Lykke Li: " Jag lever i mitt eget krig"

Lykke Li är tillbaka och det med besked: ny fantastisk skiva, en helt ny karriär som skådespelare och snart en klädkollektion. Sveriges mest spännande artist bor i Los Angeles och ELLE träffar henne hemma i Hollywood Hills – i huset som hon kallar Heartbreak hotel och där skallerormarna trivs på terrassen.

av VICTOR JOHANSSON foto BOE MARION  stylist LISA LINDQWISTER

Lykke Li står barfota i sitt vardagsrum och stirrar uttryckslöst ut i luften. Hon har gjort sig av med det mesta. Bara det nödvändigaste finns kvar i huset i Hollywood Hills. En utbrunnen eldstad full av aska. En djurhud över golvet. Pianot som ett offeraltare med levande ljus och silversmycken. Hon har precis fått slutmixen av Love me like I’m not made of stone. Ur högtalarna ekar en hemsökt stämma. Dånande sång, tapebrus och torra gitarrer. Texten, skriven med lätt­aste hand i svartaste bläck, är de sista anteckningarna från någon som håller på att förlora sig i sorg.

”Det låter fint”, försöker jag.

Hon stirrar tomt på mig och driver sedan bort igen. Blicken fäst på en osynlig punkt i horisonten. Först när låten är över går det att få kontakt med Lykke igen.

– Jag kände att jag inte ville vara en popartist mer, säger hon. Jag vill inte stå där sminkad och underhålla. Kan inte jag bara få sitta ner och sjunga?

Hur känns det att höra sin egen röst så här?

– Min röst är ett nödvändigt ont. Jag dör ibland för att jag tycker den är så hemsk.

Den är ju fin.

– Vad menar du?

Lykke Li flyttade till Los Angeles för två år sedan. Första tiden tillbringades ensam på ett trägolv med en whiskyflaska som enda sällskap. Inga möbler, ingen mat. Stirrande i taket, fokuserande på att andas. Hennes krossade hjärta hade lämnat henne lamslagen.

– Min relation tog slut och jag hade ingenstans att bo, säger Lykke Li. Så jag hittade det här huset och det fanns ingenting utom ett piano. Kylskåpet var sönder, jag hade ingen bil, inget att äta. Utan möbler och utan kompass. Jag låg på golvet och grät i två veckor. För att ta mig upp började jag skriva låtar.

Hon flög tillbaka till Sverige för att samla ihop sina tillhörigheter. Med sig hade hon några av de låtar hon skrivit i LA och tillsammans med Björn Yttling bestämde hon sig för att få ner dem på band. Musiken blev något som förankrade hennes flytande tillstånd.

– Vi spelade in två demos och det är versionerna som hamnade på skivan. Jag kunde inte toppa det för jag var så emotionellt mörbultad när jag sjöng in dem. Sedan flög jag tillbaka till Los Angeles och arbetet med skivan var i gång. Det har handlat om att överleva, jag hade inte en tanke på att någon skulle höra den. Det är som att kika in i mitt hjärta. Jag gick till flera läkare och fick diagnostiserat att jag lider av posttraumatisk stress. Jag har samma värden som hos en person som har varit i krig. Jag lever i mitt eget krig, säger hon och skrattar.

Beslutet att producera skivan själv kom naturligt. Tillsammans med Björn Yttling skapade hon en ljudbild färgad av 70-tal, country och gamla demos av alla från John Lennon till Bob Marley.

– Ju äldre jag blir, desto starkare blir min vision. Det gör ont i hela kroppen när det jag hör inte klingar med det jag känner på insidan. Det svåraste är att inse när man snöat in för mycket. Jag kunde sitta och testa tio versioner av samma brus. Jag fortsatte kriga när alla andra hade gett upp. Man hör berättelser om folk som går in på detaljnivå och aldrig kommer ut. Jag har inte sovit på flera månader känns det som. Jag kollade på Burden of dreams och Heart of darkness. Folk sa ”Lykke, det räcker nu” och jag svarade ”Fan heller, Coppola och Herzog höll på i flera år!”

Hur har du tänkt ljudmässigt?

