Kamala Harris kamp: ”Det handlar om alla människors självklara rättigheter”

Efter reklamen: Hör Kamala Harris segertal

Senator Kamala Harris engagemang tog fart redan tidigt i livet. Hon skrattar med hela kroppen, så där som man gör bland vänner, åt minnet av hur hon mitt i en medborgarrättsdemonstration i Oakland, Kalifornien, tillsammans med föräldrar och en morbror, ramlade ur sin barnvagn (säkerhetskraven var inte särskilt höga på den tiden). De vuxna bara fortsatte gå, uppslukade av stämningen. När de väl märkte att lilla Kamala var borta och vände tillbaka, var hon givetvis mycket upprörd.

– Min mamma berättar om hur jag krånglar, säger Harris. Och hon är typ: ”Älskling, vad vill du ha? Är det något du behöver?” Och jag bara tittar på henne och svarar, ”Fjihet.”

I augusti i år stod just det där barnet, numera amerikansk senator, på en scen i ett närapå folktomt auditorium, flankerad av amerikanska flaggor och accepterade nomineringen som demokraternas vicepresidentkandidat – ett historiskt ögonblick.

Kamala Harris Höll tal på tema rättvisa

Hon är den första svarta kvinnan – med såväl afroamerikanskt som indiskt ursprung – på den positionen. En vecka senare, flankerad av samma amerikanska flaggor, gav hon ett tal som skrivits i syfte att avleda uppmärksamheten från det tal president Donald Trump skulle hålla senare samma kväll på republikanernas partikonvent.

”Rättvisa”, sa hon med eftertryck i sitt försvar av de fredliga protester som uppstått till följd av polisens dödsskjutning av Jacob Blake i Kenosha, Wisconsin. ”Låt oss prata om detta. För sanningen är den, att svarta amerikaners liv aldrig har betraktats som fullvärdiga. Och vi har ännu inte uppfyllt löftet om att alla ska vara lika inför lagen.”

Nu har jag sett om talet och undrar om hennes ord räcker för att inge hopp i dem som behöver det som mest. Beroende på vem vi frågar, så är hopp antingen att likställa med naivitet eller ett vaccin mot våra gemensamma plågor. Under de senaste fyra åren har hoppfullhet kommit att bli en allt ovanligare egenskap hos landets allra mest utsatta. Så när senator Harris och jag loggar in på Zoom för att samtala har jag många frågor – och några farhågor. Jag går rakt på sak och inleder med något som många av oss undrar. Hur ska människor som i stort sett bara känt av sulan på det här landets stålhättade kängor kunna lita på att hon, ännu en politiker i raden, ska agera? Hur ska de allra mest marginaliserade märka att hon ser dem?

Harris lutar sig fram mot skärmen och berättar om hur hon allra helst hälsar på människor, något hon har lärt sig av många afrikanska kulturer.

– När man möter någon för första gången så hälsar man inte genom att säga ”Trevligt att träffas”, utan hälsningen lyder ”Jag ser dig”. Jag ser dig som en hel människa. Just nu är det av enormt stor betydelse för alla invånare i det här landet att ses utifrån hela sin person, på ett sätt som ger dem den värdighet de förtjänar.

Värdighet är ett ord hon använder ofta. Harris berättar att hon stått upp för allas rätt till värdighet ända sedan sin allra första dag i Washington.

– Jag kom hit i november 2016 och introducerades direkt i arbetet, sedan var det installationen och dagen därpå höll jag tal under Women’s march. Sedan var det alla kommittéer och förhör med ministrar, som general John F. Kelly. Och direkt efter det kom inreseförbudet för muslimer.

Inreseförbudet som implementerades av Trump-administrationen resulterade i att resenärer och familjemedlemmar inte kunde lämna flygplatser och att äktenskap och adoptioner fick läggas på is. Medan vi kunde betrakta kaoset via media befann sig senator Harris bland ouppackade flyttkartonger i lägenheten och tog emot samtal efter samtal från medborgarrättsadvokater som hon arbetat med genom åren. De berättade om klienter som hölls i förvar och att det varken gick att lämna eller få information av något slag. Harris gestikulerar vilt för att illustrera de förvirrade telefonsamtalen.

– ”Kamala, vi får inte ens prata med våra klienter”. Det var helt absurt, jag är van vid att arbeta exekutivt och att få saker gjorda, säger Harris om sin tid som högsta juridiska chef i Kalifornien. Och att inte behöva be om lov. Det är faktiskt därför jag har sökt mig till de positioner som jag gjort, jag är helt enkelt inte så bra på att be om lov.

Ringde hem till minister

Hon var ny i senaten, men att vara nykomling är inget som hindrat Harris tidigare. På något sätt fick hon tag på telefonnumret till general Kelly, som vid tidpunkten var inrikessäkerhetsminister.

