handlade det om ”polarens heta morsa”. Det har inte ens gått två decennier, men det är redan svårt att komma ihåg hur normbrytande och närmast kittlande den tanken var då. I dag är milfen kvinnan som har allt: en gullig familj, en framgångsrik karriär, massor av vänner, en riktigt het kropp och gärna några tusen följare i sociala medier. I den stora valfrihetens tidevarv, när disciplin är livets främsta dygd och tid den allra största lyxen, blir hon den fulländade förebilden. Det är som om madonnan och horan har förenats i en enda välsvarvad figur.
Själv är jag uppenbarligen ingen milf – oavsett vilken innebörd som läggs i ordets sista bokstav. Sedan mitt barn blev mobilt och vi tvingades plocka ner alla tavlor och gömma undan växterna (nej, jord är tydligen inte en rekommenderad del av kostcirkeln) har mitt inredningskonto på Instagram @ettrumtill tappat flera hundra följare. Även min rumpa och mina bröst har tappat det och befinner sig numera en bra bit längre söderut än för ett år sedan. Och trots att jag börjar ett nytt liv varje måndag (varje!) lyckas jag inte komma iväg till yogan. Eller gymmet. Eller frisören för den delen (tack du store skapare av torrschampo!).
Vi lever i ett samhälle där vi luras att tro att vi kan få allt. Ja, jag skriver luras, för när det kommer till kritan är livet trots allt ett nollsummespel. Du får knappast fler timmar på dygnet bara för att du skaffar barn (även om du ganska snabbt tvingas inse att de få timmar som finns måste maxas på ett helt nytt sätt). Dessa naturlagar tycks inte gälla för milfen (i alla fall om vi ska tro hennes välfiltrerade instagramfeed) och det är precis det som gör henne så attraktiv.
Fergie menar att M.I.L.F. ska hjälpa till att frigöra hennes medmödrar och självklart ska alla ambitioner att vidga de befintliga kvinnorollerna applåderas (en mamma som även tillåts göra karriär och vara sexuellt aktiv är naturligtvis bättre än en mamma som bara tillåts vara mamma). Men varför måste alla försök att stärka kvinnor innebära ännu en trång mall att trycka in oss i? En mall som i det här fallet visserligen är fri – men bara från rynkor och celluliter.
”Jag skulle vilja bli ihågkommen som någon som är smart i affärer, jobbar hårt, och kan vara sexig och mamma”, sa milfarnas milf Kim K i Harper’s Bazaar i somras innan hon la till: ”Och jag hoppas att Kanye blir ihågkommen för att han är smart och håller fast vid det han tror på.”
Där, i mellanrummet mellan orden, hittar jag det som skaver. Så länge Kanye – och alla andra fäder – inte behöver bekymra sig om att vara en dilf, kommer milfen aldrig att få allt. Inte på riktigt. I det här fallet är det faktiskt allt åt alla som gäller!
Själv har jag lyckats skaffa mig en alldeles egen dilf här hemma, så nästa vecka kanske jag faktiskt kommer iväg till yogan. Men bara för att min rygg håller på att gå av på mitten av allt bebiskånkande. För det finns ju inget hetare än en kropp som berättar historien om det största den har varit med om. Även om det innebär stretchmärken, sladdriga lår och bröst som inte längre får godkänt på penntricket.
