Kakan Hermansson: ”Fåfängan som skaver”
För snart två år sedan hamnade jag i feministiskt blåsväder, när jag blev kritiserad för att hänge mig åt något så ytligt som hudvård. Ja, det var inte bara ytligt, det var pacificerande och helt i linje med att göra kvinnor till enbart objekt som skulle behaga män. På min gamla blogg, där fejden utspelade sig, hade jag tidigare nästan uteslutande publicerat feministiska texter och ämnen som ”skrubbsöndag” och ”fuktmasken, den perfekta kyssen” rev hål i kommentarsfälten. Jag, den feministiska mallen, som alltid stått för ett alternativt kroppsidelal och åsikter därtill, hade blivit den dåliga förebilden. Men ni kan tro att jag gav svar på tal, jag röt till så lermasken krackelerade. Låt mig ha min hudvård i fred om den gör mig lycklig, löd parollen! Diskussionen om varför vi som är offentliga kvinnor alltid måste vara förebilder kom återigen upp på tapeten, och av någon anledning behöver det upprepas.
En morgon när jag utövar min noggranna rutin lyssnar jag samtidigt på Zara Larssons podd. Medan bha-syran smeker min kind, berättar Zara att hon påbörjat en antibiotikabehandling mot sina finnar. Innan serumet ens hunnit penetrera mina porer har en oroad man på tidningen Hela Hälsingland hunnit plocka upp denna världsnyhet och sätta sig för att författa en krönika. Dagcrèmen lägger sitt stärkande skydd på epidermis och jag ilsknar till i vanlig ordning, är vi verkligen här igen.
Musikern, stjärnan och feministen Zara Larsson har alltså börjat med antibiotika. Som internationellt musikaliskt under exponeras hon för och granskas av cirka hela världen och är minst sagt distraherad av sin hy som krånglar. Jag knaprade ju själv Roaccutan (det starkaste acnemedlet i kvinnominne) som 18-åring och var bortom tacksamhet för den lösningen.
Håll i hatten, Zara Larsson ansvarar inte bara för alla sina fans och deras hälsa, hon är också en bricka i spelet för samtliga människors risk för antibiotikaresistens. Hon har med andra ord en hel del att stå i.
Det mest häpnadsväckande i kritiken mot Larssons medicinska kur är att journalisten även presenterar en lösning på akne. Trots år av forskning på spridda labb världen över, på allt från universitetssjukhus till medicinska hudvårdscenter, var det en karl i Hälsingland som hade svaret på alla frågor om akne.”Det handlar om kosthållning, undvika feta crèmer och minska sminkanvändandet” är den enkla lösningen.
Jag lutar mig tillbaka och tanken svindlar; mitt hudvårdsintresse, mina tusentals timmar som bloggare och alla dessa produkter jag och miljarder hen, kvinnor och män testat … Var allt detta förgäves? Hur kan alla vi ha missat den sanning som denna ihärdiga journalist så enkelt har svaret på? Jag har så många frågor.
Först och främst undrar jag över författarens påstående om att akne är ofarligt. Det krävs knappast åtta statistiska undersökningar för att räkna ut att akne faktiskt är påfrestande och stigmatiserande för enormt många människor, kanske speciellt unga personer. Farligt som cancer eller ätstörningar, nej, förmodligen inte, men absolut ofördelaktigt för alla drabbade.
Vidare kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är Zaras ansvar att sätta stopp för vidareutvecklingen av antibiotikaresistens? Så vitt jag vet är tösen popstjärna och inte läkare, heller inte forskare eller apotekare. Hon kan ju omöjligt stå bakom alla dessa recept som florerar mellan patient och vidare ner genom munhåla, svalg och magsäck. Att sätta meningen ”uppåt 400 miljoner väntas dö på grund av resistenta bakterier” bredvid Zaras kur känns liksom lite överdrivet.
Det verkar också som att de här männen missat den feministiska diskussion som pågått i flera decennier om att kvinnor, speciellt offentliga sådana, inte behöver vara förebilder och ta den sortens ansvar. Dom får helt enkelt gå sommarkurs i feministiska strategier.
Till sist undrar jag om det trots allt inte är en 18-årig tjejs fåfänga som skaver. Det finns en överhängande ”lilla gumman”-stämning i texten om Zara och hennes önskan om en perfekt hy. Kvinnor som lägger ner tid på sitt utseende får alltid skit. Vi som bryr oss om kläder, smink eller hudvård lyckas alltid bli hånade eller tas inte på allvar. Även om kraven på oss är att vi ska se ut på ett speciellt sätt, vara vackra och vårdade, ska vi också straffas om vi gör det på fel sätt, eller lite för mycket. Författaren avslutar alltså texten med att be och böna för att rädda våra läkemedel, och sluta tänka på ytligheter.
Jag ber och bönar på mina bara knän att man ska sluta skuldbelägga kvinnor för alla problem i världen, i kombination med att förminska kvinnors problem, oavsett hur reella dom är för män i 45-årsåldern. Vi har redan extremt höga krav på oss själva, och det räcker gott och väl.
