”Kan vi sluta bekräfta varandra genom kropparna?!”
Scenen är tom sånär som på ett mikrofonstativ och en kvinna i Dr Martens och slitna jeans. Hon, komikern Iliza Shlesinger, har med kirurgisk precision levererat skämt efter skämt på temat ”allt tjejer gör för att få killars uppmärksamhet”, och publikens asgarv rullar över lokalen som en lavin. För det är ingen lek för tjejsinglarna där ute, menar hon, det är krig. Svettig och andfådd stannar hon upp, pekar mot sig själv och spottar ut resonemangets crescendo.
”Det här är ingen push-up-behå, det är ett pansar. Och det här är inte smink, det är en jävla krigsmålning!”
Publiken exploderar. Själv får jag ett starkt deja vu från gymnasietiden, när jag körde med sport-behå utanpå min Salming-balconette – inte för att FÅ uppmärksamhet, utan för att slippa den. För att minimera risken att dra blickar till de p-pillerstinna meloner som rörde sig i tröjan som två valpar under en filt. En uppfinning jag fick lite feedback på av en fransk hiphopkille jag hånglade med (som man gör om man är 16 år och ensam med en fransk hiphopkille) som efter att ha försökt jobba sig in under den L’eau d’Issey-doftande tröjan en lång stund utbrast: ”C’est une armure!” – det är ett pansar.
Och ja, det var det. För det var och är ett krig där ute. Men inte bara för singeltjejerna med tickande biologisk klocka som tydligen är ämne för ståuppkomik, utan för alla tjejer, punkt. Det började långt innan vi ens hamnade i puberteten, och det kommer tyvärr inte bli vapenvila nångång under vår livstid. Så fort en kvinna visar sig – skitsamma om hon är politiker eller städerska eller kändishundsfrisör – kommer hennes utseende att granskas och utvärderas och ofta även sexualiseras. Sitter allt där det ska, är brösten fejk, har hon en galen frisyr eller tossigt smink eller alldeles för lite smink, är hon för snygg för det här jobbet eller för ful för den där partnern?
För några år sedan när Åsne Seierstad gjorde sig ett namn för sin orädda rapportering från ett krigshärjat Afghanistan fick hon i en svensk morgonsoffa först svara på frågan från (den manlige) programledaren om hur hon varje dag i det där kaoset ändå kunde vara ”fräsch som en nyponros”. Hon har rapporterat bland automatvapeneld och fallande byggnader, och den första frågan hon får har att göra med hennes kropp.
Lena Dunham väckte stor uppmärksamhet när hon spelade pingis enbart iklädd trosor i sin egen HBO-serie Girls. ”Modigt” sa man, inte för att folk baxnade över att hon trotsade fysikens lagar genom att utöva hård fysisk aktivitet utan stöd för bysten (en bedrift i sig, om ni frågar mig), utan för att hon visade upp en kropp som inte såg ut som vi var vana vid att kroppar på tv såg ut. Hon har skrivit och regisserat sin egen tv-serie, som hon dessutom spelar huvudrollen i, och ändå handlar det om kroppen.
Och när jag pausar Iliza Shlesinger och går till-baka till menyn för ”ståuppkomik” på min streamingtjänst möts jag av affischen för hennes stand up och det är – surprise! – inte en motsvarande hennes manliga komikerkollegers, med fullt påklädda kroppar och tuff grafik i bakgrunden, typ tegelvägg eller graffiti. Nej hon är, ehm, helt naken på överkroppen. Endast håret täcker bröstvårtorna. Hon är komiker. Det handlar ändå om kroppen.
Jag är inte naiv, jag vet så klart varför det ser ut så här och hur svårt det är att bryta mönster. Men kan vi inte lova varandra att själva åtminstone se till att sluta att bekräfta varandra genom kropparna? En dag i veckan kanske, som en köttfri måndag? Tänka efter en extra gång innan vi hasplar ur oss de reflexmässiga snygg-kommentarerna och hjärtögonen och i stället försöka påminna varandra att vi är mer än de där kropparna som vi ständigt reduceras till. På ett bröllop kan du hoppa över att säga att bruden är vacker och fokusera på att hennes partner har tur som får vara ihop med din smarta och roliga kompis. Och på tjejmiddagen säger vi att vi är avis på varandras karriär och roliga barn, inte varandras bröst eller midja.
Det blir inte världsfred, inte än, jag fattar det. Men kanske gör det att vi kan lätta lite på vårt pansar, en liten stund i alla fall.
