Krönika: ”Därför är faran med ensamma män ett kvinnoproblem”
Vi lever i ett förhållandevis jämställt land där klyftorna och orättvisorna mellan män och kvinnor så sakteligen minskar. Vi har många (framför allt kvinnor) att tacka för det. Bland annat den feministiska rörelsen Grupp 8 som på 1970-talet kämpade för kvinnans rätt till utbildning och förskolor för barnen så att kvinnor med barn skulle kunna plugga vidare och jobba heltid.
I 400 år var universiteten och högskolorna helt stängda för kvinnor i Sverige, och när dörrarna öppnades på glänt i slutet av 1800-talet fick vi bara ta examen på filosofisk och medicinsk fakultet och på lägre nivåer inom juridisk fakultet. Grundlagen sa dock att kvinnor inte fick göra karriär inom universiteten eller inneha några högre tjänster inom staten.
Nu är det som tur är annorlunda. Men där den ökande jämställdheten har gett kvinnor fler möjligheter verkar männen ha gått ner sig. Studier visar att män är ensammare än någonsin. Färre män blir pappor, var femte man saknar en nära vän och självmord är dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor. Män super oftare ihjäl sig.
Kvinnors utveckling går som sagt åt ett annat håll. Drygt 50 procent fler kvinnor än män utbildar sig vid universitet eller högskolor, och det betyder även att kvinnor i högre utsträckning lämnar glesbygden för att flytta till universitetsstäder medan män, som allt oftare saknar gymnasiebetyg, blir kvar.
Man har även kunnat se att kvinnor oftare väljer partner med samma eller högre utbildningsgrad, och att jämställda män är mer attraktiva för heterosexuella kvinnor på giftasmarknaden.
Allt detta sammantaget, plus det faktum att det finns fler män än kvinnor i Sverige i dag, innebär att heterosexuella män i glesbygden utan högskoleutbildning blir allt ensammare. Förutom att det förstås är tråkigt för männen som är ofrivilligt ensamma finns det en fara med detta – nämligen mäns våld mot kvinnor. Enligt en artikel i Forskning & Framteg har män som är frustrerade över sin situation nämligen lättare att falla in i kriminalitet, missbruk eller politisk extremism.
Om man höjer blicken kan man se vad män som lever i ofrivilligt celibat tidigare har varit kapabla till. Tidigare i år rammade till exempel en man ner 10 personer på en gågata i Toronto. Samtliga dog. I en Facebook-post hade han skrivit att hans handlingar var en del av ”the incel rebellion” – med andra ord upproret bland män som lever i ofrivilligt celibat (incel).
2014 sköt en annan man sex personer till döds och skadade 14 i Kalifornien. Han hade skrivit ett manifest som handlade om att han ville utkräva hämnd för att kvinnor inte ville ha sex med honom. Mannen blev senare en hjälte i incel-kretsar.
2015 dödade en annan man nio personer i Oregon och tog sedan sitt eget liv. I sitt manifest beskrev han sig som en 26-årig incel-man utan vänner, flickvän och jobb.
Så vad ska vi göra åt alla dessa ensamma män? Kräva att kvinnor tar dem under sina vingar så att de inte blir frustrerade och våldsamma? Självklart inte. Spärra in dem? Det går ju inte heller. Se till så att även män klarar gymnasiebetygen, utbildar sig och blir mer jämställda? Kanske. Hur som helst måste politikerna ta tag i det här problemet för det växer, och det riskerar att sluta i tragedi.
Källor: Forskning och Framsteg, Expressen, Psychology Today, UKÄ, Femina