– Jag ville inte dansa och skrika längre. Jag ville sätta mig ner en stund och se om jag dög som jag var. Med bara text och melodi som vapen. Helst i totalt mörker. Jag ville göra en skiva för när man åker hjärtekrossad längs Mullholland Drive eller för när man ligger på golvet och gråter och egentligen bara behöver någon som håller ens hand. Man kan inte alltid dansa och fira.

Det var under sista USA-turnén som hon bröt ihop. Tre års turnerande, spelningar från David Letterman till Coachella, två platina­säljande album och ett hyllat Twilight-soundtrack tog ut sin rätt. När hennes relation sedan tog slut blev det för mycket.

Hon drabbades av en känslomässig kollaps som slog ut hela krop­pen.

– Jag grät hela dagarna. Så fort jag satte på smink grät jag igen och allt rann av. Jag blev sjuk hela tiden. På sista stoppet åker vi buss från San Francisco till Los Angeles och hela bandet tar svamp. Jag har feber och en superviktig spelning framför mig, så jag håller mig nykter. I stället ligger jag där och har feberfrossa medan hela bussen trippar ut. Kan någon kasta hit ett täcke? Ingen hörde mig. Så jag vaknar upp svinsjuk och kan knappt stå upp och har en utsåld spelning samma kväll. Så jag fick åka till en rock’n’roll-doktor som kör en kortisonspruta i rumpan bara för att jag ska kunna stå på scen.

Lykke Li kryper ner på alla fyra i jakten efter sin fjärrkontroll. Saker och ting har kommit på vift efter de senaste dagarnas fester. Det har varit galasäsong i Los Angeles och vännen Mark Ronson har hyrt en svit på Chateau Marmont där Lykke Li har tillbringat kvällarna drickande med Johnny Depp och Paul McCartney. Huset i Hollywood – ”Heartbreak hotel”, som hon kallar det – har blivit platsen för efterfesterna.

– Man hittar ingenting längre. Förra helgen var alla Grammyfester och när jag kom hem för att duscha fanns det inget varmvatten. Träd har växt in i avloppet. Det är rätt kämpigt att ha hus, man tvingas bli rätt så händig.

I morgon kommer A$AP Rocky på besök. Han är i stan för att spela in en remix på hennes nya singel No rest for the wicked. Duon träffades på en välgörenhetsspelning i New York för några veckor sedan.

– Jag sa ”jag älskar dig, kan vi inte göra något?” Så vi häng­de lite och bestämde oss för att göra den här låten.

Du har även spelat in I’m waiting here med David Lynch. Hur tajta är ni?

– Han bor väldigt nära mig så jag har varit där en del. Vi träffas och pratar om livet. Sitter i hans biosalong, dricker kaffe och snackar om allt mellan himmel och jord. Jag har plåtat honom och han har plåtat mig. Han skrev en dikt till mig där det stod ”I’m waiting here, I’m waiting here”. Ut­ifrån det skrev jag texten till låten.

Känner du press att hela tiden behöva återuppfinna dig själv?

– Man ömsar skinn hela tiden, det sker naturligt. Förra året var ju ormens år. Jag satt på terrassen och hade tre skallerormar runt mina fötter. De dras till mig. Om man går igenom en hemsk separation så blir man någon annan, vare sig man vill det eller inte. Jag är en annan person än den jag var för två år sedan.

Vid sidan om musiken gör Lykke Li nu skådespelardebut. Utan er­­faren­het och skolning ger hon sig in i filmbranschen. I mars hade det svenska gangsterdramat Tommy premiär. Regisserad av sin ex-pojkvän Tarik Saleh spelar Lykke Li mot Moa Gammel och Ola Rapace.

– Jag sa nej i två månader för att jag var rädd. Det visade sig vara fantastiskt, men också frustrerande. Musik är snabbare och mer förlös­ande. Jag ville hela tiden gå längre och djupare. Jag bad regissören om fler tagningar. Det brukar vara tvärtom. Men jag vill definitivt göra mer film.

Hur var det att jobba med sitt ex?

