Marilyn – stjärnan som aldrig slocknar

Nästa år är det 50 år sedan tidernas mest berömda blondin dog. Hollywood bullar upp med nya filmer, och ELLE utforskar varför vi aldrig någonsin tröttnar på Marilyn Monroe.

av MARIA SOXBO foto ALL OVER PRESS

OM MARILYN MONROE:

Namn: Norma Jeane Mortensen, senare Baker.

Född: 1 juni 1926 i Los Angeles.

Död: 5 augusti 1962 i Brentwood, LA.

Familj: Gift och skild tre gånger, med James Dougherty, Joe DiMaggio och Arthur Miller.

Aktuell: Som in­- spiration för filmerna My week with Marilyn (13 januari) och Blonde (premiär våren 2012), boken Fragment.

Hon ler mot oss. Med bländvita tänder och blodröda läppar. Från dvd-boxar, glasunderlägg, t-shirtar och 1 243 affischer på Allposters.com. ­Marilyn Monroes uppenbarelse signalerar skönhet, lycka och framgång – trots att vi numera vet att den glamorösa fasaden dolde en ganska trasig person med fosterhem, övergrepp och depressioner i bagaget.

Alla har vi någon form av relation till Marilyn Monroe, alla lägger vi några minuter av vårt liv på att tänka på en timglasformad sexgudinna som dog för ett halvt sekel sedan. Varför är det så?

– Jag skulle säga att det beror på att Marilyns liv har ett spännande narrativ. Hon är som en cliffhanger, hennes liv avslutades abrupt och det finns utrymme för spekulationer – blev hon mördad? När någons livsberättelse avbryts så oväntat så kan man själv spekulera i vad som kunde ha hänt sedan och det håller hennes minne vid liv, säger Michael Rübsamen, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet som forskat kring kändisskap.

★

Den 5 augusti nästa år har det gått exakt 50 år sedan den där natten i Brentwood då Marilyns hjärta slutade slå och Hollywoods älskling skrev in sig i historieböckerna som ännu en medlem av klubben Vackra-talanger-som-dog-för-tidigt. Huruvida det var FBI som tystade henne för att hennes affärer med John F och Robert Kennedy inte skulle ställa till problem lär vi aldrig få veta, men ända sedan den dagen har hennes öde återberättats genom böcker, dokumentärer och filmer. Tillsammans förvaltar vi myten om henne.

– Genom att Marilyn dog ung så har folk kunnat projicera både det ena och det andra på henne genom åren. Hon har blivit avstampet för olika verk, som Andy Warhols tavlor eller Joyce Carol Oates roman Blonde. Marilyn Monroe är inte längre bara en människa, utan hon är en persona, hon är Marilyn med stort M, säger Susanne Ljung, programledare för Stil i P1, och Michael Rübsamen är inne på samma sak:

– När personer som själva har högt kulturellt kapital, som Joyce Carol Oates och Norman Mailer som skrev en stor artikel om Marilyn i Time magazine på 70-talet, lyfter fram en annan känd person så blir det en växelverkan som får stor genomslagskraft. Det blir legitimt för oss att fortsätta att bry oss om Marilyn när andra storheter gör det.

Inget talar för att Marilyn riskerar att falla i glömska den närmaste tiden heller. I fjol kom boken Fragment med Marilyns egna anteckningar och i januari smyger den första filmen som knyter an till årsdagen, My week with Marilyn med Michelle Williams i huvudrollen, upp på biograferna. Därefter är det dags för den verkliga

Marilynfilmen – filmatiseringen av Joyce Carol Oates kultförklarade bok Blonde – att ha premiär. ”Det är så mycket press. Alla tycker att de känner henne. Jag är fullkomligt vettskrämd”, har huvudrollsinnehavaren Naomi Watts sagt om rollen.

★

Vem är det vi tror vi känner, då? Den klassiska stiljämförelsen ”Är du en Jackie eller en Marilyn?” går ut på att den ena, Jackie Kennedy, är intelligent, balanserad, elegant och har pondus. Hon klär sig i propra dräkter och chica klänningar, bär välvårdade skor, piffiga hattar och dyrbara väskor och, sist men inte minst, hon är gift med en president.

Den andra, Marilyn, är sexig, utagerande, ett offer för sina egna känslor, kanske en smula korkad och framför allt ganska labil. Hon visar bröst och ben och är tjejen som knappt ens äger en praktisk handväska – förmodligen står en man i närheten beredd att bära och betala det mesta. Det är ingen särskilt trevlig jämförelse för den som utpekas som en Marilyn, i synnerhet inte nu för tiden när kvinnliga förebilder bör omtalas i termer av karriär, talang och framgång i stället för byststorlek och förförelseförmåga.

