Michelle Obama är fortfarande optimistisk

Intervjun är gjord av Oprah Winfrey och ligger publicerad på Oprahmag.com samt på flera ELLE-sajter, bland annat ELLE.com (där du också kan läsa ett exklusivt utdrag ur boken Becoming). Här kan du läsa intervjun i sin helhet, översatt till svenska.

Om du hade gått förbi Hearsts skyskrapa i New York på morgonen den 6 september tror jag att du skulle ha känt hur hela huset vibrerade. Ungefär 200 personer – tidningsredaktörer, chefer och några extremt exalterade high school-tjejer – väntade, längst ut på sina stolsitsar, på att min gäst skulle komma. Och alla dessa personer hade svurit ett tysthetslöfte – inte bara om vad som skulle komma att sägas under den här intervjun men också om att det pågick en intervju, till och med om att gästen ens var här. Total, absolut tystnadsplikt. I ett rum fullt av professionella kommunikatörer och high school-tjejer. Som jag sa: huset vibrerade.

Och det kanske inte är så konstigt. Michelle La Vaughn Robinson Obama ger inte särskilt många intervjuer och det här var första gången hon pratade om sin nya memoar Becoming (Min historia på svenska). Det är en fantastisk bok – jag tycker verkligen, verkligen, verkligen att ni ska läsa den. För jag har känt Mrs Obama i 14 år och jag vet: hon är precis som man tror att hon ska vara och lite till. Hon har tjänat som landets första dam med en sådan enorm värdighet, grace och stil. Och ändå är hon faktiskt precis som vi. Jag ser fram emot att visa er den sidan av henne, och låta er lära känna henne lite bättre. Och att vi ska få reda på vad hon gjort de senaste två åren. Förbered er på fascineras. Och till alla som var med på Hearstkontoret den där dagen i september: Ni kan andas ut.

Oprah Winfrey: Först måste jag bara säga att inget gör mig så glad som att sitta ner med en riktigt bra bok i händerna. Och när jag insåg, redan i förordet, vilken extraordinär bok det här är blev jag så stolt över dig. Du fixade det. Boken är ömsint, trollbindande, stark, rå.

Michelle Obama: Tack.

Varför valde du titeln Becoming?

– Vi hade faktiskt en hel lista med kasserade namn som vi inte ska gå in på här. Men Becoming sammanfattade allt. Det är en fråga som vuxna ställer till barn –världens värsta fråga – ”vad ska du bli när du blir stor?”. Som om att bli stor är det slutgiltiga. Som om man skulle BLI något över huvud taget och att det är det enda viktiga.

Man växer upp och blir så många olika saker – precis som du har gjort.

– Och jag vet inte vad nästa steg är. Jag säger det till unga människor hela tiden. Du vet, alla unga kvinnor har nog någon magisk ålderssiffra när de tror att de ska känna sig vuxna. Ofta när man tänker sig att ens mamma ska sluta tala om för en vad man ska göra.

[Skratt]

– Men sanningen är, för mig, så har varje decennium inneburit något fantastiskt som jag inte hade väntat mig. Och om jag hade slutat att se mig omkring med nyfikenhet skulle jag ha missat så mycket. Så jag blir fortfarande nya saker, och boken berättar om min resa. Förhoppningsvis kan den inspirera andra, särskilt unga människor, på deras resor genom livet.

Det är så mycket som avslöjas i boken. Var det läskigt att skriva om privatlivet?

– Faktiskt inte. För jag har insett en sak: Folk brukar fråga mig ”Varför känns du så äkta?” och ”Hur kommer det sig att människor knyter an till dig?”. Och jag tror att det beror på att jag gillar mig själv. Jag gillar min historia med alla gupp och blåmärken. Det är ju det som gör mig till mig. Så jag har alltid varit öppen inför min personal, ungdomar, vänner. Och dessutom, Oprah, jag vet att vare sig vi gillar det eller inte är Barack och jag förebilder.

Japp.

– Jag hatar när offentliga personer – som kanske till och med själva har sökt offentligheten – tar ett steg tillbaka och säger ”Jag är ingen förebild. Jag vill inte ha det ansvaret”. För sent. Du är det redan. Unga människor ser dig och gör som du. Och jag vill inte att unga människor ska titta på mig och tänka ”Well, hon har aldrig haft det tufft. Hon har aldrig ställts inför utmaningar, hon har aldrig behövt vara rädd”.