– Tarik är ett geni, så det var underbart, smärtsamt och fint. Inte minst för att vi förstår varandras djupaste vrår. Men jag är också otroligt rörd över att vi fick vara med om att något nytt föddes där något annat dog. I dag är vi väldigt nära vänner och jag respekterar honom enormt. Vi kommer att fortsätta jobba ihop så mycket det går.

Senare i år följs Tommy upp av Terrence Malicks hittills obetitlade projekt. En Hollywoodfilm där Lykke Li spelar mot Christian Bale, Cate Blanchett och Ryan Gosling.

– Det är väldigt fritt och mycket improvisation. Man får text att lära sig innan, men när man kommer dit ska man släppa det och vara i stunden. Det är helt surrealistiskt att vara i Terrences sällskap och få fria tyglar. Han lärde mig att jag är intressant nog som jag är. Man behöver bara vara. Men eftersom det är Terrence vet man inte om man är med i filmen förrän den lämnat klipprummet.

Morgonen kom med ett skyfall och i skogarna runt Hollywood Hills ligger dimman tät. Det är som om regnet sköljt bort alla färger från staden. Prärievargar ylar från bergen. Svarta korpar cirkulerar utan mening eller mål. Kvarterets hemmafruar – ladies med glansiga dunvästar och kemiskt peelade pannor – trippar nedför serpentinvägen med zoloftsimmiga ögon.

Uppe på husets trädäck – utsikten sträcker sig till bergskedjan där Los Angeles slutar och öknen börjar – är det fullständigt stilla. Bara knastrande doftljus, kokande tekittel och Lykke Lis nakna fötter som tassar över trägolvet. Hon vill visa upp sin garderob. Eller brist på den.

– Detta är allt jag har, säger hon och sätter i gång ett klockspel av klingande galgar.

Stilikonen och numera även designern – i höst släpper hon en egen kollektion hos & other stories – öppnar en klädkammare som är sånär som tom. Ett par skor, ett par blusar, en filthatt. Det är allt.

– Jag älskar att uttrycka mig visuellt, men är inte intresserad av mode som industri. Det är samma sak där: ren överlevnad. Jag reser mycket och kan bara ha med mig ett visst antal plagg. Det blir svart, androgynt, skräddat. Jag syr ganska mycket kläder själv också. Jag är inte alls trendfixerad och jag hatar att shoppa. Jag förstår inte hur folk har tid att bestämma vad de ska ha på sig på morgonen och sedan ta en bild på det. Vad gör folk?

Berätta om din kollektion för & other stories.

– Det är min nomadkollektion. Du ska kunna få ner allt i en bag och ändå känna dig stark från morgon till kväll. Som vanligt har jag lagt mig i extremt mycket. Jag har legat sömnlös över en söm eller för att jag vill förlänga en millimeter på sulan.

Vad är det för plagg?

– Det är loafers, ett par hotellslippers i skinn, ett par perfekta cigarettbyxor, ett par 70-tals-Prince-byxor. Den androgyna stilen är praktisk. Man har inte tid att vara tjej i den här världen om man ska få något gjort.

Ett par snabba: Har du några bra historier från livet på vägarna?

– Jag blev förföljd av Hells Angels. Jag har börjat plåta och vi parkerade bussen utanför Holiday inn i Omaha där Hells Angels hade något konvent. Så det var fullt av Hells Angels-medlemmar. Jag började plåta en kille, efter att ha frågat om lov. Efteråt sa han: ”Om du lägger ut de här bilderna kommer jag leta upp dig och skära halsen av dig.”  Han krävde att veta var vi skulle spela. Dagen efter spelade vi i Minneapolis och ett helt Hells Angels-gäng dök upp. Som tur var spelade Guns n’ Roses i närheten så de stannade bara en stund och åkte vidare för att se dem.

Du har lärt dig köra i LA?

– Ja, men jag har krockat bilen fyra gånger. Jag gjorde några misstag. En gång blev jag rammad av en buss i en korsning. Jag bara drog därifrån. Jag var på vift från polisen i två veckor och när jag åkte tillbaka till biluthyrningsfirman undrade de vad jag gjort de senaste veckorna. En annan gång råkade jag lägga i backen i stället för gasen och körde rakt in i en sprillans ny BMW.

