"Jag flydde från plastikkirurgen"

Hon har varit prinsessa, robot, mördare, mordoffer och mumintroll. Nu är det dags att ta klivet in i en ny stor roll: Sveriges senaste Hollywoodstjärna. ELLE träffade Helena Mattsson i Los Angeles och pratade om livet som filmstjärna, om idloerna och vad hon saknar mest med Sverige…

HELENA MATTSSON

Ålder: 26.
Familj: Maken Christopher Schmidt, fotograf, mamma, pappa och två systrar i Stockholm.
Bor: Los Angeles.
Älsklingsfilm: Moulin rouge.
Favoritdesigner: Jag köper aldrig kläder för att det är ett visst märke.
Idoler: Meryl Streep, Charlize Theron, Julia Roberts, Nicole Kidman.
Saknar med Sverige: Att promenera genom Stockholm, plockgodis.

av MARI JANSON foto STELLA PICTURES

East Hollywood, de ruffigare delarna. Hösten 2004. Helena Mattsson bor i ett litet skitigt rum på ett motell modell skruttigt. Hon pratar dålig engelska och har inget körkort. Däremot har hon precis fått smak på livet framför kameran och dagarna i ända går hon på auditions. Hon går till auditions – hur långt bort de än hålls och hur olämpliga kvarteren än är för promenader (kanske framför allt om man råkar vara en 19-årig, ängla-söt svenska).

Så får hon äntligen en roll, i en reklamfilm för Campari. Helena berättar om framsteget för alla hemma i Stockholm (och de få hon känner i Los Angeles).

– Och när jag kommer till inspelningen får jag en grisdräkt. Bara ögonen syns. Min motspelare är en riktig gris.

Helena fnissar vid minnet. Nu är det midsommar 2010 och hon hälsar på hemma hos sina föräldrar vid Odenplan i Stockholm och har tänkt sig tre veckors semester med systrarna, sill och skärgårdsbad, långt bort från allt vad jobb heter. Sedan första rollen som svensk utbytesstudent i Sweden, Ohio (det blev bara ett pilotavsnitt, tv-serien blev aldrig av) och mer eller mindre avancerade reklamfilmer efter grisprestationen har hon hunnit med en mängd roller.

Helena räknar upp: mordoffer, mördare, robot, alien, bimbo, supermodell, bitch, all-american helylletjej, heroin-missbrukare, prinsessa, mumintroll … Ja, och Snorkfröken i Nordens första 3d-film Mumintrollet och kometjakten, där Hollywoodsvenskar som Stellan och Alexander Skarsgård, Peter Stormare och Max von Sydow gör de andra rösterna, råkar ligga henne varmt om hjärtat.

– Jag älskar mumintrollen! Det långsamma tempot och den fina filosofin, det är alldeles för lite av det i USA. Till och med som vuxen är det svårt att hänga med i amerikanska barnprogram.

Helena skakar på huvudet och tar en klunk cola light. Långsamt tempo, ja. Det gäller inte henne just nu. För den där planerade treveckorssemestern har plötsligt kortats rejält. Kvällen före intervjun – mitt i prinsesstårtan efter middagen – ringde hennes manager och berättade att Helena fått en av huvudrollerna i actionkomedin Guns, girls and gambling mot Christian Slater, Gary Oldman och Anthony Hopkins.

– Agenter och managers är så roliga … de låtsas alltid förvånade över att alla inte är på samma tid som de. Som om de inte fattar det där med tidsskillnad.

Och det är snabba bud. Rollen hade först gått till Ashley Greene (Twilight-filmerna) som plötsligt dragit sig ur.

– Nu måste jag nog åka tillbaka redan i övermorgon, fortsätter Helena. Och börja träna slagsmål och vapenhantering. Inspelningen drar i gång redan nästa måndag. I Utah. Men jag kunde bara inte tacka nej, jag måste göra den. Så kul att få spela en ”bad ass assassin”, en tuff lönnmördartjej som bara går runt och är ascool! Jag som egentligen är livrädd för vapen …

Helena ger intryck av att vara den lugna, trygga typen. Rejält med skinn på näsan är förmodligen ett måste för att slå sig fram i Drömfabriken, men så här på en somrig uteservering verkar hon snudd på försiktig.

– I grund och botten är jag en planerartyp med kontrollbehov. Det har varit en stor utmaning att släppa på det, erkänner hon.

Hon bävar också lite för hårdträningen som följer på prinsesstårtorna – det är trots allt superfit på en vecka som gäller här, inga ursäkter godtas – och argumentet att hon har tur som får en personlig tränare som tvingar henne, biter inte.

Hon har på sig bruna sandaletter, korta jeansshorts, en vit blus, vit jacka och en vit sjal. Håret är långt och gulblont, mer vågigt än lockigt. Kort sagt ser hon ut som den utländska sinnebilden av en svensk drömtjej (precis lagom vältränad dessutom). På armen har hon en knallblå mockaväska med fransar, en liten present à 13 000 kronor från Pucci på Cannesfestivalen (där Helena var med mumintrollen) i maj.

