”Jag är uppväxt i en hippiefamilj"

Hon är nygift, tokkär och hysteriskt rolig. Josephine Bornebusch är tillbaka i Solsidan – och som ELLE-galans konferencier för tredje gången gillt. ELLE träffade henne och bad henne berätta om kärleken till sin man, om att spela Mickan, om åren i terapi och vilka hon umgås med.

av MARIE-LOUISE MARC foto ERIC BROMS stylist CIA JANSSON

Stylistassistent: My Bånvik Makeupartist: Kajsa Svanberg/Mikas Hårstylist: Erika Svedjevik/Link details Tack till James & Perra light and location.

Herrskjorta, Eton. Byxor, Carin Wester. Strumpor, Falke. Skor, Rizzo.

Hon övervägde att ge sin blivande man ett par nyrakade ben i morgongåva. Sina egna alltså. Men skämt åsido, Josephine Bornebusch har även en stark romantisk ådra och älskar att ge och få kärleksbetygelser och överraskningar. Att stå brud med sin Erik Zetterberg, som är art director (med förflutet på ELLE), i december var något av det mest romantiska hon upplevt. Så vad har hon att säga …

Om kärleken till Erik:

”Han har mycket som ingen annan man har. Jag är så kär! Han är så snäll, omtänksam, lyhörd, ödmjuk, fruktansvärt rolig. Vi har kul ihop. Och sen har han något som jag inte har varit med om förut – han är en sån ja-sägare. Till livet. Han tycker att man lever bara en gång och då ska man leva. Jag blir tokig på det ibland och samtidigt bara älskar jag det så mycket. Om jag kommer hem och föreslår att vi ska gå ut och äta eller åka på en weekendresa till New York, säger han ’ja, vad kul, det gör vi!’. Vi har samma mål och värderingar i livet.”

Om att kunna hålla sig för skratt:

”Jag spricker av skratt, spricker av gråt. Jag är superkänslig åt alla håll. Jag kan få riktiga bryt. ’Men nu måste du sluta skratta, det är inte roligt längre, det står ett helt team här och väntar’, säger de – och jag kan inte sluta. Det hände i flera scener med Johan och Felix i nya säsongen av Solsidan där Mickan, min karaktär, bjuder hem sin städerska på middag för hon vill ge henne nåt extra så hon ska stanna och städa åt just familjen Schiller. När det var mina bilder fick vi bryta tre fyra gånger. När det var Johans scener satt jag och skakade av skratt – värdelöst motspel – så tårarna rann. Men Johan är ett proffs. Ett geni på att hålla sig. Felix är rätt bra också. Jag och Mia spricker oftast.”

Om att spela Mickan:

”För mig har det öppnat nya dörrar, det är min första roll där jag får spela vuxen. Hon är gift, har två barn och lever ett vuxet liv. Nu är hon ju spritt språngande tokig, men i alla fall. Tidigare har jag alltid fått spela flickvännen eller unga tjejen. Det är alltid roligt och utvecklande att göra nåt som man inte gjort tidigare.”

Om vilken succé Solsidan blivit:

”Jag kände när jag läste manuset: det här är kul. Inför första säsongen skulle jag egentligen jobba med ett annat humorprojekt, men jag kände att det här är för kul för att hoppa över. Men så har det varit med andra projekt också och det har inte alls blivit lika bra. Det handlar inte bara om bra manus och skådisar. Det är helheten med regi, ljussättning, smink, scenografi som gör att det lyfter. Än i dag drar folk repliker som jag själv nästan glömt bort. En av mina favoriter är när Mickan får stressutslag och säger till Johan att hon är utbränd och han säger ’Men du gör ju ingenting’ och hon svarar ’Nej, men det kan vara väldigt uppstressande det också’. Det ­låter absurt, men jag kan känna igen mig själv när jag blir rastlös om jag inte har nåt att göra.”

Om att ha humor som arbetsredskap:

”Många säger att humor är det svår­aste man kan göra, det tycker inte jag. Det svåraste är det man inte gör. Jag har till exempel aldrig gjort action. Det skulle vara svårt att vara trovärdig och stå med en pistol och säga ’Dö, din jävel’. Trovärdigheten är viktigast. Och tajm­ingen. Som i Solsidan när Johan hade blivit grillgalen och gick upp mitt i natten och ställde sig och grillade. Då får jag tänka mig in i hur det skulle vara om det hände hemma hos oss … hur skulle jag då reagera? Jag hade ju trott på riktigt att nåt var allvarligt fel. Den känslan får man ta med sig. I stället för att tänka att nu ska jag vara rolig får man sätta sig in i situationen och tänka hur jag faktiskt skulle reagera. ’Men har du blivit galen, älskling, vad är det som händer?’”

