Meningsfulla vänskapsrelationer som varar i dagar, månader eller år
En god vän försvann ur mitt liv för en tid sedan. Hon har inte dött eller så, hon vill bara inte vara vän med mig längre. Jag är inte helt säker på varför. Kanske var det pandemin som kom emellan oss eller så växte vi ifrån varandra. Eller så var vår vänskap precis allt det den skulle vara: intensiv och ofrånkomligt förgänglig. ”Ljuset som brinner dubbelt så starkt brinner hälften så länge”, skrev en gammal kinesisk filosof och det sprakade verkligen om Amy och mig. Vår kompisrelation utlöste en ojämförlig cocktail av signalsubstanser: adrenalin av de hetsiga diskussionerna om en bok vi precis läst, dopamin efter våra evighetslånga sms-konversationer långt inpå natten och oxytocin när jag haft en särskilt jobbig dag och hon plötsligt kunde dyka upp med famnen full av mat. På sätt och vis visste jag nog hela tiden att vår vänskap – precis som så mycket annat i livet – inte skulle bestå. Men visst gör det ont.
Olika relationer i olika tider i livet
Psykoterapeuten och författaren Julia Samuel, som ägnar en stor del av sitt arbete åt följderna av förändring och förgänglighet, har skrivit boken Every family has a story: How we inherit love and loss.
– Det finns så mycket smärta, sorg och lidande bland kvinnor som brutit vänskapsband, säger hon.
Samuel menar att detta kan ha att göra med det narrativ som upprepas i medier och hur vänskap framställs i populärkulturen.
– I serier och på film ser vi kompisgäng med kvinnor som står varandra oerhört nära, de stöttar varandra i vått och torrt och de har roligt hela tiden. Men verkligheten är givetvis mer komplex än så.
Doktor Sophie Mort, klinisk psykolog och författare till bästsäljaren A manual for being human, hävdar att dessa grundberättelser genomsyras av ”det lyckliga slutet”.
– Det är fiktionens svar på humrar och pingviner, som är tvåsamma livet ut. Och det åldrade paret, hand i hand, som blev förälskade redan i skolåldern. Så har det romantiska idealet sett ut och vi har vuxit upp med att det varaktiga är något eftersträvansvärt. De här föreställningarna är fabricerade av vårt samhälle, men förgänglighet är i sig inte något dåligt.
Vi har i själva verket olika typer av vänskapsrelationer med olika kvinnor i olika skeden av våra liv. Min intensiva och kortvariga period med Amy lärde mig att brutna vänskapsrelationer också har sitt värde och inte nödvändigtvis måste ses som ett misslyckande. Det kan vara de vi lär känna när vi precis fött vårt första barn och som också behöver klaga på sömnbristen. Eller den där kollegan som lärt sig uppfatta i vilka ögonblick du verkligen behöver en kopp kaffe. Eller kanske kvinnan som du träffade på spanskakursen, drack massor av rödvin med och pratade om att åka till Madrid tillsammans med fast ni båda visste att det aldrig skulle bli av. Sådana relationer kan snabbt bli väldigt djupgående och speciella, trots att de är underförstått ohållbara. Är inte det en del av charmen?
Alla relationer måste inte vara för evigt
Den franske poeten Charles Baudelaire skrev, ”Moderniteten är det obeständiga, det flyktiga, det tillfälliga. Det är den ena halvan av konsten, den andra är det eviga och det orubbliga.” Om vi omfamnar våra obeständiga vänskapsrelationer blir de en viktig hälft av våra sociala liv. Men det är lättare sagt än gjort, för ärligt talat är jag fortfarande ledsen över att lågan mellan mig och Amy falnade utan att jag hann uppfatta varför. Vi bråkade inte och det blev inget dramatiskt uppbrott, vilket gör det hela ännu svårare att förstå.
Jag pratar med min bästa vän Lydia, hon är den person (förutom min familj) som jag har haft allra längst relation till – vi har varit oskiljaktiga sedan vi var 13. Hon påpekar att något så bergfast som vår vänskap blir ett perfekt komplement till mer flyktiga bekantskaper.
– Vår vänskap är stark och enkel och evig, säger Lydia. Vi är som systrar. Tryggheten mellan oss gör det lättare att våga ha andra, mer övergående vänskapsrelationer. De blir bara tydligare och mer lättolkade mot bakgrund av det vi har.