Ändå älskar kändisarna fortfarande att härma Marilyns förföriska look – från 80-talets Madonna via 90-talets Izabella Scorupco till tidiga 00-talets Christina Aguilera. Britney Spears gjorde en troslös Marilyn på omslaget till Esquire 2003 och lät sin vita kjol fladdra i vinddraget à la Flickan ovanpå under Femme fatale-turnén i somras. Paris Hilton lånade Marilyns look från Herrar föredrar blondiner till sin egen premiär av The hottie and the nottie 2008 och passade samtidigt på att slå på egen trumma: ”Det finns ingen som jag i hela världen. Varje decennium har en ikonisk blondin, som Marilyn Monroe och prinsessan Diana, och just nu är det jag som är den ikonen.” Två år senare lanserade Paris sin tionde parfym Tease, inspirerad av Marilyn, själv utklädd till stjärnan naturligtvis.

★

Men den största Marilynbesattheten av alla har nog Hollywoods värsting, Lindsay Lohan. Hon har prytt spanska Vogues omslag i Dolce & Gabbanas klänning med Marilyntryck och när hon gjorde avbön i Vanity fair efter alla skandaler 2006 så var bilderna inspirerade av några av de allra tidigaste fotona på Marilyn i vit baddräkt. År 2008 ställde hon dessutom upp naken för att återskapa de sista kända bilderna på Marilyn, med samma fotograf som tog originalen – Bert Stern. Resultatet blev snarare hånat än hyllat. Lindsay har även döpt sitt leggingsmärke till 6126 efter Marilyns födelsedag, och storsäljaren är ett par svarta med grå vadderade knäskydd på, döpta till Mr President …

Gemensamt för många av Marilyns nutida kändisfans är att deras egna privatliv också varit kantade av skandaler.

– Identifikation handlar alltid om att man ser och väljer sidor och aspekter hos en annan person som man kan relatera till, och jag kan tänka mig att Britney, Lindsay med flera ser något likartat i Marilyns och deras egen relation till Hollywoodindustrin. De identifierar sig med resan som Marilyn gjorde och känner sig därmed nära henne, även om det inte finns något som säger att de skulle ha fattat tycke för varandra i verkligheten om de hade träffats, säger Michael Rübsamen.

Paris, Lindsay och Britney är sannerligen inte ensamma heller – alla från Drew Barrymore (via bland andra ­Rachel McAdams, Taylor Swift, Katherine Heigl och Doutzen Kroes) till Kelly Osbourne har försökt efterlikna världens mest berömda blondin på röda mattan. Marilyns look har blivit ikonisk och det trots att hon egentligen varken satte trender eller utmanade sin tids ideal. I stället fin­slipade hon sin ultrafeminina och lyxiga look till absolut fulländning – vilket till exempel räckte för att hon skulle kamma hem en plats på topp tio-listan över de största stilikonerna i en brittisk undersökning häromåret, före bland andra Kate Moss.

– Jag tycker egentligen inte att man kan kalla henne en stilikon, utan hon var snarare en ”kvinnoikon”. Hon var sexigare än andra stilförebilder, raka motsatsen till en sån som Audrey Hepburn. Man tänker mer kropp än mode när man tänker på Marilyn, säger Susanne Ljung och fortsätter:

– Marilyn var en arketypisk sexgudinna med rätt attribut – platinahåret, de röda läpparna. Jag har svårt att tro att en äldre kvinna skulle försöka sig på att kopiera den stilen, då blir det förmodligen bara patetiskt. Men de unga stjärnorna leker fortfarande med sin sexualitet, de vill testa: ”Är jag attraktiv?” Att experimentera med signalerna, att anspela på det yppiga och frodiga, är något man kommer undan med när man är ung. Några år senare är det försent, då förväntas man ha hittat sin egen stil i stället.

★

Kanske är det också ett marknadsföringsknep för att säkerställa utrymme i vimmelreportagen? Säkert är i alla fall att allt går att sälja om det finns minsta lilla koppling till Marilyn Monroe. Förra sommaren betalade ett fan 3 miljoner kronor för en 66 år gammal röntgenplåt av Marilyns bröstkorg, några månader senare såldes även huset hon dog i för 26 miljoner och i somras bytte den vita klänningen från Flickan ovanpå ägare för 31 miljoner kronor.

– Att ha tillgång till objekt som har ägts av någon fungerar som ett sätt att komma personen närmare, säger Michael Rübsamen. Vi längtar efter äkthet i dag, vi har så många artificiella relationer omkring oss numera att ett konkret objekt känns så mycket mer värt än att bara kunna många fakta om personen vi beundrar.

Den kommande tiden får vi se om porträttlika skådespelare räcker för att vi ska vilja punga ut för biobiljetter till de nya Marilynfilmerna. Den sex minuter långa, svartvita ”sexfilmen” med Marilyn som auktionerades ut ny­ligen under en argentinsk filmfestival blev till exempel aldrig såld. Problemet? Det fanns inga bevis för att det verkligen var Marilyn och inte bara ännu en Marilynlookalike. Det är ju trots allt äkta vara som gäller – inte B-skådespelare i blonda peruker. Hör du det, Paris Hilton?