Om att komedienner ofta har en sorgsen sida i sig:

”Det är en förlegad syn att man måste ha haft en svår barndom för att kunna vara skådis. Det är säkert individuellt, men jag känner mig inte särskilt ledsen i alla fall.”

Om att gå i terapi:

”Jag behövde det, där och då, det var fyra fem år sen, jag kände mig otillräcklig och kunde aldrig känna mig nöjd. Jag var oroad över mycket. Ibland tar jag saker med en klackspark, ibland ältar jag ihjäl mig: Vad tycker folk om mig? Jag sommarpratade i somras om att man alltid höjer sina mål: får jag bara det jobbet, bara resa dit, blir jag lycklig. I terapin lärde jag mig att den strävan är positiv, det är det som för en framåt, bara man emellanåt förmår njuta i stunden också.

Jag lärde mig att universum inte kretsar kring mig, det trodde jag väl inte heller. Men det kan vara bra att tänka på att andra inte bryr sig om mig, för de bryr sig mest om sig själva. Det är inte hela världen om inte alla tycker om mig. Smaken är som baken och folk kommer alltid att tycka olika. Jag försöker bli lite bättre på att känna ’vad bra jag var som vågade’ i stället för att oroa mig för hur folk uppfattar mig.

Generellt tycker jag inte att alla behöver gå i terapi, men för mig fyllde det sin funktion. Inte minst för att det kan vara skönt att låta ens nära och kära slippa höra ens ältande – samtidigt kan jag tycka det är sjukt att behöva betala pengar för att prata med nån.”

Om att vara döpt efter en man:

”Jag heter Leila Jerrie Josephine Bornebusch. Efternamnet trodde jag länge var påhittat, men nu vet jag att det kommer från Tyskland från början, på morfars sida, och det är bara vi, vad jag vet, som heter det i Sverige. Leila kommer från min gudmor och Jerrie från min gudfar fast han stavade Jerry med y. Så jag har ett mansnamn och två kvinnonamn. Det speglar nog lite av den jag är.”

Om att locka fram sin maskulina sida som här på ELLEs modebilder:

”Jag har nog en rätt utpräglad maskulin – och en feminin – sida i mig. Det skiftar beroende på vem jag umgås med. Ibland känner jag mig väldigt grabbig när jag är i en tjejgrupp. Och ibland väldigt tjejig, blödig och ­dramatisk.”

Om att ha en åtta meter lång prunkande walk in-closet:

”Det är min lilla oas. Min skattkammare. Här syns resultatet av mitt samlande av skor, väskor och kläder. Mycket second hand är det.”

Om hur hon odlar sin hobby:

”Mitt liv går ut på att jobba mycket så jag får ihop pengar till att resa. Jag älskar att resa och se nya ställen. Jag har varit mycket i USA och i Mexiko eftersom jag har pappa där sedan 15 år (han driver två restauranger). Jag har varit där ett 30-tal gånger och bott där ett år också. Eriks mamma bor i Chile så där har vi också varit en del. Vi jobbar för att kunna dra. Så är det för båda två.”

Om hur hon är innerst inne:

”Jag är nog en väldigt normal människa, jag har inga gottigheter att komma med. Jag njuter av att träffa mina vänner. Jag är så glad för dem. Mina närmaste är som min familj. Hjälpsamma, stöttande.”

Om hur hennes umgänge ser ut:

”Jag jobbar ju ofta konstiga tider, så jag försöker trycka in umgänge med kompisarna så fort det går. Hälften av mina kompisar har vanliga jobb, men många är egna företagare och bestämmer över sin egen tid. Mina tjejkompisar har man och barn eller kille. Vi umgås mycket i par. Käkar middagar, dricker vin och pratar om livet, kärleken och misären. Haha. Och leker med barnen.”

Om att skaffa familj:

”Erik och jag vill ha stor familj så vi får väl sätta i gång snart. Jag fyller 30 i höst och ska vi ha flera barn får man väl räkna med att det tar några år.”