Vi kommer inte att tänka det efter den här boken. Inte alls.

[skratt]

Poplinskjorta, plisserad kjol, läderkorsett, allt Dior. Silvercreoleörhängen, Jennifer Fisher. Foto Miller Mobley 

Massor av människor undrar hur du mår och hur övergången har varit. Jag tycker att mackhistorien är så bra – kan du inte berätta den?

– Jag börjar förordet med en av de första kvällarna efter att vi flyttat in i vårt nya hus i Washington, några kilometer från Vita huset. Det är ett vackert tegelhus, och det första riktiga hus, med en dörr och en dörrklocka, som jag har bott i på åtta år.

Åtta år.

– Och mackhistorien är en de första kvällarna som jag är ensam hemma – barnen var borta, Malia på ett sabbatsår och jag tror att Barack var bortrest. Som presidentfru är man inte ensam särskilt ofta. Det är alltid folk i huset, vakter och specialstyrkor, och man kan inte ens öppna ett fönster eller gå ut i trädgården utan att det blir livat.

Man kan inte öppna fönster?

– Kan inte öppna fönster. Sasha provade faktiskt en dag, både Sasha och Malia. Sedan fick vi telefonsamtalet: ”Stäng fönstret.”

[skratt]

– Så här är jag i mitt nya hus, bara jag och Bo och Sunny och jag gör en enkel grej. Jag går ner och öppnar skåpen i mitt eget kök – och det händer inte i Vita huset för där är det alltid någon som säger ”Jag hämtar. Vad vill du ha? Vad behöver du?” – och jag gör varma mackor. Med ost. Och så tar jag mina mackor och går ut på baksidan. Jag sitter där på trappen och hör hundar som skäller långt bort och inser att Bo och Sunny aldrig har hört grannhundar skälla. De bara ”Vad var det där?” och jag bara ”Japp, nu är vi i den riktiga världen, killar.”

[skratt]

– Och det är bara en lugn stund i mitt nya liv. Jag har tid att fundera över vad som har hänt de senaste åtta åren. För det förstod jag ganska snabbt att det fanns absolut ingen tid för reflektion i Vita huset. Allt hände i en sån hiskelig fart från det ögonblick vi gick in genom dörren tills vi flyttade därifrån. Dag ut och dag in, för vi, Barack och jag, kände att det var vår plikt att få saker gjorda. Vi var fullbokade. På tisdagen hade jag glömt vad som hänt på måndagen.

Mm-hmm.

– Jag glömde bort hela länder som jag varit i, bokstavligen hela länder. Jag och min stabschef hade en diskussion när jag sa ”Vet du, jag skulle vilja åka till Prag en dag”. Och Melissa sa ”Du har varit i Prag.” och jag bara ”Nej, det har jag inte. Jag har aldrig varit i Prag”.

För att allt hände i en sådan hiskelig fart.

– Hon fick visa en bild på mig i Prag för att minnet skulle komma tillbaka. Så den varma mackan var det ögonblick när jag kunde börja tänka på de där åtta åren och på min resa.

När jag läser boken kan jag se hur varje enskild sak du gjort i ditt liv förbereder dig för det som kommer sedan.

– Om man ser det på det sättet. Och om man ser sig själv som en viktig person i världen, så har varje beslut man fattar betydelse för vad man blir.

Och på dig kan man se det från första klass. Du hade en hög kapacitet och en vinnarinställning.

– Mamma sa att jag var lite mycket.

Men att få alla dessa guldstjärnor av fröken var viktigt för dig?

– Ja, när jag tänker tillbaka ser jag att jag tidigt förstod sammanhang. Mina föräldrar gav oss tidigt friheten att ha egna tankar och idéer.

De lät dig och [din bror] Craig få grepp om världen på egen hand?

– Jösses, ja, det gjorde de. Och vad jag förstod tidigt var att prestationer räknades, och att barn snabbt får etiketter på sig, särskilt om de är svarta med arbetarklassbakgrund från Chicagos South Side. Folk vill gärna placera en i den svaga boxen. Jag ville inte att någon skulle tro att jag inte ansträngde mig, eller var en ”av de där ungarna”. De ”dåliga ungarna”. Det finns inga dåliga barn, det finns bara dåliga omständigheter.