Lydia är väldigt bekväm med flyktiga vänskaper, så jag pratar med någon som inte heller tycker att det är helt lätt. Smyckesdesignern Viola har haft så stora problem med vänner som kommit och försvunnit att hon har börjat gå i terapi. Hon tycker det är oerhört svårt att prata om de förlorade vännerna och det ord som dominerar hennes tankar är ”misslyckande”.
– De kompisrelationerna har känts som om två discodansare kraschlandar i en helt ny värld tillsammans, förklarar hon. Bara en massa skratt och festande och plötsligt ett stormigt gräl över ingenting och sedan försvinner vi i två olika riktningar. Det skulle nog vara bra för mig att börja referera till dem som förgängliga, i stället för misslyckade.
Jag ber Viola definiera vad det är som gör dessa uppbrott så komplicerade och hon tror att det beror på tyngden av ”för alltid”.
– Det börjar med Disneyfilmerna, vänskapshalsbanden, två halvor av ett hjärta, innerliga löften, hashtags med BFF, skvallrandet och framtidsplanerna. Men oftast ser det inte ut så. Jag brukar inte gå särskilt varsamt fram när jag lär känna en underbar människa, intensiteten innebär att det blir tvära kast mellan eufori och förtvivlan.
Vi tenderar alltså att glömma hur komplexa vi är.
– Om vi lever med föreställningen att genuin vänskap med en annan kvinna bara kan innebära att vi har ständig kontakt och delar allt, så är sannolikheten stor att våra förväntningar aldrig infrias, menar Julia Samuels. Vissa av oss vill vara en specifik version av oss själva tillsammans med en specifik kvinna under en specifik period, det är det som är tjusningen med att ha olika personer i våra liv.
Det finns en befriande kravlöshet i de flyktiga bekantskaperna, de kräver ju inte så mycket underhållsarbete. Ungefär som en ljuvlig bukett med ängsblommor, jämfört med en planta som behöver noggrann vattning och regelbunden näring. Så varför känns det ändå så jobbigt när de tar slut?
Vi behöver flyktiga vänner
I långa vänskapsrelationer förblir våra personligheter till viss del konstanta, det är svårare att förändras inför någon som känner en utan och innan. Jag saknar den sidan av mig själv som jag kunde visa för Amy, de delar av mig som hon lockade fram. Hon framkallade ett självförtroende som jag trodde gått förlorat och slog an strängar inom mig som fick mig att våga starta eget. Hon påminde mig om att inte ta livet på så stort allvar och plötsligt – när jag hade släppt ut håret och förlorat mig i dansen där under discokulan – försvann min danspartner. Jag bestämde mig för att ta kontakt med en annan vän som jag inte längre har kontakt med, i hopp om att kunna prata med henne om våra delade erfarenheter av konceptet BFFN (best friends for now).
Rebecka är radioproducent och bodde i lägenheten under mig tillsammans med sin flickvän, Holly. Jag tyckte om dem båda två från första stund. Jag älskade att lyssna på dem när de tramsade med sin katt, Otis, eller när de gapskrattade åt mig när jag försökte släpa tunga loppisfynd upp för trapporna. De rökte som borstbindare och hade var sitt dominerande personlighetsdrag: superrolig och snäll. De skilde sig från mina andra vänner i det att vi aldrig pratade jobb, vilket var det jag annars brukade definiera mig själv utifrån. Jag kände mig fri i deras sällskap. Jag kunde vara fånig och säga saker jag aldrig skulle säga inför de som hade en bestämd uppfattning om mig.
Julia Samuels värdesätter den sortens frihet som förgängliga vänskapsrelationer kan erbjuda.
– Det går att vara en ny version av sig själv, det finns ingen gemensam historia och inga förväntningar på att vi ska bete oss på ett speciellt sätt. Det är befriande med folk som ser oss i ett nytt ljus. Jag flyttade för över ett år sedan och Rebecka låter glad när jag hör av mig.
– Först kände vi bara varandra som grannar, minns hon. Vi hälsade på varandra i trapphuset och delade en cigarett då och då. Men efter några veckor utvecklades en vänskap som faktiskt var ganska unik och oväntad. Det fanns en tillit, vi visste att vi kunde räkna med varandra och ställde upp när det behövdes.
Jag minns skrattande när jag i inte särskilt nyktert tillstånd klev in i buskaget vid deras sovrumsfönster, pressade näsan mot rutan och ropade på dem.
– Vi umgicks, åt middagar, pratade om våra liv och träffade till och med varandras familj och vänner, fortsätter Rebecka. Vänskapen blev särskilt viktig under pandemin, när vi var så isolerade. Ibland var du den enda människa jag såg på en hel dag. Jag uppskattade dig enormt mycket under den perioden.