– Det första han sa var, ”Hur fick du mitt nummer? Varför ringer du hem till mig?”, berättar Harris med ett ansiktsuttryck – höjda ögonbryn och en något krökt läpp – som antyder att hon inte nöjde sig med Kellys bemötande. ”För att jag är en amerikansk senator som representerar en av elva amerikaner och just nu befinner vi oss i ett läge där du måste förklara för mig varför dina representanter inte låter människor träffa sina advokater.”

I en tid när politisk korruption och polisbrutalitet är vardagsmat kan det vara svårt att tro på att det faktiskt finns någon som brinner för hela USA:s befolkning. Ingen vet vad framtiden bär med sig, så vi söker efter tecken och försöker ställa de rätta frågorna. Vad innebär rättvisa för en åklagare som vill försvara våra medborgerliga rättigheter?

– Det handlar om frihet, det handlar om jämlikhet, det handlar om värdighet, svarar senatorn och ler. När du uppnår jämlikhet och frihet och rättvisa, så är det inte för att jag ger dig det. Det är för att du har kämpat för det, för att det är din rättighet. Det handlar inte om godhet eller välgörenhet, det handlar om alla människors självklara rättigheter. Vad gör vi tillsammans i den kampen? Det är vad rättvisa handlar om för mig, om folkets inneboende kraft och självbestämmande.

När du uppnår jämlikhet och frihet och rättvisa, så är det inte för att jag ger dig det. Det är för att du har kämpat för det, för att det är din rättighet.

Kamala Harris

Harris pratar ofta om ”folket”, ett kanske inte helt överraskande språkbruk hos dottern till två medborgarrättsaktivister som uppfostrade sitt barn med övertygelsen att enighet och gemenskap kan – och kommer att – uppnås under deras livstid. I hennes hem var det ingen förhoppning eller önskan, det var en punkt på familjens att-göra-lista.

– Gemenskap är inte vad somliga tror, det vill säga, ”Hej allihopa, kom in i det här rummet, nu ska alla vara tillsammans i det här rummet.” Nej. För tänk om någon i det där rummet säger till någon annan att, ”Dämpa dig lite. Det är inte läge att prata om det där nu. Ta inte upp det där nu, för gemenskapens skull.” Det är inte gemenskap. Gemenskap är när alla respekteras och har lika starka röster. Vi måste vara väldigt tydliga med vad vi menar och att det vi menar inte handlar om ett Hallmark-kort.

Argumenterade vid middagsbordet under uppväxten

Fast ibland verkar Harris uppväxt påminna lite om just ett idylliskt vykort, givetvis med afroamerikanskt motiv. Som barn brukade hon gå till ett ställe som hette The Rainbow Sign, en slags samlingsplats för svarta familjer i Berkeley, Kalifornien, som ofta fick besök av storheter som Nina Simone, Ruby Dee och Maya Angelou. Hennes gudmor, Mary Lewis, var medgrundare till Black studies department på San Fransisco state university. Jag frågar hur det har påverkat henne att växa upp i en miljö med så starka personligheter och värderingar.

– Det rådde ingen tvekan om att man skulle engagera sig i kampen för rättvisa på ett eller annat sätt, förklarar Harris. Att din person är större än du; det är också den påverkan du har, vad du gör för andra människor. Det var så jag uppfostrades, att det inte handlar om välgörenhet eller godhet, utan om ens plikt. Ingen kommer att gratulera dig för det – det är vad du ska göra.

I barndomshemmet förväntades Harris ständigt ha argument redo för att kunna plädera för sin sak, något hon fortfarande lever efter.

– Om man sitter vid middagsbordet och vill säga något gäller det att vara beredd att försvara det, oavsett hur ung eller gammal man är, konstaterar hon.

Så levde Kamala Harris tiden innan valet

Harris har kritiserats för sina högtflygande ambitioner, men kanske fler skulle sätta ribban lika högt om de också lärt sig vad de tror på och hur de ska kämpa för det från ögonblicket de lärde sig prata.

Hur ser tiden före valet ut för senatorn? Mer hektisk än jag orkar föreställa mig. Under kampanjen med Joe Biden fortsätter Harris att stötta ”briljansen hos Black lives matter-rörelsen” och engagerar sig i mängder av diskussioner kring hur polisbrutaliteten ska få ett slut. Nu förespråkar hon reformer inom polis- och rättsväsende, några implementerade hon själv redan som distriktsåklagare i San Fransisco och senare som Kaliforniens högsta juridiska chef. Hennes tankar om bästa sättet att kräva och uppnå rättvisa har blivit mer progressiva med tiden, men hon får fortfarande kritik för sin tid som åklagare. Harris skäms inte för att ha utvecklat sitt perspektiv och hoppas att dagens momentum är början på något, inte slutet.