Vad säger du när Så mycket bättre ringer? 

– ”Absolut inte, är ni galna?” Jag är tydligen på en lista där det står ”Ring inte Lykke Li, hon svarar alltid nej”.

Är du i en relation nu?

– Nu är jag singel. Det är svårt för alla att hitta någon.

Vill du ha familj?

– Gud, att få familj är min högsta dröm. Det verkar vara det vackraste som finns. Jag skulle ploppa ut det nu om det var rätt. Min dröm är att vara hemmafru, ha familj, höns och åka i väg och göra en film eller en turné ibland.

Har du bestämt dig för att fortsätta med musiken?

– Eftersom jag är värdelös på allt annat i livet har jag i stället försökt göra det bästa och råaste någonsin. Om det här nu är mitt kall så ska jag försöka göra det så ärligt och naket som möjligt. Nu har jag förstått att det inte blir perfekt. Men om man är ärlig så är det tillräckligt.

Vad skulle du ge dig själv för råd nu när du kan blicka tillbaka?

– Det hjälper inte att hata sig själv. Man hade kunnat oroa sig lite mindre. Jag känner att jag har gått igenom en enorm identitetskris. När jag äntligen fick chansen att landa någonstans och bara vara hemma i mjukisar insåg jag att jag är totalt introvert, extremt känslig, blyg och full av rädslor. Jag har verkligen två motsatta viljor inom mig, en som vill kriga i stormens öga och en som vill leva holistiskt i total tystnad. Hur i helvete har jag hamnat här? I terapi har jag försökt reda ut varför jag har haft ett sådant revanschbehov och varför jag tillbringat så mycket tid flyende in i konsten.

Har du lärt dig något?

– Jag kan inte säga att jag har blivit klokare, men med den här skivan har jag gett mig själv tillåtelse att vara komplex. Vissa saker lär man sig fan aldrig och det är meningen med livet. Att kunna förlåta sig själv för sina misstag och snedsteg. Att fortsätta genom stormen trots att det blåser åt alla håll.

Lykke Li i årtal

1986: Li Lykke Timotej Svensson Zachrisson föds i Ystad.

1992: Flyttar till Portugal med familjen som består av mamma Kärsti Stiege (fotograf och tidigare Tant Strul-medlem), pappa Johan Zachrisson (Dag Vag-medlemmen), storasyster Zara och lillebror Zacharias.

2005: Går gymnasiet på Södra latin i Stockholm men avslutar det på Fryshuset med bra betyg. Sticker direkt till New York.

2007: Ger ut ep:n Little bit på egna skivbolaget LL recordings.

2008: Släpper sitt kritikerhyllade debutalbum Youth novels.

2011: Släpper uppföljaren Wounded rhymes. Gör tillsammans med dåvarande pojkvännen Tarik Saleh videon till I follow rivers som får 38 miljoner visningar.

2012: Flyttar till Los Angeles samt vinner två Grammis för årets artist och årets album.

2014: Släpper sitt tredje album I never learn, debuterar som skådespelare i Tommy, släpper en klädkollektion för & other stories.

Två röster om kollektionen

Behnaz Aram, designer & Other stories:

”Lykke tänker väldigt mycket på en silhuett som förstärker enkelheten i plaggen. Mystik och material är viktigt och hon är noga med att välja saker som passar hennes känslostämning. Vi känner varandra privat och har under många år pratat om att göra något ihop. Kollektionen är ren, mystisk och lyxig, den har skapats ur tanken på Lykkes nomadliv och idén att man ska kunna ha den när som helst, oavsett om det är vardag eller fest.”

Nicole Wilson, skodesigner & Other stories:

”Lykke har haft på sig några av mina tidigare skor på scen, men de har inte varit utformade med det syftet. Sedan dess har jag alltid haft i bakhuvudet att det vore kul att samarbeta med henne och ta fram en sko som skulle vara speciell och expressiv men samtidigt skön på scenen. Skokollektionen är en trio som täcker upp för Lykkes behov under en hel dag: en enkel lädersandal med inspiration från en hotelltoffla, en herrinspirerad slip-on och ett par boots som kommer i både krokopräglat och vanligt läder.”