Krönika från Hanna Hellquist: ”Det blir ingen kärlek om man förväntar sig det värsta”

Huset på landet i Grums har i runda slängar fyrtio fönster. Dessa fönster är av olika modell eftersom pappa, när han lät sätta in dem, inte brydde sig så mycket om vare sig symmetri, byggnadsvård eller framtida arvingars bokstavskombinationer. Ett hus med fyrtio fönster i olika utföranden ser inte klokt ut. Jag blir galen av det slumpartade utseendet, stressad och sorgsen, så när jag för några år sen bestämde mig för att renovera stället, så började jag med fönstren. För min egen sinnesro.

Originalfönstren har fina spröjs. Mamma målade dem i början av 80-talet, de behöver skrapas och målas om. När jag står och skrapar gamla fönster borde jag känna följande: Gud vad duktig jag är som tar tag i det här. Vilken insats jag gör, för fönstren och för mig. Och faktiskt också för mamma. Här tar vi hand om det vi har, det är nästan terapeutiskt, en färgflaga i taget räddar jag det här vackra hantverket. I stället känner jag: Det här är så meningslöst att det finns ingen ände på det. Om tio år kommer jag behöva göra om samma sak. Eller om tre år bara, då är det väl nåt annat fönster som står och flagnar och stör min OCD, det kommer aldrig bli klart det här huset, det kommer aldrig bli som jag vill ha det, och om hundra år har det brunnit ner i en fruktansvärd skogsbrand orsakad av klimatförändringarna men då kommer jag vara död sen länge och alla jag bryr mig om och mina barn också om jag nånsin får några.

Min vän Malin säger att den sjukdomen kallas författarhjärna. Hon smickrar mig så klart, vilket i det här fallet är nödvändigt för att jag ska fortsätta lyssna. Författarhjärna låter nämligen mycket trevligare än borderline. Författarhjärna, menar Malin, är när man alltid tvunget måste dra allting till sin absoluta spets. Jättebra när man ska skriva böcker. Helt värdelöst när man ska njuta av ögonblicket. Och om man är i början av något som skulle kunna bli en bra, normal relation.

Jag är förälskad och tröstlös. Med förälskelsen kommer alltid en molande sorg. Jag sörjer uppbrottet innan det har hänt. I förälskelsens första fas, när jag på riktigt känner att mitt liv är meningslöst utan honom, blir jag ledsen för minsta utsvävning i konversationen som inte handlar om oss, hur vågar han, som om något annat skulle ha den minsta betydelse. Uppgivenheten när han riktar sin uppmärksamhet mot kaffekokaren en sekund. Han tar inte det här på allvar. Han känner inte som jag. Nej, men det är väl just typiskt.

Jag blir tyst och trist. Ligger bredvid honom när han sover över för första gången och lyssnar på hans andetag medan han somnar. Inte ett problem i världen har han, medan jag ligger och målar upp det ena mardrömsscenariot efter det andra. Dömer ut honom. Och mig. Han snarkar till, till och med i sömnen verkar han fullständigt trygg. Han har ingen aning om att världens alla vidrigheter redan har hänt oss.  Snälla rara Malin ska det behöva vara så här?

Nej, man får ju helt enkelt be sin inre domedagsröst att hålla käften. Eller, som en annan kompis brukar säga, det lilla aset får också va med! Alla får va med! Det var ett medium som sa det till honom, och nu låter han sina inre kritiker vara med när han skriver musik. De kan stå i ett hörn och glo, de kan klaga på hans formuleringar eller förlöjliga honom, men han måste inte göra som de säger. Han kan fortsätta skriva. Det tycker jag låter som en rimlig kompromiss, för det är nästan omöjligt att bli av med dem helt. De kan få vara med, men jag måste inte lyssna på dem. För det blir ingen kärlek om man förväntar sig det värsta. Det blir bara sorg. Och det blir inga böcker skrivna heller för den delen, och inga fönster målade.