Veronika överlevde våldet: ”Jag kräktes på toaletten av ren ångest”
Det här reportaget är en del av artikelserien Låt en kvinna – ett samarbete mellan ELLE och Femina som belyser sexismen i Sverige och världen. Varje vecka publicerar vi en ny artikel i ämnet som, tyvärr, är ständigt aktuellt.
Här kan du läsa alla delar ur Låt en kvinna.
Var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige av en man som står henne nära. Den här artikeln kallar vi Låt en kvinna leva, och det här är överlevaren Veronika Axelssons berättelse.
* * *
Veronika var 24 år gammal och ensamstående med sonen Jonathan, 4, när hon träffade Manne. Han var snygg, talför och hade väldigt fina ögon.
– Manne stack ut. Han vågade alltid säga sin åsikt och gå mot strömmen. Han hade haft en tuff uppväxt och jag tyckte rätt synd om honom. Han kom väldigt långt på min empati, berättar Veronika.
I tolv år levde de tillsammans och Jonathan fick med tiden tre syskon. Men livet med Manne kom att bli ett helvete för såväl Veronika som barnen, och när hon beskriver samma man i dag är det med andra ord.
– Han är livsfarlig. Han kan charma vem som helst och få den att anamma hans ståndpunkt. Han är otroligt listig och intelligent. En fullblodspsykopat.
De där fina ögonen som Veronika en gång fallit för visade sig kunna förändras snabbt. Ena stunden kunde Manne skratta och vara glad, och sekunden senare kunde han få något svart i blicken och be Veronika dra åt helvete.
Ganska snart började även sonen Jonathan bli utsatt. Manne straffade honom när han var arg på Veronika; om hon sa emot fick inte Jonathan spela tv-spel och Manne kunde gå in på hans rum och ta sönder hans leksaker. Så hon slutade säga ifrån. För Jonathans skull.
Ett par år in i förhållandet fick Veronika ett missfall. Hon förlorade mycket blod och vara nära att dö.
– Efter missfallet blev han vidrig. Vid något tillfälle låtsasfilmade jag honom i duschen medan han skojade och spexade framför kameran. Sedan slutade han tvärt och sa: ”Ska du suga av mig ikväll?”
Veronika sänkte kameran och tystnade, medan Manne fortsatte: ”Du duger ju inte att knulla med, du är helt söndertrasad där nere.”
– Jag blev chockad och kunde först inte riktigt tro vad han just hade sagt. Jag försökte hitta spår av skämt i hans ögon, men de var bara svarta och allvarliga.
Manne blev så småningom även elak mot Veronikas vänner och familj, och han gjorde henne misstänksam mot de som orkade stanna kvar. Hon blev alltmer isolerad.
De flyttade till en ny stad, långt bort från det forna kontaktnätet. Där eskalerade misshandeln ytterligare och blev mer och mer fysisk.
– Faktum är att jag inte ens begrep. Jag hade blivit inkastad i väggar och strypt, men jag fattade aldrig att det var misshandel. Han slog ju inte.
Hon berättar om fler tillfällen. Bland annat när sonen Tommy var två år gammal och dottern Emilia var fyra. Manne tyckte inte om att bli störd, så han hade låst in de båda barnen i ett rum medan han satt i köket och läste tidningen. När Veronika hörde Tommys ångestskrik sprang hon dit och låste upp. Emilia sprang glatt emot henne, men plötsligt kom Manne och knuffade fyraåringen så att hon flög tillbaka in i rummet. Sedan låste han på nytt.
– Då gick jag in och kräktes på toaletten av ren ångest, berättar Veronika.
Men Jonathan var den som blev mest utsatt. Och när han kom upp i tonåren och började säga ifrån kom slagen. Vid ett tillfälle sparkade Manne honom i ansiktet, och vid ett annat måttade han slag efter slag mot hans revben. Den senare gången slog Jonathan tillbaka, och då vågade Veronika inte ha honom hemma mer.
– Han fick flytta hem till min väninna Yvette. Jag var rädd för att han skulle bli ihjälslagen hemma.
– Folk undrar varför man stannar kvar, säger hon och tystnar.
– Jag vågade inte riskera att Manne skulle få delad vårdnad om jag lämnade honom. Vad skulle hända med barnen om jag inte var där? Så jag bestämde mig för att vänta med att lämna honom tills minstingen Anna blev myndig. Det bestämde jag redan när hon var en bebis.
Som tur är behövde hon inte vänta så länge.
Manne lämnade henne till slut för en annan kvinna 2009, och det blev början på slutet. Men först kom soc-anmälningar där hon utmålades som en dålig mamma, en ekonomisk kris som ledde till vräkning, fosterhem för barnen som ledde till ångest och depressioner… Listan på det som Veronika kallar ”eftervåldet” kan göras lång. Men till slut, strax före jul 2010, fick hon äntligen ensam vårdnad över barnen och blev rentvådd från allt som Manne anklagat henne för.
Polisanmälningarna som hon hade lämnat in med bilder på blåmärken och blodiga näsor blev det dock ingenting av. Brist på bevis, hette det.
Sedan dess har hon släppt två böcker om sina erfarenheter, och hon skriver på en tredje.
– Barnen är stora nu. Jonathan minns nästan ingenting av sin barndom, han har liksom blockerat den. Emilia har hela tiden hoppats på sin pappa, hon var väl 16 eller 17 när hon äntligen förstod. Nu har hon fått barn och Manne vet inte om att han är morfar. Tommy är 18 nu, han började läsa första boken men fick sluta. Mardrömmarna kom tillbaka. Alla förutom minstingen har svår posttraumatisk stress. Det har satt sina spår.
– Ändå kan jag säga, till skillnad från många andra i vår situation, att vi fick ett lyckligt slut.
* * *
*Personerna i artikeln heter egentligen något annat, Veronika Axelsson är en pseudonym som använts vid utgivning av trilogin ”Det händer inte mig”.
*Statistiken i artikeln är hämtad från Brottsförebyggande rådet (Brå) och Nationellt Centrum för Kvinnofrid på Uppsala Universitet (NCK).
Foto IBL
Här kan du läsa fler artiklar ur Låt en kvinna
Flora Wiström: Jag låtsades ha mens för att slippa visa könshåret
Ann Söderlund om den kvinnliga orgasmen: ”Varför är det klart när mannen kommer?”
[socializer-facebooklikeshare]