Du säger en sak som är så bra att det borde tryckas på t-shirts. ”Misslyckande är en känsla långt innan det blir verkligt. Det är en sårbarhet som kommer av självtvivel och som växer av rädsla.” När insåg du att misslyckande är känsla långt innan det blir verkligt?

– Åh, i ettan. Jag kunde se hur mitt bostadsområde förändrades runt mig. Vi flyttade dit på 1970-talet och bodde med min gammelfaster i en väldigt liten lägenhet, ovanpå deras hem. Hon var lärare och min gammelfarbror var reporter och de kunde köpa ett hus i ett område där det då bodde flest vita. Vår lägenhet var så liten att det antagligen bara var vardagsrummet som var indelat i tre ”rum”. Jag och Craig hade var sitt, med en träskiva emellan våra sängar. Alltså ingen riktig vägg. Vi pratade med varandra, ”Är du vaken?” och ”Ja, jag är vaken, är du?” och hade en lek där vi kastade en strumpa över skivan.

Stretchklänning, Cushnie. Rhodiumpläterade mässingsörhängen, Jenny Bird. Bärnsten och silverring, Dinosaur Designs. Foto Miller Mobley 

Du målar upp en väldigt vacker bild av er familj i boken, som en kvadrat där ni var och en är en hörnpelare.

– Absolut. Det var ett enkelt liv, men ett fullgott liv. Vi behövde inte så mycket. Om man lyckades så gjorde man det för att man ville lyckas. Belöningen var kanske pizza eller glass. Men när vi flyttade dit var det mest vita i området, men när jag började på high school var det flest afroamerikaner. Och effekten på området och skolan började märkas. Det finns en föreställning om att barn inte förstår när de inte prioriteras, jag kan berätta att det kände jag redan i första klass på lågstadiet.

Men dina föräldrar prioriterade dig. De hade inget eget hus, ni reste aldrig på semester …

– De investerade allt de hade i oss. Mamma gick inte till frisören. Hon köpte aldrig kläder till sig själv. Pappa jobbade flera skift. Jag kunde se hur mycket de offrade för oss.

Kunde du se redan då att de offrade något?

– De spelade aldrig på skuldkänslor, men jag hade ögon att se med, du vet? Jag såg hur pappa gick till jobbet i sin uniform varje dag.

Din pappa hade en Buick Electra 225. Min pappa också.

– Vi hade våra små inspirationsstunder när vi hoppade in i bilen och åkte till finare kvarter och tittade på husen där. Men den här bilen var mer än en bil för pappa eftersom han var handikappad. Han hade MS och svårt att gå. Bilen var hans vingar.

Ja.

– Det fanns kraft i den där bilen. Den var som en kapsel där vi kunde se en värld som vi annars inte såg.

Ett fönster mot världen. Jag uppskattar hur du avslöjar inte bara hur det var i er familj, utan i alla familjer. Vi pratar ofta om hur rasism och rasifiering påverkar generationer. Och det är så vackert hur du skriver om din farfar Dandy: ”Gradvis fick han sänka sina ambitioner; först släppa tanken på college och i stället bli elektriker, men även den tanken fick han snabbt släppa. För om man ville jobba som elektriker (eller stålarbetare, snickare, rörmokare) i Chicago var man tvungen att vara medlem i facket. Och var man svart, var sannolikheten för ett medlemskap mycket liten. Denna form av diskriminering påverkade generationer av afroamerikaner, inklusive många av männen i min familj, den begränsade deras inkomster, deras möjligheter och så småningom deras drömmar.”
Det är verkligen den sorgliga sanningen i enkla termer. Satte sig dina föräldrar ner med er och förklarade att världen inte är rättvis?

– Det var en diskussion vi hade hela tiden. Och mina föräldrar fick mig att inse att det händer något med människor som vet att de har mer att ge än vad de fått chans att visa. Min farfar kunde inte skaka av sig det djupa missnöje som bubblade upp inom honom. Men det var därför de jobbade så hårt för att förändra våra liv, och det förstod jag. När jag såg dem och förstod vad de offrade för oss tänkte jag, flicka lilla, det är bäst att du får den där guldstjärnan. De räknar med det.

Det var väl vad Maya Angelou brukade säga: ”Någon har betalat för dig.”

– Absolut.