– Jag älskar att shoppa, det är som terapi. Helst handväskor. Det var det första jag köpte när jag började få pengar, en svindyr rosa väska. Vad det var för designer? Det minns jag inte. Men jag har säkert 30 väskor, säger Helena.

Hon rodnar lätt vid snabbuträkningen att hon i så fall har väskor för 300 000 hemma. I runda slängar.

– Fast alla är inte så dyra. Jag är nog rätt svensk när det gäller att spendera pengar …

Och ja, när det gäller att prata om pengar. Hur mycket hon tjänar vill hon inte säga, men hon har så hon klarar sig. Helena växte upp i Vasastan i Stockholm med mamma juristen och pappa ekonomen. Storasyster Cecilia är två år äldre och Sofia sex år yngre (”de är mina bästa vänner, en ’blessing’”). Sofia ser ut som en mörk Helena och sjunger, modellar och skådespelar. Hon planerar att komma efter till Los Angeles och flytta in hos storasyrran redan i sommar. Skarsgårds, vik hädan. Nu kommer Mattssonsystrarna!

– Jag upptäckte teatern tidigt. Jag och mina systrar hittade på små pjäser som vi spelade upp i vardagsrummet, utklädda i mammas kläder.

Och i tonåren upptog intresset all fritid; det var teater, sång och dans för jämnan. Teaterlinjen på Södra latins gymnasium var det självklara valet.

– Jag vågade inte tro att det skulle bli mitt yrke, kanske för att alla sa att det är så svårt att lyckas och tjäna pengar på det. Men jag tänkte ”skit samma, jag behöver inte tjäna så mycket”.

På sommaren mellan tvåan och trean träffade hon Christopher, balettdansören som senare skulle bli modefotograf och inte minst en stöttande äkta make.

– Den sommaren bestämde jag mig för att gå ut, trots att jag egentligen inte gillar det. Tre kvällar i rad, helt slumpmässigt och på olika ställen, träffade jag samma kille. Han bad om mitt nummer, men jag hade inget att skriva på så jag sa det rakt ut och tänkte att det skulle han aldrig komma ihåg. Men det gjorde han!

Efter gymnasiet åkte Helena till London för att gå på teaterskola där.

– Vi var fem tjejer som bodde i ett litet rum. En härlig tid, men också förvirrande. Det var så många frågetecken; skulle det leda nån vart?

Det gjorde det ju. För just som Helena skrivit på ett kontrakt som musikalartist på en jordenruntkryssning – hon skulle vara till havs i nio månader och grät vid tanken på att lämna familjen och Christopher igen – kom provfilmningen för Sweden, Ohio, tv-serien om utbytesstudenten.

Första uttagningen i London gick bra och Helena flögs till Hollywood för en ”call-back”.

– Det var en chock. Jag kom till LA och trodde att jag skulle vara där en dag, jag hade bara min lilla ryggsäck med ett ombyte. Men proverna höll på i kanske två veckor och alltid inför publik – 40 personer från den avdelningen ena dagen, 30 personer från en annan nästa dag. Vi var många som provfilmade men jag hann knappt bli nervös. Och så hade jag samma skjorta två veckor i rad.

Helena fick rollen och lyckades ta sig ur kryssningskontraktet genom att skylla på en skada.

– Jag insåg hur otroligt kul filmandet var. Och jag tänkte, det behöver inte vara något märkvärdigt, bara jag får fortsätta … Men efter det enda avsnittet av Sweden, Ohio var jag tillbaka på ruta ett. Jag och min ryggsäck.

Helena tillbringade många timmar i en bokhandel för skådespelare där hon försökte lära sig mer om branschen och insåg att hon inte skulle kunna ta sig fram på egen hand. Hon behövde proffs.

– Jag blev kontaktad av en del agenturer under den där första inspelningen och såg till att förse mig med ett bra team.

Nu har Helena en manager, en äldre kvinna vid namn Renée som hon rådfrågar om allt som rör karriären, en agenturfirma som jagar roller och en ”publicist” som fixar pr. Den svenska accenten har jobbats bort under några år hos en dialektcoach. Och när det faktiskt började lossna och Helena bestämde sig för att stanna flyttade Christopher efter. Han satsade på en karriär som fotograf och nu har de varit gifta i två år.

– Det är en otrolig styrka att dela den här galna resan med någon. Filmbranschen är så osäker och man behöver en trygghet och stöttepelare. Vi har varit ett team hela tiden och det tror jag är viktigt för att förhållandet ska funka; vi engagerar oss i varandra. Han blir minst lika glad som jag om jag får en bra roll och jag brukar följa med på roliga plåtningar.