Jag blir också helt nostalgisk när jag tänker tillbaka, de sena nätterna i min lägenhet, middagar med levande ljus vid soffbordet, rödvinet och skratten åt Hollys senaste eskapader, som när hon använde sitt morgonrocksskärp som koppel till en upphittad hund. Men så flyttade jag och vänskapen rann helt odramatiskt ut i sanden.
– Jag reflekterade nog aldrig över hur länge vi skulle vara vänner, men det brukar man väl inte göra antar jag. Du flyttade ju, så det kändes naturligt. Vår relation skulle förmodligen ha sett helt annorlunda ut om vi inte varit grannar.
Rebecka uppskattar att ha flyktiga vänskaper.
– Vi borde bli mer accepterande, kompisrelationer kan vara helt perfekta i ett visst skede och sedan kan det vara nyttigt att släppa taget.
Alla typer av vänskapsrelationer är viktiga
Jag börjar leta efter fler kvinnor med positiva erfarenheter av tillfälliga vänner och på en fest träffar jag Margot, 40 år och grafisk designer.
– Mitt bostadsområde har en egen whatsapp-grupp och under pandemin blev den en livlina, berättar hon. En man jag inte kände frågade om någon i gruppen kunde printa ut en grej och jag erbjöd mig. Så fort jag öppnade dörren kände jag att det klickade. Han jobbade med mode och visade sig vara en underbar människa. Eftersom jag var svältfödd på umgänge pratade vi länge, sedan började vi ta promenader. Jag var nästan dubbelt så gammal som han men det spelade ingen roll, vi pratade om allt. Det var som att jag återupptäckte mig själv under våra samtal. När isoleringen bröts och allt återgick till det normala upphörde våra promenader och vi skrev knappt till varandra. Vi bor fortfarande i samma kvarter och hälsar snabbt när vi möts på gatan. Vi fyllde ett syfte för varandra just då och det finns en outtalad överenskommelse om att ingen av oss behöver den typen av nära relation nu när vi kan träffa våra gamla vänner igen.
– Forskningen fastställer att till och med en kort pratstund med personen vi köper kaffe av kan vara viktig för oss, säger Julia Samuel. En vänskapsrelation som varar ett visst antal dagar, veckor eller månader kan vara meningsfull och stärka ens känsla av tillhörighet. Dessutom vidgas våra vyer. Varaktighet är inte per automatik det ultimata.
Som vuxen har jag upplevt många viktiga stunder med människor som med facit i hand kan ses som perifera i mitt liv. Kollegor som blivit bundsförvanter och tröstat mig när jag haft sorg, tjejer jag delat lägenhet med som har vetat precis allt om mitt sexliv men som säkert inte ens minns vad jag heter i efternamn. Jag har nedvärderat de här relationerna och betraktat dem som tillfälliga substitut, men jag har haft fel. Visst, de var förgängliga, men de saknade inte djup och verklig betydelse för mig.
En ny vänskap kan finnas runt hörnet
Doktor Mort berättar för mig att vissa människor omger sig med flyktiga bekantskaper mer än andra.
– De här relationerna kan verkligen vara djupgående och livsomvälvande, att de tar slut förminskar inte detta, säger hon. Och alla uppbrott är inte heller definitiva.
Om jag upprätthåller den här nyvunna nyfikenheten på förgänglig vänskap så kan vad som helst vänta runt hörnet – kanske en ny och energigivande kompisrelation.
– Nästan allt i våra liv är övergående, fortsätter Mort. Människor lever inte för alltid, känslor väcks och falnar, blommor slår ut och vissnar. Vi vill inte gärna medge det, men så är det. När vi kan omfamna det faktum att nästan allt är förgängligt, kan vi också uppskatta alla stunder i livet för vad de är. Vi kan njuta av sommarens blommor och glädjas lite extra över de som blommar längre än förväntat.
Jag övervägde att kontakta Amy, men bestämde mig för att låta bli. Vårt slut var enkelt. Alla är inte menade att finnas kvar i våra liv för alltid och det förtar inte vänskapen så som den en gång var eller dess betydelse – vissa speciella människor gör sig helt enkelt bäst på genomresa i vår tillvaro. Nu ska jag ägna mig mer åt en otroligt lojal och orubblig typ: jag ska bli vän med förgängligheten.
Fotograf: Andreas Öhlund