Och efter high school gick du på Princeton och läste sedan juridik på Harvard. Och fick jobb på en prestigefylld firma i Chicago. När jag läste det här ringade jag in det tre gånger och satte stjärnor runt det: ”Jag hatade att vara jurist.”

– Gud, ja. Förlåt, jurister.

”Jag ville bara ha ett liv. Jag ville känna mig hel.” Så många som läser det här har jobb som de hatar, men känner ändå att de måste fortsätta. Hur kom du fram till att du skulle sluta?

– Det krävdes mycket för att säga det högt till mig själv. I boken tar jag läsaren med på en liten stjärnsamlares resa, och jag tror att den är densamma för många drivna barn: någon som bockar av uppgifter. Bra betyg, check. Söka de bästa skolorna, check. Komma in på Princeton, check. Vad ska du plugga? Eh, något som ger mig bra betyg så att jag kan komma in på juristlinjen, antar jag? Check. Gå färdigt law school, check. Jag var inte den som vek av från vägen, inte den som tog risker. Jag begränsade mig själv till att bli vad jag trodde att jag borde bli. Det krävdes några förluster för att få mig att tänka på vad jag ville bli. Och det var inte att sitta på 47:e våningen och gå igenom fall och skriva pm.

Det som jag älskar är att det säger till alla som läser boken att man har rätt att ändra sig.

– Jösses, ja.

Var du rädd?

– Jag var livrädd. Du vet, mamma sa aldrig något om valen vi gjorde. Hon var väldigt fördomsfri. Men en dag när hon körde mig från flygplatsen efter att jag hade varit i Washington sa jag ”Jag kan inte göra det här resten av livet. Jag kan inte sitta i ett rum och titta på dokument.” Jag ska inte gå in på detaljer, men det är dödligt. Dödligt. Dokumentproduktion. Så jag öppnade mig för henne: Jag är helt enkelt inte lycklig. Jag känner ingen passion. Och min mamma, min fördomsfria, tålmodiga mamma sa: ”Tjäna pengarna och oroa dig för lyckan senare.” Jag bara, gulp, åh, okej. Tänk hur bortskämt det här måste ha verkat för min mamma.

Ja.

– Och när hon sa det så tänkte jag – wow, var kommer jag ifrån med all min lyx och mina krav på passion? Lyxen att ens kunna fundera på det här, hon kunde inte gå tillbaka till jobbet och försöka finna sig själv förrän vi hade börjat på high school. Så ja, det var svårt. Och sen mötte jag den här killen Barack Obama.

Barack Obama.

– Han var motsatsen till en som bara bockar av uppgifter. Han vek av, svävade ut åt alla möjliga håll.

Om ert möte skriver du: ”Jag hade noggrant byggt upp hela min existens, vikt in varje lös och oordnad del, som i en stram, lufttät origami … Han kom som en vind som hotade att blåsa bort allt.” Först ville du inte alls bli tillstökad.

– Åh Gud, nej.

Det här älskar jag verkligen – en situation som gör mig lycklig: ”En natt vaknade jag och såg att han låg och stirrade i taket, profilen upplyst av gatlamporna utanför fönstret. Han såg lätt bekymrad ut, som om han grubblade över något djupt personligt. ’Du, vad tänker du på där borta’, viskade jag. Han vände sig mot mig, med ett lite fåraktigt leende. ’Åh, jag tänkte bara på ojämlika löner.’”

– Det är min älskling det.

[skratt]

– Jag menar, här har vi den här killen. Jag var ung och i karriären. Jag hade precis börjat hitta mig själv, eller hur? Jag hade ett jobb där jag tjänade mer pengar än vad mina föräldrar tjänat under ett helt liv. Jag hängde med bourgeoisien.

Aha.

– Mina vänner hade egna lägenheter, jag hade en Saab. Jag vet inte vad som är coolt nu för tiden, men en Saab på den tiden – oh yeah. Jag hade en Saab och nästa steg var, okej, att gifta sig, skaffa ett fint hem och så vidare. Ja, de stora problemen i världen var viktiga, men ännu viktigare var hur det gick i karriären. Jag berättar också om hur Barack träffade några av mina vänner och att det gick sådär.

