Lördagsläsning: Acnes Jonny Johansson

100 rödsömmade jeans lade grunden till modehuset Acne 1997. Sedan dess har den röda tråden genom chefsdesignern Jonny Johanssons karriär varit rädslan för att inte räcka till. På ELLE-galan utsågs han till årets svenska designer. Här berättar han om framgången – och den stress, ångest och frustration som lurar i skuggan av den.

Av Lovisa Lundström Foto Joel Rhodin, Imaxtree

KORT OM JONNY JOHANSSON

Född: 1969 i Umeå.
Yrke: Creative director på Acne.
Familj: Frasse, 8 år, Tage, 6 år, Elvis, 2 år, och sambon Teresa.
Bakgrund: Inledde karriären som säljare på JC, därefter pr-assistent och inredningsformgivare på Diesel jeans. Grundade Acne 1997 tillsammans med Jesper Kouthoofd, Mats Johansson och Tomas Skoging.
Kuriosa: Sjöng och skrev låtar i rockbandet Violet som släppte albumet Freaks on heavy metal år 2000.

Den absolut första tanken som dyker upp i huvudet på Jonny Johansson varje morgon i skarven mellan sömn och uppslagna ögon är: Acne. Det är en dryg mil mellan hans trebarnspappaliv med sambo i Nacka och arbetet som chefsdesigner i 1860-talspalatset på Lilla Nygatan 23. Men jobbtankarna absorberar hans hjärna dygnet runt. Därför blåser han ur skallen genom att cykla till jobbet, året om. Genom slaskdrivor, kolmörker och isande snövind. Det händer att han kör omkull, ramlar av cykeln. Då skrattar han bara.

– Man måste ha en hög humornivå för det är tufft att cykla på vintern.

Jonny Johansson är en obotlig optimist. Han vaknar glad. Älskar morgnar. Dyrkar varje ny dag.

– Jag är på jäkligt bra humör när jag vaknar! Jag älskar alla möjligheter som ligger framför mig då.

Från det att han stiger in genom den tunga porten på Acnes huvudkontor är hans dagliga tid utmätt och styckad – ett möte i timmen fram till klockan sex.

Vi träffas en skymmande vintereftermiddag i mode­husets hjärta – Jonnys privata kontor som även fungerar som bibliotek. Det är ganska rörigt, böcker från golv till tak. Längst fram på skrivbords­kanten balanserar Carine Roitfelds bok Irreverent på högkant. Jonny tar upp den, bläddrar fram första uppslaget och visar den handskrivna dedikationen från författarinnan.

– Hon har skrivit till mig i den. Jag blev så stolt så jag har ställt den här för att mina kolleger ska fatta hur bra jag är …

Han ler lite, kliver in bakom skrivbordet och hämtar ett gigantiskt halsband med tunga pärlor ur ett glasskåp i fönstret, hänger det runt halsen.

Färgerna lyser mot hans i övrigt enkla helsvarta t-shirt- och jeansoutfit. Halssmycket är köpt i Marocko dit han åkte med familjen för att vandra i Atlas­bergen. Familjeresan blev en jobbresa eftersom den inspirerade till Acnes vårkollektion 2012 som visades i London i september och fick hyllande recensioner.

– Jag fick äntligen den feedback jag ville att Acne skulle få. En dörr öppnades, vi fick en möjlighet att ta nästa steg. Nu får vi se om vi lyckas ta det vidare. Jag vill hemskt gärna leva upp till folks förväntningar.

ELLEs Lovisa Lundström träffade Acnes Jonny Johansson.

Den pressen har han känt sedan starten för 15 år sedan. Jag intervjuade Jonny första gången 2003. Redan då berättade han om hur han låg sömnlös på nätterna, livrädd för att ha gjort en detalj fel så att ingen skulle köpa plagget. Tre år senare följde jag med backstage under Acnes höstvisning som fick tillfälligt avbrott när musiken plötsligt tystnade och ljuset slocknade. Även då sa Jonny att han var nervös ”mest för att det inte ska funka”. Sommaren 2008 träffades vi när Acne presenterade sitt samarbete med Lanvin för utvald modepress på hotell Crillon i Paris. Då höll Jonny extremt låg profil, satt på en stol längst bak i lokalen och lät Lanvins Alber Elbaz showa under visningen.

I dag är Jonny Johansson mode-Sveriges mäktigaste. Acne har nått internationell status och företaget om­sätter över en halv miljard kronor. Det innebär ökad press på chefsdesignern som är ansvarig för den tunga Acne-logo­typen – på alla plan.

