Lupita Nyong’o: "När man får höra sådana saker går man inte runt och känner sig vacker."

Av: Kenya Hunt
Fotograf: Kai Z Feng
Stylist: Anne-Marie Curtis

Att synnerligen intelligenta, begåvade eller drivna personer beskrivs som ”en kraft” – i betydelsen någon med styrka, förmåga eller intensitet. Någon som inte låter sig stoppas, helt enkelt. Hela Star Wars-serien bygger på idén om att använda just en sådan kraft för goda eller onda syften och så vidare.

Och om någon förstår innebörden av den här (fiktiva) kraften är det kenyanska Lupita Nyong’o – skådespelaren som fick höra att hon var raka motsatsen till vad som går hem i Hollywood för att sedan vinna en Oscar och därpå få en bärande roll i en filmsvit med mångmiljardbudget. När vi träffas för att äta middag och prata om livet och rollen i Star Wars: The force awakens har jag höga förväntningar.

När hon vann sin Oscar för rollen i 12 years a slave i mars 2014 jublade i stort sett alla jag kände på Facebook. När hon snurrade fram på röda mattan i Cannes i den smaragdgröna Gucciklänningen syntes hon på bilderna i mitt Instagramflöde med kommentarer som ”Yeeeessss”, ”Underbart!” och det ultimata tecknet på godkännande: händer-i-bön-emojis. Och när hon blev Lancômes första svarta ambassadör någonsin retweetade mina vänner nyheten med avgudadyrkan. Hon hade blivit det levnads- glada, älskvärda och beundrade nya (om än fiktiva) tillskottet i mitt globala nätverk av tjejkompisar – fast vi för två år sedan aldrig hade hört talas om henne.

Men kvinnan som jag nu delar skinnsoffa med är kontrollerad, svalt artig och betraktar mig med en viss vaksamhet – ännu en kändis i New York, ännu en skribent redo att analysera henne. Hon är, sannerligen, en kraft. Fast inledningsvis en något ogenomtränglig sådan. En som slår på timern för att försäkra sig om att vår intervju inte tar längre tid än de överenskomna 90 minuterna.

– Jag växte upp som barn till en politiker och det har påverkat hur jag hanterar den offentliga bilden av mig. Man lär sig att ens offentliga persona inte är ens enda persona, förklarar hon när vi väl öppnar oss för varandra över en delad tallrik pommes frites.

Det tog henne bara en stund att komma dit. Och jag förstår henne. Jag är inte heller så himla öppenhjärtig jämt, och jag är inte ens känd. Världsberömmelsen må vara relativt ny för Lupita, men hon är uppväxt i en privilegierad miljö. Hon föddes i politisk exil i Mexico City för 32 år sedan – pappa Peter är en före detta collegelärare som gått in i politiken och mamma Dorothy är numera vd och pr-chef på The Africa Cancer Foundation. Senare växte Lupita upp i Kenyas huvudstad Nairobi, som barn nummer två av sex. Lupita och jag tillbringade våra respektive uppväxtår på motsatta sidor av Atlanten, men vi konsumerade till stor del samma populär- kultur. Som Disneyfilmer och, jodå, även Star Wars. Hon såg Jedins återkomst när det var lov från skolan.

– Det var en stor grej när den kom på tv för det fanns typ två kanaler och de sände normalt bara mellan fyra på eftermiddagen och elva på kvällen. Men under de stora helgerna sändes det tv hela dagarna.

Långt innan 12 years a slave ens var en glimt i Steve McQueens öga drömde Lupita om att en dag gå i sin fasters fotspår.

– Hon var teaterskådespelare och den som fick upp mig på scenen. Jag älskade att hitta på egna lekar och var ett barn med vild fantasi som kanske inte tänkte särskilt logiskt alltid. Väldigt länge trodde jag att tv:n var en apparat som visade upp ett pyttelitet samhälle med pyttesmå människor som spelade upp allt, och ingen kunde övertyga mig om något annat. Jag tyckte verkligen om den tanken.

Men så småningom, precis som många andra unga flickor världen runt, började Lupita inse att de hon såg på tv i stället fick henne att känna sig betydligt mindre än dem.

– Om man slår på tv:n finns vi inte representerade där, vi blir osynliga för oss själva. Det var väldigt lite av mig själv jag såg där, eller i filmerna, eller i tidningarna som låg överallt hemma eller på friser- salongerna. Så det här blir något undermedvetet. Ja, de västerländska skönhetsidealen påverkar hela världen. Och vad händer då? Vi får samhällen som inte värdesätter mörkare hud.