[skratt]

– För han är liksom den här allvarsamma lika-lön-för-lika-arbete-killen och mina vänner är liksom …

Hårstylist: Yene Damtew. Makeupartist: Carl Ray. Set designer: Theresa Rivera @ MHS Artists. Producent:Nathalie Akiya@t Kranky Produktions. Foto Miller Mobley 

Du släpper verkligen in oss i förhållandet, hela vägen fram till frieriet. Du skriver också om en del stora skillnader mellan er båda under äktenskapets första år. Du skriver: ”Jag förstod att han aldrig menade något illa när han hela tiden sa ’Jag är på väg’ eller ’Snart hemma!’.”

– Oh gosh, ja.

”Och ett tag trodde jag honom till och med. Jag kunde bada tjejerna på kvällen men låta dem vara upp längre för att de skulle få ge sin pappa en godnatt-kram.” Och sedan beskriver du den där scenen när du har väntat uppe och han säger ”Jag är på väg, jag är på väg”. Han kommer inte. Du släcker lamporna – jag kunde verkligen höra klicket på sättet som du beskrev det.

– Mm-hmm.

Lamporna släcktes, du gick och lade dig. Du var arg.

– Jag var arg. När man gifter sig och skaffar barn blir alla ens planer, återigen, omkullkastade. Särskilt om man gifter sig med någon som har en karriär som sväljer allting, och det är precis det politik gör.

Ja.

– Barack Obama lärde mig hur man viker av från vägen, men du vet, han viker av och jag mer, liksom förs bort av vinden. Och nu har jag två barn och försöker hålla allt på plats medan han åker fram och tillbaka till Washington eller Springfield. Han är underbart tidsoptimistisk. [skratt] Han trodde alltid att han hade så mycket mer tid än vad han egentligen hade. Tiden räckte aldrig någonsin. Han har hur många bollar som helst i luften och det är inte spännande om han inte håller på att tappa någon av dem. Så det fanns saker vi var tvungna att göra tillsammans. Parterapi för att prata igenom allt det här.

Berätta om parterapin.

– Tja, man går ju dit för att man tänker att terapeuten ska hjälpa en att driva ens sak mot den andra, ”Visa honom hur han är!”!

[skratt]

– Men ser man på, terapin handlade ju inte alls om det. Det handlade om att jag fick utforska min egen känsla av lycka. Och det gick upp för mig att jag behövde stöd och att jag behövde det från honom. Men jag behövde också fundera ut hur jag skulle leva mitt liv på ett sätt som fungerar för mig.

Det viktigaste du säger, tycker jag, är att vi lever enligt de paradigm vi känner till. I Baracks barndom försvann hans pappa och mamman kom och gick. Hon brydde sig om honom, men fanns ofta på avstånd. Medan du växte upp i den här kvadraten, en tajt, sammanhållen familj.

– Hans mamma var i Indonesien och han växte upp hos sina morföräldrar, han kände inte alls sin pappa – och trots allt det är han en trygg, stabil person. Man inser att det finns så många olika sätt att leva det här livet.

Du skriver också: ”Jag kände mig sårbar när han inte var hemma”. Jag tycker att det är ganska fantastiskt att höra en modern kvinna – rikets första dam – erkänna det.

– Jag kände mig sårbar hela tiden. Och jag fick lära mig att visa det för min man, att ta fram de delarna av mig som saknade honom – och sorgen som det förde med sig – så att han kunde förstå det. Han förstod inte avstånd på samma sätt. Han hade ju växt upp utan att ha sin mamma tätt intill – och ändå tvivlade han inte på att hon verkligen älskade honom. Jag hade alltid trott att kärlek har med närhet att göra. Kärlek är att äta middag tillsammans, kärlek är regelbundenhet, det handlar om närvaro. Så jag fick lära mig att visa min sårbarhet och att älska på ett annat sätt. Det har varit viktigt på min resa, för min utveckling. För vår utveckling som ett par.

Satinskjorta och byxa, Sally LaPointe. Body i tyll, Ann Demeulemeester. Diamantörhänge, Djula. Silverarmband, Jennifer Fisher. Diamantring, Kallati. Läder– och strasssandaletter, Gianvito Rossi. Foto Miller Mobley 

Det som är så värdefullt för mig – och för alla som läser boken, tror jag – är att ingen egentligen förändrades. Du ändrade din uppfattning av vad som hände. Och det gjorde dig lyckligare.

