Louise Åström: ”Att köpa bröllopsklänning tar fram min inre bridezilla”
Jag kommer inte att vara en sån tjej som gör en big deal av att planera mitt bröllop. Har jag tänkt. Och mitt i allt har det funnits en stolthet i att jag minsann ska vara cool, calm and collected – till varje pris. Jag vägrar bli en karikatyr av en jobbig brud i en romcom som ska ha mentala sammanbrott för att det är skillnad på färgen äggskal och kalkvit.
Men här står jag plötsligt, halvnaken i ett provrum och blir påklädd av en person jag aldrig träffat. Att leta efter sin bröllopsklänning är som att vara en utställningskatt och i ett avsnitt av Bridgerton – samtidigt. Och allt jag vill är att bli best in show. Men det går åt helvete. Personalen i butiken är motsatsen till lyhörd. Trots att jag säger att jag inte gillar tyll tar hon fram tio klänningar med enorma kjolar. Jag fortsätter att påpeka att jag nog känner att kjolen är lite för stor. Gehör är lika med noll. Fram åker ännu en gräddbakelse. Och någonstans där känner jag det. Den plötsliga ilskan. Det är nu min inre bridezilla vaknar.
Vad är klockan egentligen? Har det inte gått en timme snart? Och varför är jag så artig att ingen verkar fatta vad jag vill? Jag kan inte vara kvar här inne. Vill inte stå och titta på mig själv i spegeln utklädd till tjejen i speldosan längre. Den laxrosa inredningen lyfter dessutom verkligen fram det röda i min hudton. Det här är slöseri med min tid. Och med min tärnas tid som gått tidigare från jobbet. Jag fantiserar om att bara ta tag i den stora kjolen med båda händerna och springa ut på stan. Ett full on runaway bride-moment. Som Carrie Bradshaw när Mr Big inte dyker upp på bröllopet. Om jag ska vara såhär ful kan vi lika gärna ställa in. Skicka ut nya kort där det står “tyvärr blir det inget äktenskap på grund av att Louise såg ut som en gräddbakelse och då förvandlades till en bridezilla. Men tack för visat intresse”.
Jag erkänner. Att ta stora beslut gör mig väldigt nervös. Jag kan lätt fastna i ältande och jag önskar att jag var en lugnare person som inte brydde mig lika mycket. Det verkar så skönt att kunna ta livet med en klackspark istället för att använda hjärnkapaciteten till att oroa sig i cirklar. Men att försöka bestämma att jag under denna process med förväntningar och traditioner skulle agera som en cool girl var nog en orealistisk idé. Samtidigt är jag allergisk mot mycket av samhällets amerikaniserade gulli-gull. Jag kommer aldrig hålla upp en skylt med orden ”say yes to the dress” och jag vill inte prova kläder framför en idoljury av släktingar. Någonstans trodde jag att det skulle göra det lättare, och mindre laddat att hitta en vit klänning.
Men frustrationen över och insikten om att jag plötsligt blivit väldigt detaljfokuserad och stressad när det kommer till bröllopsklänningen får mig att känna att det är nu en av mina största farhågor besannas. Om det fortsätter såhär kommer jag bli en fullfjädrad bridezilla. Hon som inte kan tänka på, eller prata om något annat än sitt eget bröllop. Hon som folk himlar med ögonen åt bakom ryggen på för att hon är så självupptagen. Som kommer glömma bort sin mammas födelsedag och inte ha tid för en aw eftersom hon minsann ska gå ner för en mittgång i vit klänning om åtta månader.
Bröllopsplanering har förvandlats till en enorm industri. Jag kan inte öppna en enda app utan att algoritmen begraver mig i klänningar, löften och tårtor. Enligt instagramlogiken är det helt rimligt att anlita en koreograf för att lära sig lyft inför första dansen och allt från pizzakartonger till tofflor ska vara custom made med monogram inför den stora dagen.
Var är alla som är stressade? Var är alla kalkylark över budget och tidsplanering? Varför är ingen av kvinnorna på Instagram röda i ansiktet efter att ha provat tio klänningar som om det vore ett nytt sorts träningspass?
Hela livet matas man som kvinna med att bröllop är och ska vara något fantastiskt. Något som bara är kul. Faktum är att det är som vilket stort projekt som helst med utmaningar och kompromisser. Den här gången är jag dessutom mer känslomässigt, ekonomiskt och mentalt investerad än någonsin. Och nu står jag här, besviken på mig själv för att det känns som jag blivit stereotypen av den brud jag aldrig velat vara. Men jag måste inse att det är okej att bli känslosam. Och att det är skillnad på att vara stressad och på att vara orimlig. Som så många gånger förr kokar det ner till att släppa min påhittade bild av SKA och BORDE. Perfektionisten i mig strikes again. Men låt mina timmar av KBT få strike back denna gång!
Klänningen då? Jag bokade tid i en ny butik. Och erkände för kvinnan som jobbade där att jag kände mig stressad och inte förstod hur folk kan välja bröllopsklänning. Hon log mot mig och plockade tålmodigt fram en klänning jag själv inte ens lagt märke till i butiken (efter att jag redan provat sex stycken)... Och plötsligt var det klart. Där är den ju. När jag möter min tärnas blick står vi båda med tårar i ögonen. Jag är en vandrande klyscha. Och det känns plötsligt mest bara fint. Min hjärnas mest ställda fråga dyker upp igen: Varför oroade jag mig så mycket? Jag ska försöka komma ihåg detta när det nu är dags att välja blommor...
