Liselotte Watkins: "Det du vill göra får du själv skapa"

Foto Victoria Stillwell

Utbildning: Art Institute of Dallas
Bor: Rom
Familj: Maken Jonas Falk, barnen Wim, 6, och Ava, 4.
Aktuell: Utställningen Konversationer med döda kvinnor har premiär på CF Hill i Stockholm under hösten. Har gjort mönster till Marimekkos vårkollektion 2017.

Liselotte Watkins är lite av en modern vagabond, som just nu kallar Rom för hemma. Där målar hon krukor, tecknar och klipper kollage i sin fantastiska ateljé.

När visste du att du ville bli illustratör?

– Det var inget karriärsval jag över huvud taget visste fanns, att rita var något jag var bra på och som andra lyfte fram. I tonåren ville jag verkligen till USA, så jag hittade en släkting i Dallas och tjatade på mina föräldrar tills jag fick göra ett utbytesår. Där blev jag uppmuntrad på ett helt annat sätt än hemma, och som 17-åring sökte jag till Art Institute of Dallas. Då skulle man bli reklamare, men jag kom i kontakt med böcker om illustration och insåg att jag ville bli illustratör. Sedan flyttade jag till Stockholm, men det gick inte så bra, mina teckningar var ärligt talat ganska fula. Jag hade inga kontakter och inga vänner, så jag åkte till New York i stället.

Hur vågade du?

– Jag har alltid gjort saker på vinst och förlust, och så blir det bra till slut. Jag är ganska planlös överlag och går in i saker intuitivt och känslomässigt. Jag tror att den första drivkraften måste vara ganska naiv. När jag är mitt i det kan jag få viss ångest, men då är det redan för sent.

När kände du att ”det här går ganska bra”?

– När jag tjänade tillräckligt mycket pengar för att både betala hyran, gå ut och resa hem till Sverige ibland. I början av New York-tiden bodde jag på YMCA i Chelsea. Jag träffade många gaykillar i 45-årsåldern som blev helt förskräckta: ”Du har inte en spänn, ingen plan, hur ska det gå?!” De tog mig under sina vingar och introducerade mig för folk. Sedan träffade jag Carin Rodebjer, vi var partners in crime som hankade oss fram. Jag har aldrig känt ”nu jäklar har jag breakat”, mer ”skönt att ha lite pengar”. Man ska inte göra det här om man vill bli rik! Men det är klart att det var speciellt att gå upp på Vogue- kontoret första gången och att jobba med designern Anna Sui när hon var som mest spännande på 90-talet. Jag kände mig som Sex and the city innan Sex and the city ens fanns!

Hur hittade du ditt uttryck?

– Det finns såklart en kärna, men om man tittar på det jag gjorde när jag var 20 så är det väldigt annorlunda. Jag är rastlös och attraheras av olika saker i olika perioder. Ett tag blev mina teckningar mer realistiska, sedan började jag rita av riktiga människor och när jag satt med ett gäng fotografer blev mina teckningar nästan som fotografier. Förra året gjorde jag ett projekt med kollage och nu målar jag keramik. Det handlar om att forma en värld.

Du har bott i New York, Stockholm, Paris, Milano och nu Rom …

– Jag tycker inte att det är så jobbigt att ta mig an nya ställen och har inget stort trygghetsbehov. Många känner att de bygger upp en plattform som de inte vill rycka upp. Det tycker jag är spännande, det är då jag kan testa mig själv.

Hur har flyttarna påverkat karriären?

– Positivt tror jag. Visst, man tappar alltid lite eftersom det krävs att man är på plats och underhåller vissa kontakter. Men jag får väldigt många nya kunder när jag reser. Framför allt träffar jag människor som får mig att testa nya saker. I Sverige hade jag nog inte börjat med keramiken, den har bara med Italien att göra. Men jag tänker inte att nu ska jag flytta till Milano och jobba med italienska Vogue. Jag har lärt mig att det blir bäst när saker sker organiskt. Jag går aldrig runt och visar min bok, då gör jag hellre en utställning. Det här med att sälja sig själv … Jag skulle aldrig orka nätverka med dolda avsikter. Tack och lov har jag agenter, haha.

Det låter lite flummigt?