Lupita minns en populär reklamfilm som var oerhört nedsättande

– Den gick på tv och handlade om en kvinna som gör sig i ordning för en arbetsintervju, men hon får inte jobbet. Då använder hon en speciell crème och man ser hur hennes hy blir ljusare. Sedan får hon jobbet. Så det blir budskapet vi tar till oss.

Det är dessutom ett budskap Lupita har fått höra även i högst reella situationer.

– Jag provspelade för reklamfilmer och liknande och minns att de sa: ”Du är för mörk för tv.” Och när man får höra sådana saker går man inte runt och känner sig vacker.

Lupita utstrålar en sorts mognad och ett allvar som nästan går stick i stäv med den lekfulla och flickaktiga person jag är van att se i tv-intervjuer och på Instagram. Vilket överraskar mig, för jag har kommit att förknippa henne med leende selfies och roliga anekdoter i talkshower. Hon kopplas ihop med de coola, lite knasiga tjejerna som är hetast i Hollywood just nu – som Jennifer Lawrence och Amy Schumer – med alla virala röda mattan-blunders och sitt charmiga babblande.

– Man behöver ju både yin och yang, förklarar hon.

Men ju mer jag lyssnar på Lupita, desto mer inser jag att det nog snarare handlar om ren självbevarelsedrift. Hennes påtagliga skönhet må vara naturlig, men hon har fått jobba hårt för att skydda sitt jag. Det är därför hon så ofta levererar uppriktiga och inspirerande sägningar väl värda att citera, som i sitt numera berömda tacktal på Oscarsgalan – för Lupita vet hur det är att vara den lilla tjejen som nu sitter och läser den här tidningen och ser upp till henne. Det var inte förrän Lupitas föräldrar skickade tillbaka henne till Mexiko som 16-åring, för att bo med sin 19-åriga syster och lära sig spanska, som hon började uppskatta sin egen skönhet och utveckla det skinn på näsan som skulle hjälpa henne i Hollywood.

– Det var mer som att komma hem än som att återvända.

Det kändes att jag skulle lära mig något om vem jag var. De bodde i Taxco, en etniskt homogen liten stad där hon gick i skolan.

– Jag grät en hel del i början för jag längtade hem och saknade mina vänner och jag kunde inte språket. Det var isolerande, så otroligt isolerande.

Hon började få visslingar och kommentarer på gatan för första gången någonsin, vilket gjorde det redan känslomässigt utsatta i att vara tonåring i ett främmande land ännu mer komplicerat.

– Uppmärksamheten ute på gatorna var helt chockerande. Vi var totalt annorlunda. Folk kunde stanna för att ta bilder på oss bara för att vi var svarta. Och det var precis i de där känsliga tonåren, när man ska lära känna sig själv och bana sin egen väg, men man är så osäker på var man befinner sig. Det knäckte mig. Ibland vill man helt enkelt inte sticka ut, säger hon.

Lite senare mötte hon en fotograf genom en gemensam vän och han frågade om han fick fotografera henne.

– Jag hade aldrig någonsin fått den frågan förut. Så jag svarade såklart ja. Några veckor senare åkte jag till honom och blev plåtad.

På sätt och vis blev fotograferingen en avgörande händelse och när hon berättar om den blir intervjun nästan ett terapisamtal, Lupita får minnesbilder och drar paralleller mellan nu och då.

– En fotograf kan verkligen vara rena kicken för självförtroendet, på många sätt. Och det var så terapeutiskt. Jag önskar att alla tjejer kunde få möjlighet att uppleva det någon gång. Det var första gången jag kände mig vacker, att jag förtjänade att vara på bild. Det är inte något som jag grävt djupare i eller tänkt särskilt mycket på, men nu när jag pratar om det slår det mig att det var kameran som gav mig självförtroende, men det var blicken som liksom gav det en knuff framåt.

Hon lägger ifrån sig gaffeln med grillad lax och verkar fundera på hur hon ska formulera sig härnäst.

– Att vara konstant uppseendeväckande är nog inte helt bra, det borde finnas ett slags reglage man kunde vrida upp och ner. På sätt och vis kan jag ju det, genom medvetna val om vad jag gör och när och hur och med vem. Men jag tror faktiskt, nu när jag tänker på det, att min tid i Mexiko förberedde mig på allt det här, säger hon och syftar på sin nyvunna berömmelse.

– Jag väckte uppseende. Men jag var tvungen att leva mitt liv. Jag var tvungen att ta mig till skolan även om alla byggarbetare ropade efter mig. Mitt namn är dessutom mexikanskt, så det var lätt för dem att lägga det på minnet. Det tog 25 minuter att gå till skolan och längs hela vägen hörde jag: ”Hola, Lupita Morenita (mörk tjej).” Ja, det var en väldigt liten stad.