– Just nu avslutar jag pre-kollektionen för dam, förbereder damvisningen i London och herrvisningen i Paris. Herrplaggen börjar komma in och jag går igenom set design, musik, tryck, vad vi vill säga i pressreleaserna. Samtidigt håller jag på med vårt nya butikskoncept. Och så uppdaterar jag våra labelsystem. Och i morse gjorde vi skor. Så det är blandat hela tiden. Ibland blir det jobbigt med alla möten för jag tycker aldrig att jag gör någonting.

En gång i månaden sitter han även i styrelsemöte och går igenom företagets ekonomiska status.

– Senast var jag frustrerad, jag kände att jag bromsade hela skeppet. En massa saker måste bli klara och jag försöker ha total kontroll, allt hänger på att jag måste leverera. Efter det var jag helt slut. Samtidigt måste man känna att saker sitter. Jag är inte tillfreds när jag inte har kontroll.

Efter att ha arbetat stenhårt i så många år har Jonny Johansson fått svårt att stänga av hjärnkontoret.

– Jag har blivit beroende av jobbet. Och kan nästan inte deala med det andra livet. Jag har hela tiden folk som frågar efter mig, vill prata med mig, vill att jag ska tycka till om saker och lösa problem. När jag inte blir efterfrågad blir jag helt tokig.

Acne vår/sommar 2012.

Han berättar om ett tillfälle i New York, dit han hade åkt med teamet för att göra research och sedan stannat en vecka själv för att han kände att han behövde vara ensam ett tag.

– Det var första gången jag fick en riktig ångest-attack. Jag hade vunnit ELLE-priset, gjort en massa intervjuer och det var mycket annat också. När jag blev ensam kände jag olust i hela kroppen. Jag kom knappt ur sängen. Jag kände mig sjukt svag. Illa till mods. Jag tänkte: okej, nu har jag suttit här i sängen på hotellet i två timmar, jag kanske ska göra något. Men vad ska jag göra? Det blev ett sådant tomrum. Att befinna sig i det där tomrummet. Det är svårt.

Blev du rädd?

– Ja. Orolig. Det var jobbigt.

Hade du ingen att ringa?

– Nej. Det var en så ny känsla, jag visste inte riktigt vad som hände. Efteråt förstod jag att det där mådde jag inte så bra av.

Vad gjorde du?

– Det var bara att bita ihop. Men det var skönt att komma hem efter det!

Jonny Johansson har skapat vardagsrutiner som hjälper honom att balansera livet. Han styrketränar och spelar tennis. Han har slutat helt med alkohol för att leva sunt och länge. Och han har hittat en frizon på kompisen Magnus kafé Il caffè.

– Det är min psykologhjälp. Han är en av mina bästa polare. Han är alltid där på morgnarna, då cyklar jag förbi och snackar lite. Magnus och jag är lika, han är bra att prata problem och utmaningar med. Jag har inte så många att prata med. Jag har mycket polare, men det är många som gör det jag gör, och det blir lite komplicerat.

Morgnarna på fiket beskriver Jonny som en sorts jordning. Att äta samma macka och dricka samma kaffe varje dag invaggar honom i en känsla av trygghet.

Är det ditt sätt att sakta ner modekarusellen?

– Ja. Jag har mycket stress som jag dealar med. Det är jag själv som bygger upp den. Men den är rätt besvärlig.

Familjen då, är den en frizon?

– Ja, det är den så klart. Men man måste koppla av jobbet för att kunna vara närvarande. Och det är inte helt lätt om jag ska vara ärlig.

Jonny Johansson reser sig upp för att guida runt i den pampiga, lite ödsliga byggnaden. Mitt i ett rum står ett ensamt dammigt skrivbord som ser ut att vara lämnat mitt i arbetet någon gång i början av 1900-talet. Det ser kusligt ut.

– Det där är en gammal kvarleva.

Är det spöklikt här på kvällarna, om man jobbar sent?

– Ja det är faktiskt inte så kul. Det kan hända lite grejer då. Vi har haft inbrott och sådär …

Jonny poserar för fotografen i det spatiösa showroomet där tomma klädhästar väntar på den nya kollektionen. I ena änden av rummet sitter pr-avdelningen, alla har var sin garderob bredvid skrivbordet, för ombyten. Vi går vidare till rummet där alla provningar på modell görs och Jonny berättar om den kreativa processen när plaggen blir till.