– En bra produkt är A och O. Du kan vara hur flummig och ha hur lite planer som helst, men du måste leverera. När det väl smäller är jag hundra procent pålitlig och ställer väldigt höga krav på mig själv. I dag är det många som jiddrar runt med sociala medier och försöker sälja en attraktiv bubbla. Jag lägger hellre all min tid på att att jobba hårt – rita, måla, göra set design. Det blir också energisparande i längden. En bra produkt säljer sig själv och skapar långsiktighet.

Du har över 33 000 följare på Instagram, vad betyder det?

– Jag älskar bilder och tycker det är jättekul att spara ner det jag inspireras av i en fyrkant, som en visuell dagbok. Det finns ingen vinning i det, men det är roligt!

Hur håller du dig relevant?

– Det du vill göra får du själv skapa. Om jag hela tiden kommer ut med nya saker märks det. Men jag har svårt att ge mig in på områden som jag inte redan behärskar, jag vill vara duktig. Känns det inte hundra tackar jag nej, och så kanske jag kommer tillbaka efter fyra år när jag har lärt mig grunderna.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Jag lämnar mina barn i skolan och sedan jobbar jag 9–16, ibland fortsätter jag på natten. Det är alldeles för lite, men det är de timmar jag har. Mina barn är ganska kreativa, så vi ritar ofta tillsammans. De tror att jag har målat allt i hela världen. ”Mamma, har du målat den här?” ”Nej, jag har inte målat Mona Lisa.”

Blir det inte ensamt?

– Nej. Men det är roligt att göra grupparbeten, som scenografi. Jag är en dålig chef, men har ganska lätt för att smälta in i en grupp. Jag tycker att det är svårt att delegera och kräva saker av folk.

Vad betyder mode för dig?

– Jag har alltid varit väldigt modeintresserad. Min reslust till USA handlade mycket om att jag ville testa att vara en annan person, ömsa skinn. Jag har alltid varit väldigt intresserad av människor som har starka uttryck i kläderna. New York på 90-talet var en ganska ruffig stad och på Lower East Side fanns många knasbollar. I dag tycker jag att mode är spännande i teorin, men inte i praktiken. Jag går på visningar och tycker att det är intressant med fenomen som Vetements, men jag är ingen konsument längre.

Hur klär du dig när du jobbar?

– Nu när jag målar dagarna i ända har jag äntligen börjat använda jobbkläder, för att slippa färgfläckar på precis allt.

Roligaste jobbet hittills?

– Jag försöker verkligen fokusera på det jag gör och leva i nuet! För tillfället är det konsthantverket, ett projekt jag tänkt på länge. Jag målar gamla terrakottakrukor som jag hittar i olika delar av Italien. Det blir en sorts hemmafrurevolt, jag tar vardagsobjekt och förfinar dem till obrukbarhet.

Hur föds idéerna?

– Jag vet inte. Jag blir besatt av något, som keramiken, och försöker omvandla det så att det passar in i min värld. Det blir ett hopkok. Jag vet exakt vad jag går igång på, men jag kan inte definiera det. Sedan utmanar och tänjer jag hela tiden på mitt universum. Det är också ett skydd mot kopior, eftersom jag själv alltid ligger fem steg före.

Vad betyder framgång för dig?

– Många blandar nog ihop framgång med att få ta plats, men uppmärksamhet ska man vara försiktig med att bli beroende av. För mig är framgång att fånga de här flummiga, abstrakta tankarna som flyger runt i huvudet och förvandla dem till något som går att ta på. Jag blir väldigt besviken när jag inte lyckas, men det är då man ska vara som mest envis och bara jobba på.

Vad händer framöver?

– Senare i höst ställer jag och Naomi Itkes ut keramikprojektet på CF Hill i centrala Stockholm. Det skulle vara roligt att översätta det till folkliga bruksföremål, kanske kastruller.

* * *

Liselottes tips för att våga följa drömmen!

1. Hitta din egen stil och skapa något som är unikt och inspirerande. En bra produkt säljer sig själv!
2. Jobba hårt och se till att alltid leverera.
3. Omge dig med människor som kompletterar dig, så kan du fokusera på det du gör bäst.
4. Var inte rädd för att flytta till en ny plats, det skapar nya möten och möjligheter.
5. Våga låta saker hända organiskt.
6. Utmana och utveckla hela tiden dig själv och ditt uttryck, så håller du dig relevant.
7. Drivs du av att tjäna pengar, satsa på ett annat jobb än illustratör.

För Liselotte påverkas skapandet av omgivningen. Just nu målar hon krukor, ett projekt som föddes i Italien.