Krönika: "Jag skaffade en hundvalp under corona"
Efter två års tjatande på sambo och en låååång väntan hela våren var det äntligen dags att hämta hem den här fluffiga lilla hundvalpen vi namngett Juniper. En liten hund som skulle förgylla vårt liv och som vi skulle ha tid att lära känna under sommaren och semestern, som ändå skulle tillbringas på hemmaplan i och med coronapandemin. Jag såg fram emot mysiga morgonrastningar i sommar-Sverige, picknick, kanske sitta på en uteservering eller två, att få introducera valpen till vänner, havsbad, skogen och kvällspromenader. Verkligheten blev dock en annan.
Det tär på en att aldrig få sova
För det första: Att gå ut med hunden varannan timme TÄR på en. Dag som natt. Och nej, det borde väl inte ha kommit som någon överraskning. Jag visste ju det här om valpar. Men det är ändå svårt att sätta sig in i hur påverkad man blir av att aldrig få sova.
Ja, jag vågar mig på att slänga med ordet tortyr. Den där pälsbollen på 1,2 kilo torterade oss. Det var åtminstone känslan. Det är precis som folk säger när de skaffar barn, att man aldrig får sova. Men fördelen med en nattvaken bebis jämfört med en valp måste ändå vara att man slipper kliva upp på kommando, klä på sig, ta hissen ner, gå drygt hundra meter (tack hundrastningsfria innergården!) för att den lilla ska uträtta sina behov. Gå tillbaka, åka hiss upp igen för att sedan sitta på golvet och försöka underhålla den pigga valpen som vill göra allt annat än att somna om. Inte ens för de två timmar innan det är dags att ge sig ut igen. När allt man själv vill är att sova. Forever.
För det andra: Att vara så pass bunden till hemmet mitt under ledighet, sommar och ett strålande väder var inte heller något jag räknat med. Ångesten att inte kunna ta promenader (den lilla valpen får inte gå så långt), vara utomhus (den lilla valpen kan bli överhettad) eller träffa folk (den lilla valpen måste känna sig trygg med sina nya föräldrar och sitt nya hem). Det låter sjukt egoistiskt, men återigen, det var känslan. Inlåst i ett valpfängelse.
Villkorslös kärlek från första början? Långt ifrån. Snarare en villkorslös känsla av ansvar. Förutom allt jobb det faktiskt innebär att skaffa hund infinner sig en ny typ av oro. Går hon upp i vikt som hon ska? Kissar hon normalt? Bajsar hon normalt? Sover hon för mycket? För lite? Är hon törstig? Hungrig? För varm? För kall? Många gånger kände jag ”vad har jag gjort?, "varför skaffar någon ens en hund?" och "VARFÖR HAR INGEN VARNAT MIG?”. Hade jag fått göra valet igen med de nya erfarenheterna jag numera besatt hade jag troligtvis sagt tack men nej tack till möjligheten att skaffa hund.
Men precis som det sägs att tiden läker sår, gör tiden också att man glömmer bort den mest intensiva och minst roliga (enligt mig) perioden när man skaffar valp. Sju månader in har den här lilla varelsen dubblat i vikt, lärt sig vad nej betyder – tillsammans med en rad andra nyttiga ord, uppmaningar och tricks. Den jobbiga ansvarskänslan är fortfarande kvar, men den har fått ge plats åt en känsla av stark kärlek. Jag kan nu ärligt säga (och känna) att jag faktiskt älskar Juniper, alla hennes sidor och egenheter. Detta trots att hon fortfarande inte låter oss sova längre än till klockan 07 på morgnarna. Men hey, det är bättre än klockan 03 och klockan 05, som var verkligheten för inte alls längesen!
Jag står fortfarande fast vid mitt beslut om att aldrig – ALDRIG – någonsin mer under denna livstid skaffa valp. Meeeeen. Ge mig sju månader till så kanske det här också är bortglömt? För oavsett hur jäkla jobbiga de än må vara är det otroligt belönande att ha en fyrfota livskamrat. I framtiden kanske jag dock håller mig till katt. De är underbara (och oftast rumsrena) från dag ett! ;)
*En disclaimer. Juniper är min första hund, jag är born and raised kattmänniska, så det finns en risk att vana hundägare inte alls förstår mina upplevelser. Alla hundar (och upplevelser) är trots allt olika.
Med det sagt: Det finns ingenting jag inte skulle göra för henne. Hon hade inte kunnat få en bättre familj och hon är så älskad hon bara kan bli. Jag hoppas att alla ni som läser den här personliga krönikan förstår att den är skriven med glimten i ögat. Och man får tycka att saker och ting är jobbiga, det är helt normalt och det tar inte bort kärleken jag har till henne. Valptiden till trots har jag inte ångrat Juniper en sekund. Hon är bäst.
LÄS MER: Elsa Billgren om dagen hon hämtade hundvalpen Nikita
