"Ju mer jag tar på mig, desto snyggare blir det"

Hon tog revansch, blev idol och älskar sitt popstjärneliv. ELLE fick en pratstund med Linnea Henriksson om mode, självförtroende och hennes Mick Jagger-dröm. ”– Musik var självklart i mitt barndomshem. ­Pappa tittade jämt på live-dvd:er med sina favoritband och hade idolposters överallt. Scenen har aldrig varit främmande eller skrämmande för mig.”

Kort om Linnea:

Född: 1986 i Halmstad.
Yrke: Popstjärna och låtskrivare.
Bor: Med två kompisar i Malmö och med pojkvännen i Stockholm.
Aktuell: Nya singeln Ensamheten.

När kom du på att du ville bli popstjärna?

– Jag visste redan som liten att jag ville stå på scen. Jag skrev låttexter på engelska innan jag ens kunde engelska. Jag ­gjorde sommarshower på lekplatsen och har uppträtt bisarrt mycket för mina föräldrar.

Hur fick du din relation till musik?

– Musik var självklart i mitt barndomshem. ­Pappa tittade jämt på live-dvd:er med sina favoritband och hade idolposters överallt. Scenen har aldrig varit främmande eller skrämmande för mig.

Varför blev det så viktigt för dig?

– Jag hade en tuff period i livet, från att jag var 10 år till efter gymnasiet. Jag jobbade aktivt emot mig själv. Jag ansåg mig inte vara värd någonting. Ändå utsatte jag mig för att stå på scenen. Den önskan har alltid varit väldigt stark och det var nog tack vare det som jag tog mig ur den här destruktiva perioden.

Var kom det dåliga självförtroendet ifrån?

– Det var skolsituationen. När jag gick i fyran fick vi lärare som bara främjade resultat. De hade ett plus- och minussystem på oss elever. Det blev mycket viktigare för mig att få bra resultat i skolan än att må bra. Tidigare var jag tjejen som ville synas, som alltid gick upp på roliga timmen. Men plötsligt var det inte rätt sorts uppmärksamhet att få. Man skulle vara en duktig flicka. De bråkiga killarna fick minus direkt, jag blev livrädd att sticka ut på fel sätt. Jag kunde inte vara mig själv längre.

Hur vände du det?

– Min familj fortsatte att uppmuntra mig att göra det jag älskade, stå på scenen. Och de har varit med mig på den här resan hela tiden. Jag vet att de ser om det skulle sluta glittra i mina ögon. Jag vet att jag alltid har någon som tar emot mig. Det har gjort att jag vågar köra på.

Är musik din starkaste drog?

– Ja! Det är som att hoppa bungyjump varje gång jag ska upp på scenen. Man laddar inför det hela dagen, sedan har man så kort tid där uppe och så är det plötsligt över.

Är du beroende av den känslan?

– Ja! Det kommer alltid en post-turné-depression. Det var därför jag började skriva andra albumet direkt efter första turnén. För den rastlöshet som annars infinner sig, den är sjuk. Jag ber min bokare boka in fler och fler saker.

Vilka låtar är svårast att skriva?

– Jag älskar überkärlekslåtar, men jag kan inte skriva dem själv. Det blir för utlämnande. Jag vågar inte, det känns olycksbådande. Det är lättare att skriva om olycklig kärlek, det kan alla relatera till.

Förebilder bland textförfattare?

– Keith Richards och Mick Jagger. Joni Mitchell. Och Kaah, han kan skriva typ ”baby, du är söt” utan att det blir banalt.

Du utstrålar mycket positivitet när man träffar dig nu?

– Jag har dippar och depperioder. Jag och vinter synkar inte alls. Det är kallt, mörkt och händer ingenting. Och många mår dåligt, det påverkar mig. Men jag la så många år av mitt liv på att fokusera på det negativa så nu har jag ett behov av att ta revansch. Jag vill alltid hitta det positiva. Tyvärr uppfattas man då ofta som naiv. Det anses creddigare att dissa allt.

Hur hanterar du stressen i branschen?

– Min bästa antistressmetod är att pyssla. Jag gör egen scenrekvisita och accessoarer. När jag sitter och pillar går pulsen ner.

Hur upptäckte du pysselintresset?

– Genom min farfar. Han är 96 år och min pyssel­-guru. Så det är inte bara ett intresse för mig, det finns i mitt blod.

Berätta om din stil.

– Jag har alltid haft svårt att köpa basplagg. Och så har jag alltid jobbat med kultur så jag har aldrig haft någon flashig budget. Jag motiverar mina köp genom att använda dem som scenkläder. Men jag har dem till vardags också.

Var kommer modeintresset ifrån?

– Mamma hade second hand-butik för barn när jag var liten. Hon tog alltid undan det finaste som kom in till mig. Då var min stil som bäst, färgstark och supermatchad. Det älskar jag fortfarande. Jag påverkas också mycket av det jag har på mig. Om jag vaknar låg tar jag på mig en glittrig jacka, då blir jag peppad när jag ser mig i spegeln.

Handlar du mycket second hand?

– Ja, jag älskar det. Och butiken Tjallamalla som säljer nya, små designer och inte så många av varje plagg. Jag jobbar med designern Amandah Andersson som gick ut Beckmans nyligen. Hon gjorde en jättehäftig scenoutfit till mig av saker från Clas Ohlson. Så det behöver inte vara dyrt.

Ditt bästa stylingtips?

– More is more. Ju mer jag tar på mig, desto snyggare blir det.

Läsarfråga: Hur sminkar du dig?

– Jag undviker gärna smink när jag kan och drar hellre på lite extra när jag får tillfälle. Eyeliner snar­are än ögonskugga, och så älskar jag läppstift. På scen brukar jag också leka mycket med färg, form och glitter på kindbenen och upp mot tinningen.

Läsarfråga: Vad inspireras du av?

– Människor, både mig själv och andra. Jag samlar på intryck, från promenader och resor, film och fantasi utan att jag har en tanke på det då. Har alltid gärna suttit för mig själv och bara funderat, förlorat mig bort en stund. Det är oftast då en låtidé föds, en melodi med början på textfras, och jag kan själv bli förvånad över temat, vilka intryck jag har samlat på mig.

Vad gör dig arg?

– Människor som inte respekterar andra.

Vad gör dig lycklig?

– Människor som vågar göra det som inte förväntas av dem.

Beskriv dig själv.

– Nyfiken. Lurig, jag gör alltid tvärtom. Jag vill inte att folk ska veta exakt vad de får. Som ett Kinderegg. Och hungrig. Jag vill alltid ha mer.

Har du någon dröm?

– Att jag ska få fortsätta med det här tills jag inte kan gå av scenen själv. Som min idol Mick Jagger.