Kakan Hermansson om sin största och svåraste kärlek
Små blåmärken på hela mitt dekolletage, en sprucken läpp, ständig värk i höfterna och armbågarna. Ja hela insidorna av mina lår är också blåa, när vi kört halvguard några veckor i rad. Baksida arm är alltid fläckig av små bläckor, men jag ser det som ett resultat och berömmer mig själv för ihärdighet och friskt tålamod, säkert flera timmar besinningslöst vevande och ett ständigt kvävande av min första instinkt, att bitas.
Små blåmärken på hela mitt dekolletage, en sprucken läpp, ständig värk i höfterna och armbågarna.
Flera gånger i veckan åker jag till mitt gym, eller min klubb som det heter, och byter om till en stel gi. Det är ett slags bomullskimono skapad för detta ändamål endast. Judons grundare Jigoro Kano behövde en uniform för sina studenter, en dräkt som tålde ett konstant slängande, dragande och strypande. När judon nådde Brasilien blev dräkten kortare och tightare, allt för att optimera attacker och kunna utnyttja dräkten i det som blev brasiliansk jiu-jitsu. Mitt bjj, som det är nu. En av mina svåraste och största kärlekar.
Det tog nåt år innan jag ens vågade erkänna att jag kanske också var lite intresserad av det som hände på mattan bakom stängslet på andra sidan gymmet. Jag stod och lyfte tungt, svettades med min pt samtidigt som jag tjuvkikade på brottarna. Alltid liggande, mjuka rörelser och skratt. Sammanbitna och glada, skitsvettiga. ”Du skulle vara riktigt bra på att brottas”, sa min pt med svart bälte, alltså den högsta graderingen. ”Ja kanske”, sa jag, inte så rädd för smärta, envis och stark. Och sen låg jag där, i en lånad gi och räkade, försökte komma ur alla omöjliga grepp och lärde mig tidigt att klappa. Det är när man ger upp och ber om lov att komma levande ur sparringen utan något brutet.
Att gå in på mattan för första gången vid 39 års ålder och vara sämst var verkligen en prövning, och så bra för mig. Att inte vara någon, ett ganska blankt papper med rädslor inför exakt allt på lektionerna öppnade en helt ny värld för mig. Alltså en ny tankevärld, jag blev ständigt påmind om hur bjj var en filosofi, alla har gått in på den där mattan som nybörjare någon gång och lärt sig av andra. Världen över, oavsett om det är på Söder i Stockholm eller i Rio de Janeiro. Det var motigt och jag lärde mig mycket mentalt. Ena dagen rullade jag med en 24-årig tjej och andra en 47-årig man med lite dålig höft. Alla hjälpte till, flera mötte upp mig efter ordinarie träningstid och brottades med mig, otroligt pedagogiska och tålmodiga. Jag vill alltid förstå nästa steg och nästa och steget efter det. Men jag fick nöja mig med att nöta och nöta, och höra att allt faller på plats till slut.
Passet efter hördes ett knak från min näsa och tro mig, jag vrålade.
Efter drygt två år har inte mycket fallit på plats vill jag lova, men jag tycker att jag har bjj i kroppen nu på ett annat sätt än tidigare. Att jag skulle kunna göra en bakåtkullerbytta vintern 2023 hade jag aldrig trott om mig själv. För första gången någonsin känner jag att min kropp närmar sig ett slags neutrum, min kropp är bara i brottningens våld. På mattan bedöms jag efter storlek, vikt och kraft men utifrån sporten, inte om jag är snygg eller normativ. Jag uppmuntras att använda min baktyngd (inte för att skryta, men nu är det så), men också att sluta förlita mig på mina muskler och våga bli mer teknisk.
Jag är väl medveten om att det låter som att jag gått med i ett religiöst fanatiskt samfund och ja, är det så fel? Jag brukar säga att bjj är som en sekt, men med bara de bra sakerna. Och precis så är det, jag får värmen, tålamodet, redskap, utmaning, vänskap och kamp. Och när sorgen inträffade, då fick jag tröst och kunde ge det tillbaka. Varje pass är på blodigt allvar, men också fyllt med lek. Och dagarna ser olika ut, häromdagen låg jag helt utpumpad på omklädningsrummets golv, naken, och grät. Alla känslor och tid jag lagt ner kändes så oåtkomliga. Passet efter hördes ett knak från min näsa och tro mig, jag vrålade. Min danska tränare sprang fram och kikade och gick därifrån skrattande och konstaterade:
– ”It’s just the soft part of your nose, Kagen.”
