Josefin Nilssons bror om systerns död – och effekten av dokumentären
2016 avled Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson plötsligt efter en tids sjukdom. Den 22 mars i år skulle hon ha fyllt 50 år, och samma dag släpptes SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är. En gripande skildring av Josefins liv som artist och skådespelerska, men också om en betydligt mörkare sida av tillvaron då hon under sent 1990-tal misshandlades svårt av den man hon då hade en relation med.
I dokumentären framkommer det att Josefin fram till sin död skrev på ett bokmanus om den svåra tiden, men att detta aldrig hann publiceras. Sångerskan ska dock ha skickat delar av sin berättelse till vännen Felicia Feldt som i filmatiseringen av Josefins liv läser upp bitar av manuset:
”Jag minns hur han knuffade till mig så jag for in i väggen i tamburen hos mig, med sådan kraft att jag fastnade i väggen. Det blev ett stort hål, som en avgjutning av min kropp. Jag kröp ur den sargade väggen och sa till honom att sluta. Det kändes, att nu gick jag sönder”.
Så fort Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är släpptes på SVT strömmade reaktionerna in. Tusentals personer ställde sig bakom taggen #brinnförjosefin och hundratals slöt upp för att manifestera i centrala Stockholm.
Berättar hur Josefin gick från att vara sprudlande till att bli grå
Josefins familj deltog i dokumentären, med sedan premiären i mars har de varit sparsmakade med intervjuer – fram tills nu. Till tidningen Hela Gotland talar Ainbusk-sångerskans bror, Janne Nilsson, ut om det som drabbat familjen, och saknaden han känner efter sin syster.
Han berättar bland annat att Josefin under en period var så rädd att hon inte vågade svara i telefon om hon inte säkert visste vem det var som ringde:
”Vi fick göra ett kodsystem, två signaler, lägga på och sedan ringa igen. Hon blev så misstänksam och vågade inte lita på någon”, berättar han för tidningen.
Janne förklarar också hur Josefin gick från att vara sprudlande glad till att bli en mer grå, rädd och skygg version av sig själv. Hur hon emellanåt lämnade Stockholm för att komma hem och andas ut, känna doften av havet och låta vindarna fånga tag i hennes hår.
Ett par gånger ska Janne ha föreslagit för Josefin att hon kanske bara skulle strunta i alltihop och flytta hem till Gotland igen, men att han innerst inne visste att det aldrig skulle bli av:
”Nej, det hade aldrig gått. Det var alltid självklart att Lillan (Josefin, reds. anm) skulle hålla på med det hon gjorde.”
Alla lyssnar nu, men ingen lyssnade då
Att dokumentären skulle väcka uppmärksamhet förstod Janne, men att den skulle få ett helt land att stanna upp var han inte förbered på. Samtidigt ställer han sig frågande till varför alla lyssna på henne nu, men inte då:
”Lillan gjorde allt rätt redan då, hon anmälde, försökte hjälpa, sökte aldrig hämnd…men då fanns ingen som lyssnade, var fanns alla då? Istället bads hon hålla tyst.”
”Men det har uppenbart varit viktigt, det förstår jag. En del har hört av sig till mig, främmande personer som berättat sina historier… det är klart det är sorgligt att inte Lillan fick vara med när allting vände.”
Janne avslutar intervjun med att berättar hur tacksam han ändå är över att sanningen kommit fram och att han hoppas att Josefins öde på riktigt kan göra skillnad – samtidigt som han från djupet av sitt hjärta önskar att allting vore annorlunda:
”Jag önskar att jag sluppit det, att hon fortfarande fanns kvar här”.
Foto: Lizzie Larsson/TT