– Början är roligast. Idén. Innan jag har fått se det färdiga plagget. Sedan dör plagget långsamt ju närmare visningen vi kommer.

Utöver Jonny består designteamet av en mönsterkonstruktör, en designassistent, en utvecklare och Yolanda Zobel som är ansvarig för damkollektionen.

Jonny går fram till en moodboard och förevisar entusiastiskt materialproverna som sitter fastnålade där.

– Jag hittade en plastpåse och en post it-lapp som jag gillade. Jag tyckte väldigt mycket om de två färgerna tillsammans.

Var hittade du påsen?

– Den hittade jag på köksbordet, säger han och skrattar.

Vad händer om kreativiteten i designteamet dör?

– Jag måste leverera. Driva processen. Men jag är lösningsorienterad så det brukar aldrig vara något problem.

Brukar ni vara överens?

– Det är jag som bestämmer och sedan är vi överens.

Är du hård på det sättet?

– Någon måste bestämma. Men jag lyssnar på alla.

Han utgår från visningen när han sätter ihop en ny kollektion. Målet är en bra balans i showroomet, att skapa harmoni av några utvalda idéer. Och tiden har lärt honom att ett plagg egentligen aldrig blir färdigt.

– Tidigare förstod jag inte vilken nivå man kunde ta ett plagg till, därför blev designen mer tunn. Det finns så många lager man kan jobba igenom. Ju mer erfarenhet jag får desto intressantare blir resultatet.

Du har blivit en bättre designer med åren?

– Jag är övertygad om det. Jag har lätt för att få idéer. När jag började jobba på 90-talet gick det trögt. Det gör det inte längre, jag har fått i gång energiflödet. Men man måste träffa rätt människor också. Jag hade inte haft den här estetiken utan mina samarbeten.

Hur vill du se tillbaka på din karriär som äldre?

– Jag skulle vilja att mina söner känner att jag inte gjorde något som bara varade en liten stund. Jag är fascinerad av att vara historisk. Jag tror att man blir det om man är samtida. Acne har långt kvar. Men vi är tidstypiska, det gäller för oss att befästa det fotavtrycket. Det vore kul att få se det här i ett perspektiv. Men i slutändan känns det viktigast att få leva länge.

Hur känns det när du första gången får se din idé på modell?

– Jag blev helt deppig i går när jag såg nya provplagg som kommit in.

Var det inget bra?

– Det blir aldrig bra.

Du är aldrig nöjd?

– Man tror alltid att man har gjort något helt fantastiskt och så kommer proverna och så tycker man inte det.

Vad ska till för att du ska vara nöjd efter visningen?

– Jag var i Pradas butik i Paris för en vecka sedan. Då kände jag: varför håller jag på med det här? Allt var perfekt uttänkt. Det fanns en sko för varenda människa där inne. Inget krångel, enkla vitrinskåp bara. Det fanns en kuvertväska som såg ut som en uggla och så fanns det en helt slät i satäng. Bra – det är precis det man behöver. Något konstigt och något helt normalt, och de har båda delarna.

Vill du att Acne ska vara så?

– Nej. Men det var så väl utfört. Vi krånglar och grejar och vänder och vrider på allt. Vi ger oss aldrig. Ibland förstör vi idéerna i stället för att ta dem vidare. Men det är nog det människor uppskattar med Acne också, vår ambition. Det är lätt att gå in i en Pradabutik och säga att det är dyrt och tråkigt. Men det är sjukt svårt att nå den kvalitetsnivån. Det krävs oerhört mycket kunskap och erfarenhet. Det kan jag känna att jag saknar här.

Jonny Johansson går vidare mot det rum där den nya kollektionen hänger under ett vitt skynke med dödskalle­märkning och texten ”Do not touch”. Han visar ett nytt tryck inspirerat av det svartvita tv-flimret som brukade kallas myrornas krig.

– Jag är så fascinerad av stunden när man satt där som barn framför myrornas krig på tv:n och inte gjorde någonting. Bara väntade. Det där mellanrummet, den totala stillheten. Ingenting. Den företeelsen finns inte längre.

Var du modeintresserad som liten?

– Jag gjorde skor av mjölkkartonger.

Platåklackar redan då?

– Ja en träbit var det, och så ett tetrapak som jag öppnade upptill.

Vad tycker dina föräldrar om det du gör nu?

– De är stolta över mig.

Acne vår/sommar 2012.

Vi är tillbaka i Jonnys rum. Hans assistent tittar in och frågar om han hinner med ett extra möte i morgon och påminner om att intervjutiden snart är slut.