Om att träna för att bli snyggare:

”Jag tränar för att jag mår bra av det, det är nåt jag längtar efter. Min egen-timme, kallar jag det. Jag vill svettas, köra tyngder. Lyfta tungt. Jag vill träna så varierat som möjligt. Ett tag körde jag bara löpning. Skitjobbigt! Men så tar man en dusch efteråt och känner ’fan vad bra jag är’. Vi var i LA några månader där jag hade en PT som tvingade mig att springa i bergen i uppförsbacke tills jag höll på att kräkas. Det älskar jag. Ju mer jag har som pågår i mitt huvud, desto viktigare blir träningen, att för en stund bara få ­fokusera på den.”

Om den omtalade 30-årskrisen:

”Jag känner ingen panik, men jag tycker det går för fort allting. Herregud, jag fyllde ju 20 nyss. Hjälp, nu 30, sen 60 och sen 90 och sen död. Men jag har ju två tredjedelar av livet kvar. Det känns gött. Jag vill inte bli gammal och sitta och ångra saker jag borde ha gjort.”

Om att vara skilsmässobarn:

”När mina föräldrar skilde sig var jag bara tre år så jag kommer inte ihåg så mycket av dem tillsammans. När jag var fyra kom min styvfar in i bilden och han har varit med sedan dess. Så man kan säga att jag har fått lyckan att ha två pappor. Min biologiska pappa har bott utomlands väldigt länge så honom träffar jag inte så ofta som jag önskar. Summan av kardemumman är att kan man skita i att skilja sig så är väl det bra, men mina föräldrars skilsmässa är inget trauma i mitt liv.”

Om att vara 180 centimeter:

”I tonåren var det hemskt, jag har alltid varit ett huvud längre än alla andra. Man vill ju alltid vara det man inte är och jag skulle jättegärna vara kortare, mörk och brunögd med lockigt hår. Jag har alltid känt mig stor. Det blir så mycket när jag kliver in i ett rum, jag tar stor plats rent fysiskt och så fort jag satt på mig åtta centimeter klack har jag känt mig som en transa.”

Om att extraknäcka som modell:

”Jag modellade, gjorde lite reklam och gick lite visningar i tonåren, men så fort jag kom in på skådisgrejen tyckte jag att det var så mycket roligare.”

Om att vara bäst i klassen:

”Under uppväxten var jag fröken duktig. Jag pluggade stenhårt, älskade att gå i skolan, hade toppbetyg, spelade basket och jobbade extra som modell, jag var otroligt flitig.”

Om vilka förväntningar bra betyg kan skapa:

”Mamma är scenograf, min pappa och min styvpappa jobbar inom film och tv. De har inte direkt motarbetat mig, men de hade väl en del synpunkter: ’Ska inte du bli doktor i stället?’ Min mamma trodde länge att jag skulle bli tandläkare. Förstår inte var hon fick det ifrån. Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Skulle inte kunna tänka mig nåt värre än att vara tandläkare själv.”

Om att vara uppväxt i ett tingshus:

”Jag är uppväxt i en hippiefamilj där alla dörrar var öppna jämt, folk kom och gick, lite knasiga och trasiga, och det sprang höns i trädgården. Vi bodde i ett gammalt tingshus i Storängen i Nacka.”

Om vad hon gör när ingen ser:

”Jag hänger mig åt mitt nördintresse: naturfilmer. Både Erik och jag är suckers för naturfilmer och har sett alla David Attenboroughs filmer, när en blomma slår ut i slow motion, hur hajarna lever, apor i olika skogar och djunglar. Det låter tråkigt med titlar som … Barken. Men jag måste erkänna att jag tycker det är fullkomligt trollbindande att se hela den mikrovärld som utspelar sig därunder. Låter nördigt. Jag vill ju vara en cool tjej.”

Om sina egenheter:

”Jag samlar på allt, typ. Kläder, skor, väskor, halsdukar, accessoarer. Jag älskar att fynda på second hand, loppmarknader, Blocket, Lauritz och utomlands. Jag älskar kitsch, konstiga Jesusljus, blinkande lampor, gamla skolplanscher, porslinshundar … Erik var väldigt skeptisk i början till min stora dobermann (i porslin) Goran som ibland har fez, ibland solglasögon, pälsmössa, klädd efter säsong liksom, just nu är han draperad i en fin spetskrage med brosch. Men när vi köpte nya soffor nyligen var det Erik som tyckte att Goran skulle få bästa placeringen i vardagsrummet.”

Om hur hon skämmer bort sig själv:

”Jag äter godis. Ligger i soffan och snaskar. Lakrits. Saltlakrits. Då är det fest.”