Louise Åström: ”Coronapandemin har tagit min prestationsångest till nya nivåer”
Människan är otrolig. Men hon är också en fullständig idiot. Vi kan skjuta upp personer till rymden och bota sjukdomar men vi kan inte sluta jämföra oss med andra eller göra oss själva immuna mot vårt grottmänniskobeteende – ångesten. Och nej, jag säger inte att alla som har ångest är idioter. Jag tycker bara det är ironiskt att vi kan åstadkomma helt otroliga saker medan våra hjärnor inte slutar spela oss spratt.
Jag har så länge jag kan minnas lidit av prestationsångest. När jag var liten handlade det främst om min oro inför friidrottsdagarna. Som kvinna som närmar sig 30 handlar det om lite större saker än så.
Coronapandemin har tagit min prestationsångest till nya nivåer. Ett isolerat liv framför skärmen har resulterat i en hel buffé av nya skräckinjagande orostankar. Att inte ha mina kollegor omkring mig har gjort att jag har börjat jämföra mig själv med antaganden om hur produktiva alla andra är. Det hjälper heller inte att på Instagram se hur folk varje dag verkar ha ork till att klä sig snyggt, promenera långt och baka bröd.
Det är en obehaglig känsla att via telefonen kunna jämföra sig med hela världen samtidigt som min egen värld har krympt. Det enda som är beständigt i denna tid är mitt jobb. Resten är inställt. Jag älskar mitt jobb. Men jag älskar också min fritid. Tyvärr har framstegen i jobbet blivit det som för mig definierar att världen fortfarande snurrar. Presterar jag sämre en dag blir det ännu ett bevis på att universum stannat.
Det är en obehaglig känsla att via telefonen kunna jämföra sig med hela världen samtidigt som min egen värld har krympt.
Jag har tidigare inte insett hur mycket den där skärmfria lunchpromenaden med kollegorna betydde eller hur viktigt det var för mig att gå och hämta en kaffe och få gnälla en stund över att ingen tömmer sumplådan. De där naturliga avbrotten som bevisar att jag inte är en maskin. Rent logiskt förstår jag ju att vi inte är robotar som åstadkommer lika mycket varje dag. Samtidigt kommer jag på mig själv med att ofta fundera på om alla andra vet någon hemlighet om hur man balanserar jobb och fritid, som jag inte fattat? Är det bara jag som känner mig oinspirerad? Borde jag vara effektivare? Är jag sämre än de andra?
Att skriva om prestationsångest ger mig absolut en rejäl dos av – just det – prestationsångest. Jag har redan ändrat inledningen två gånger och läst igenom stavningen tre gånger. Nej, nu ljög jag. Jag har redan läst igenom texten 14 gånger, funderat på om poängen är tillräckligt bra och samtidigt tampats med tanken på om jag ens vill erkänna det här.
På samma gång inser jag att det faktum att jag ens skriver den här texten är en ren protest mot prestationsångesten. Och den tanken gör mig nyfiken. Något annat som gör mig nyfiken är statistiken som bevisar att det finns fler som jag. Rätt många skulle jag tro. I en rapport från myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor från 2019 framkommer det att allt fler unga mellan 16 och 29 år upplever symptom på psykisk ohälsa. Lena Nyberg, myndighetens generaldirektör, säger i en SVT-intervju om rapporten att ”många tjejer känner väldigt mycket prestationsångest”.
Jag vet inte hur många gånger jag läst orden ”vi måste prata om det” när det gäller psykisk ohälsa. Och jag håller med. Men när det gäller mitt egna psykiska mående är det plötsligt lite läskigare. Speciellt när man har prestationsångest. Men om det är något den här pandemin lärt mig är det att det kanske nu är viktigare än någonsin att vi vågar visa våra rädslor för varandra. I en tid där ovissheten många gånger fungerar som ett slags gödningsmedel för negativa tankar känns det rätt befriande att nu trycka på publicera och därmed hånskratta prestationsångesten i ansiktet. Där fick du!
Läs mer:
Krönika: ”Jag skaffade hundvalp under corona – och det var inte som förväntat”
Krönika: Helle Schunnesson om singles day: ”Är jag ensam om att känna mig ensam?”