Sunkmotellet är, förstås, ett minne blott. Även om den nya lägenheten i Sherman Oaks är mer Melrose place än Hollywoodfrun Suzanne Sapersteins Versailleskopia.

– Det är ett lägenhetskomplex med pool och gym, i ett familjevänligt område som ändå ligger nära filmstudiorna. Men det har tagit många år att bygga upp ett liv och att känna sig hemma.

Att cykla till havet och att hänga på stranden är ett intresse. Att gå ut och prova nya restauranger ett annat.

– Visst händer det att vi går till Chateau Marmont och The Ivy och såna kändistäta ställen, men egentligen föredrar jag enklare, mindre flashiga alternativ. Mest är jag en hemmatjej – finns det något härligare än att komma hem, sätta upp håret i en knut, ta på mysbyxorna och gosa ner sig i soffan med godis eller te? frågar Helena retoriskt.

Särskilt många svenskar umgås hon inte med heller, varken skådisar eller icke-skådisar.

– Det hände att jag träffade Alexander (Skarsgård) innan han blev jätteupptagen. Och så var jag bara tvungen att springa fram till Malin Åkerman när vi var på samma fest för några veckor sen.

Och det finns en anledning. I början missade hon flera roller på grund av sin svenska brytning.

– Därför bestämde jag tidigt att jag inte bara kan prata svenska här, då kommer jag aldrig bli av med accenten. Så när Christopher kom över pratade vi engelska med varandra. Det var, jag lovar, det mest obekväma jag gjort i hela mitt liv. Men jag var tvungen.

Om språket är en del av framgången är det inget mot hur viktigt utseendet är. Att vara skådespelerska i Holly­wood är som att lägga upp sig själv på ett operationsbord, dela ut förstoringsglas och be om elakast möjliga kommentarer. Paparazzi har kanske inte upptäckt Helena Mattsson än – åtminstone inte när hon är ute och cyklar eller köper koffeinfria take-away-lattes – men på olika tillställningar kan det vara hundratals fotografer.

– Det är häftigt, konstigt och lite överväldigande. Än så länge har jag mest haft kul åt det. I början när jag kom till LA tänkte jag mycket på hur jag såg ut: hur ska jag vara, hur kan jag göra om mig, måste jag färga håret? Det funkar inte så. Man måste vara trygg i sig själv, ha ett starkt psyke och lita på att man duger som man är.

Plastikkirurgin är big business i Hollywood och branschen bara växer. Helena har ingenting principiellt emot det, men håller sig undan.

– Det är jätteläskigt. Jag hatar allt som har med knivar, blod och sjukhus att göra. Jag skulle gå till en plastikkirurg och kolla ett födelsemärke, så där som man gör i Sverige. Doktorn kollade på det och sa ”jag gör inget åt födelsemärket, däremot kan jag dra lite här, lyfta brösten där, och här är det ju asymmetriskt …” Jag sprang därifrån!

Helena har inte vant sig vid att se sig själv på film. Är det galapremiär slinker hon ut ur salongen till en bar runt hörnet. Sedan tittar hon hemma – en gång, aldrig mer. Att googla sig själv kallar hon ett misstag, det enda det leder till är att hon blir ”tankspridd”.

– Står det någonstans att jag har konstiga tår börjar jag tänka att jag har det.

Snabbsökningar på Helena Mattsson visar knappast att hon ser konstig ut, tvärtom. ”Damn, she’s hot” (med mer eller mindre snuskiga varianter) dominerar som kommentarer på Maxims Hot 100-lista (plats 92) och på You-tubeklippen från Desperate housewives där Helena gjorde fyra fantastiska avsnitt som ryska golddiggern Irina.

Just Desperate housewives var extra kul och vid sidan av pytterollen i Iron man 2 det som Helena fått mest uppmärksamhet för.

– Den rollen ville jag verkligen ha! Jag älskar serien och Felicity Huffman. Det var surrealistiskt att vara med när man känner karaktärerna sedan starten.

Helena/Irina kastar tomatsoppa på Felicity Huffman.

Skillnaderna mellan tv och film är stora. Helena fick alltid manus i sista sekunden och visste aldrig vad som skulle hända förrän samma morgon. Dessutom kunde det ändras mitt på dagen.

Så när Irina skulle mördas fick Helena inte reda på det förrän några timmar innan scenen skulle spelas in.

– Producenten sa att Irina hade blivit för populär så de var tvungna att göra henne lite mer ”nasty” på slutet, ha ha!

Men framtiden då? Hur ser The Helena Mattsson story ut om tio år? Sverige lockar, familjen finns här och en roll i en svensk film står högt på önskelistan.

– Jag vet inte alls var jag är i karriären, men jag har skaffat familj. Att få barn måste vara den största lyckan i livet, det ser jag fram emot redan nu. Men nu är jag mitt uppe i det här och allt rullar på i rasande fart – så i några år till ska jag jobba häcken av mig!