Med detta sagt verkar Lupita ändå ha en viss anonymitet här på restaurangen. Förutom servitrisen är det nog ingen som känner igen henne. Och hon medger att hon kan ta tunnelbanan utan att särskilt många kommer fram. New York har i och för sig alltid varit en stad som inte låter sig imponeras av megakändisarna.

– Jag tror att det jag har lärt mig är att jag bara är kändis när jag möter någon som betraktar mig som en sådan, suckar hon. Annars är jag det inte.

Den nya Star Wars-filmen kommer utan tvekan att ytterligare stärka Lupitas popularitet och hon blir genuint exalterad av tanken på att invigas i sci-fi- klubben.

Rollen är Lupitas första som 3D-animerad, något hon varit nyfiken på efter att ha sett och beundrat liknande roller av Zoe Saldana, Bradley Cooper och Benedict Cumberbatch. Det var dessutom, intressant nog, en möjlighet för henne att helt och hållet frångå etnicitet och kön. Hennes rollfigur, Maz, kan inte kategoriseras efter hudfärg hur man än försöker.

– Att få göra en animerad roll innebär möjligheten att helt slippa begränsa sig efter sitt yttre. Jag kunde vara större eller mindre än mig själv, helt annorlunda. Och självklart i en galax långt, långt borta …

Lupita är dessutom aktuell med rösten till ännu en animerad rollfigur, Raksha, Mowglis snälla vargmamma i Djungelboken, den andra av tre Disneyfilmer hon gjort inom loppet av ett år. I den tredje, Mira Nairs verklighetsbaserade Queen of Katwe, spelar hon mamma till underbarnet och schackgeniet Phiona Mutesi.

Men det är i och med att hon producerar och medverkar i filmatiseringen av den bästsäljande, tillika Beyoncé-samplade, författaren Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah som hon till fullo kommer till sin rätt som en Kraft med stort K.

– Jag ville göra Americanah redan långt innan någon visste vem jag var, berättar hon. Jag läste boken och sa: ”Det här måste jag göra.”

Hon kom i kontakt med Chimamanda genom en gemensam bekant och nu, som Oscarsbelönad skådis, sätter hon planen i verket med lite assistans från Brad Pitt, som samproducerar via sitt bolag Plan B.

Lupita ser det här som en möjlighet att få berätta de historier som inte fanns tillgängliga under hennes egen uppväxt.

– Jag tog aldrig del av några böcker eller berättelser som så ingående beskrev hur det är att vara afrikan utomlands. Så jag fick en sådan stark relation till den. Det jag tycker så mycket om är också den helt osminkade kärlekshistorien. Den kändes helt ny. Att de här två nigerianerna, de här människorna, tvingas isär på grund av yttre omständigheter och in i miljöer där de egentligen inte hör hemma. De längtar efter tillhörighet och till slut hittar de det i varandra. Och inom den här berättelsen ryms så många intressanta frågeställningar. Som: ”Vad är skillnaden mellan att vara afrikan i Amerika och att vara afroamerikan?” Och man känner sig helt enkelt sedd. Det finns en kraft i det, menar Lupita.

Det faktum att två av Lupitas kommande filmer baseras på afrikanska karaktärer är inte något avsiktligt, men hon medger att det är viktigt för henne.

– Mitt arbete begränsar sig inte till Afrika, men Afrika är mitt första hem och något jag alltid längtar efter. Nu när jag har en liten plattform vill jag använda den till att berätta de här sakerna.

Precis som när hon bidrog till att pjäsen Eclipsed, om fyra tillfångatagna fruar till rebellsoldater i Liberias andra inbördeskrig, gick från att vara en önskedröm på Yale (som student var hon inhoppare i en uppsättning) till en faktisk produktion i New York (hon gjorde off-Broadway-debut i höstas).

– Jag kan få en fix idé om något och så ser jag till att förverkliga den.

Recensionerna har varit lysande och New York Times skrev till exempel att pjäsen var en ”feministisk läsning” av Liberias inbördeskonflikter. Guardian beskrev Lupitas insats som ”omedelbar och förkrossande”.

Att kartlägga Lupitas korta karriär är som att betrakta hur någon elegant och sansat tar sig förbi en mängd hinder för att sedan slå rekord på rekord.

– Jag är medveten om det unika i att vara en afrikansk kvinna med inflytande Hollywood, det är något jag känner respekt inför. Jag har strävat efter det och skulle aldrig byta bort det, säger hon.

– Jag anser verkligen inte att det ska vara upp till mig att representera en hel kontinent i den här branschen. Och det är inte vad det handlar om. Men någon måste börja, och om jag nu kan vara denna någon, så gärna för mig.

Må kraften vara med henne.

Läs också: Icona Pop: ”När saker blir uppstyrda – ser vi till att stöka till dig”