Jag undrar om han har någon mentor och chefsförebild.

– Jag lärde mig jättemycket av Alber Elbaz på Lanvin. Vi har mycket gemensamt. Acne jobbar mer och mer klassiskt. I Sverige är det ganska ovanligt att ha en stor mönsteravdelning och en laboratoriestudio där man testar nya idéer och lösningar. Det har tagit tid att bygga upp, det är väldigt kostsamt. Men vi har investerat i det.

Hur är du som chef?

– Jag tycker att jag är helt fantastisk som chef.

Varför det?

– Jag kräver mycket, men är rättvis. Jag sätter prestige i att ändra mig om någon har bättre åsikter. Det är viktigt. Sedan tror jag att folk är lite rädda för mig ändå.

På grund av din makt?

– Ja, och för att jag kan bli arg.

Vad blir du arg på?

– Att jag för sällan säger ifrån. Jag mesar med fast jag egentligen tycker att något borde ändras. Då blir jag ­irriterad på mig själv och så blir jag arg i stället.

Har du några ovänner?

– Jag har inga ovänner. Men jag vet att det finns folk som har mig som ovän. Men jag lämnar inget ouppklarat. Sedan kan man vara oense …

Jonny tar upp en napp från skrivbordet. En liten souvenir från tvåårige sonen Elvis som har hälsat på på jobbet.

Hur är du som pappa?

– Jag gillar att leka. Jag och Frasse målar orcher, små monster. Sedan sätter vi upp stora slag. Tage är pärlplatte­experten. Vänta ska du få se …

Jonny går i väg och hämtar en bunt färgglada papperskonstverk som visar sig vara en väskkollektion, skapad av sonen Tage på dagis. Jonny visar upp kreationerna med stolthet i blicken.

– Tage var inte nöjd med Acnes väskor, ”skicka med de här till dem som gör väskorna”, sa han. Alla har olika detaljer som kedjor och fjädrar.

Jag träffade fyrabarnsmamman Stella McCartney nyligen, hon sa att jag måste fråga även manliga modeskapare hur de får ihop karriär med småbarnsliv.

– Jag tycker att det blir svårare och svårare. Det var lättare förut, nu är det inte lätt alls, snarare problematiskt. Det är hopplöst.

Skulle du fortsätta med mode om inte Acne fanns kvar?

– Definitivt.

Han berättar om jobberbjudanden han fått från modehus i USA, Tyskland, London och Paris. Det har varit både högt och lågt.

– Jag säger alltid: ”Vad kul! Jag ska titta på arbetsbeskrivningen.” Man lär sig något av det. Och så är det oerhört smickrande …

Vilka har betytt mest för din karriär? Några du vill tacka?

– Frågan är snarare vilka jag inte ska tacka … Men jag hade inte fått ihop det här utan Micke Schiller (­Acnes före detta vd, numera styrelseordförande). Alla band jag har spelat i har lärt mig att jobba med andra människor.

Spelar du något nu?

– Nej. Jag har bara min gitarrsamling.

Saknar du det?

– Jaaa. Men det går inte att designa och spela musik samtidigt. Och jag har upptäckt att det föder en viss kreativitet att jag inte får spela musik. Att avstå kan också vara oerhört inspirerande.

Vilket är ditt starkaste sinne?

– Musik är meditativt för mig. Där kan jag få i gång ett flöde. Det kan jag få under vissa fittings också, det bara rinner på. Då tycker jag att jag är ganska cool när jag går därifrån. Då känner jag ”fan, nu tyckte de att jag var bra”.

Vad är viktigast med ditt jobb?

Jonny är tyst i exakt 15 långa sekunder innan svaret kommer.

– Jag läste en intervju med Calvin Klein där han berättade att han tappade hela sin identitet när han sålde sitt företag.

Han funderar stund till.

– Att betyda någonting för några människor, det är viktigast för mig.

ELLE-galajuryns motivering: Signifikativa silhuetter och skärningar. Premiumplagg av allra högsta modegrad. En framgångsmix av urban modernism och klassisk lyx. Från svenskt flaggskepp till internationell uppstickare: Årets designer är Jonny Johansson för Acne.

Acnes showroom är utrymt och alla väntar på den nya kollektionen som är på väg från fabriken. Materialproverna som sitter fastnålade där.

Acne har inget arkiv men Jonny har börjat köpa tillbaka gamla plagg för att skapa ett. Materialproverna som sitter fastnålade där.