– Det jag hoppas och ber för är att vi ska komma till en punkt när vi kan rannsaka det här landets verkliga historia, även om det otvetydigt blir väldigt svåra samtal, säger Harris. Att vi gör det på ett sätt som motiveras av kärlek, men också med full uppriktighet.

Rasistiska strukturer och sidoeffekter

Harris tror att om fler vita människor förstod hur rasism också skadar dem, så skulle de kämpa hårdare mot rasistiska strukturer och handlingar. Och hon har frågor att ställa till de vita människor som inte tycks greppa hur diskriminering drabbar även deras liv, i synnerhet de som är socioekonomiskt utsatta.

– Den där etiketteringen av fattiga svarta kvinnor, att kalla dem för bidragsdrottningar… Vilken inverkan hade det på de samhällsåtgärder som skulle ge mat till hungriga barn – alla hungriga barn – oavsett hudfärg? undrar Harris retoriskt.

Det fanns en tid när jag skulle ha hållit med henne om detta, men nu? Jag har sett folk i anti-mask-protester, hur de slåss för sin rätt att dö i covid-19. Jag vet inte om de människorna skulle bry sig ens om de själva drabbades av rasismens sidoeffekter. Jag frågar Harris om hon verkligen tror att vita medborgare som kommer till insikt om hur rasismen påverkar även deras liv negativt skulle kunna ändra synsätt.

– Det gör jag, svarar hon och ser lite sorgsen ut. Men det är inte enda sättet, eller hur?

Jag är sannolikt inte den enda som upplever att hopp är en bristvara nu för tiden, men vi fortsätter söka. Dagligen nås vi av nyheter som signalerar att ingen egentligen tar ansvar och att de mest marginaliserade av oss får sköta sig själva. Till och med superhjältarna på film dör.

Optimism är det bränsle som drivit alla kamper jag fört.

Kamala Harris

Men tänk om ”folket” inte behöver bli räddade. Tänk om barnen inte behöver hjältar? Tänk om allt som behövs är fler som kämpar för sanningen – fler människor som arbetar för att upprätthålla våra mänskliga rättigheter och som är redo att försvara vår värdighet på högsta regeringsnivå? För många av oss är Kamala Harris som förenta staternas vicepresident ett steg i rätt riktning, även om det återstår många fler steg att ta. Hon kan vara rätt väg, men det finns alltid fler än bara ett sätt att rädda världen. Det är det som inger senator Harris hopp.

– Optimism är det bränsle som drivit alla kamper jag fört, konstaterar hon.

”Såren från det som varit kan läka”

Harris vill att vi ska hedra vårt förflutna och behålla en tydlig vision om framtiden. Jag vill veta hur hon kommit hit – hur hon blev en person som hänger sig år att erövra de mest ogästvänliga platser och att göra dem till sitt hem.

– Drivkraften kommer från tron på att såren från det som varit kan läka, svarar hon. John Lewis [amerikansk politiker och medborgarrättsaktivist som gick bort i somras, reds anm], salig i åminnelse, har som många andra spillt blod för den saken. För han trodde verkligen på det som kan bli. Det kan ofta kännas som att vi bara är emot något, men motivationen som får oss att härda ut är insikten om vad vi kämpar för.

Vad kommer då detta innebära för oss? Harris berättar om den kvällen i november 2016, när hon som den andra svarta kvinnan i USA:s historia valdes in i senaten.

– Inför alla val jag har ställt upp i är en del av vår rutin att ha en liten middag med vänner och familj innan vi går till valvakan.

Harris förklarar hur det allt mer började stå klart att Donald Trump skulle ta hem segern.

– Min gudson Alexander, som var sju år då, kom fram till mig och grät … han sa, ”Moster Kamala, de kommer väl inte låta den där mannen vinna?” Och du vet, barnen i ens liv …

Hon sluter ögonen och sväljer.

– Jag höll om honom. Det gör fortfarande ont när jag tänker på hur han mådde och vad jag kände, att jag var tvungen att skydda det här barnet. I mitt huvud fanns det ett sätt för kvällen att sluta. Och så gick det som det gick. Så när jag klev upp på scenen hade jag rivit sönder mina anteckningar och allt jag tänkte på var Alexander. Jag ställde mig i talarstolen och sa, ”Jag tänker kämpa. Jag tänker kämpa.”

Om det är något vi kan vara säkra på när det gäller blivande vicepresident Kamala Harris, så är det detta: När det gäller frihet, så kommer hon att kämpa.

Läs mer:

Så hyllar världen Kamala Harris – efter historiska segern

Amie Bramme Sey: ”Svarta kvinnor har ännu en gång skapat revolution”