– Ja. Och en stor del av anledningen till att jag delar med mig av det är att jag vet att många ser vårt förhållande som ett idealförhållande. Jag vet att det finns vissa #relationshipgoals där ute. Men hallå, hörni, sakta i backarna – förhållanden är svåra!

Du skriver att ni bråkar på olika sätt.

– Gud, ja. Jag är som en tändsticka, poff, flammar upp direkt. Och han vill analysera allting, rationellt. Så han fick lära sig att ge mig några minuter, eller en timme, innan han kom tillbaka in i rummet om han gjort mig arg. Och han måste förstå att han inte kan övertala mig ut ur ilskan, hans logik får mig inte att känna på något annat sätt.

Så hur var grälet, eller diskussionen, som ledde till att du sa ja till att han skulle ställa upp i presidentvalet? För du nämner i boken att varje gång någon frågade honom svarade han ”Tja, det är ett familjebeslut” vilket egentligen bara betydde ”Om Michelle säger ja, så gör jag det.”

– Tänk vilken börda att ha på sina axlar. Kan han, ska han, bör han, vill han? Det hände när han ställde upp i valet till delstatssenaten. Sedan i valet till kongressen. Sedan till senaten. Men jag visste ju att Barack var en bra man. Extremt smart. Men politiken är en ful och smutsig värld och jag visste inte att min mans personlighet och temperament skulle funka där. Och jag ville helst inte se honom i den miljön.

– Men å andra sidan ser man världen och de utmaningar världen står inför. Ju längre man lever och ju fler tidningar man läser, desto större och mer komplicerade blir världens problem. Och jag tänkte, vet jag någon annan människa som har alla de egenskaper som den här mannen har? Anständighet, först och främst, och empati på en hög intellektuell nivå. Den här mannen läser och kommer ihåg allting, du vet? Är välartikulerad. Har jobbat ute i samhället. Och har en passionerat stark ansvarskänsla. Hur säger man ens nej till det? Jag fick ta av mig fru-hatten och sätta på mig medborgar-hatten.

Kändes det pressande att vara den första svarta presidentfamiljen?

– Uh, duh! [skratt]

Uh, duh. För vi har ju alla växt upp med att ”Du måste jobba dubbelt så hårt för att komma hälften så långt”.

– Vi kände pressen från den första sekunden när vi ställde upp i valet. Först och främst var vi tvungna att övertyga våra egna väljare om att en svart man faktiskt skulle kunna vinna valet. Det handlade inte ens om att vinna i Iowa, först var vi tvungna att vinna över afroamerikanerna på vår sida. För människor som mina mor- och farföräldrar hade aldrig någonsin trott att det ens var möjligt. De vill det, de ville att det skulle vara möjligt. Men deras egna liv och erfarenheter hade lärt dem ”Nej. Aldrig”. Hillary var ett säkrare val för dem, för hon var känd.

Just det.

– Att våga tro på att Amerika skulle lägga ner rasismen och släppa fram en svart man – jag tror att det var för smärtsamt. Det var inte förrän Barack hade vunnit i Iowa som folk började tänka, okej, kanske ändå.

Så min fråga är, när någon har världens vikt på sina axlar, och den axeln som denna någon ska luta sig mot är din – hur orkade du bära det? Hur orkar du?

– Genom att försöka ta det lugnt när han viker av, svävar iväg. Göra det som jag lärt mig. Genom att du vet, när löven flyger omkring och vinden är hård, försöka vara en fast punkt i hans liv. Familjemiddagar. Det var en av sakerna jag införde i Vita huset, en strikt regel om att ”Du måste hänga med oss också. Det är nu vi äter middag. Ja, du kanske är president, men du kan lyfta rumpan från Ovala rummet och pallra dig hit och prata med dina barn.”

– För barn ger tröst. De låter en vända blicken bort från dagens problem och fokusera på att rädda tigrarna. Det var ett av Malias största mål, under hela presidenttiden förespråkade hon tigrarnas rättigheter. Och att få höra vad som händer med någon skolkompis – du vet, bara ta del av varandras liv. Att fördjupa sig själv i verkligheten, och skönheten hos ens barn och familj. Dessutom, i den östra flygeln var vårt motto att vi måste göra allt utmärkt. Om vi gör något – för första damen behöver ju inte göra någonting –

[skratt]

– Vi ville att det vi gjorde skulle vara positivt och att det skulle vara betydelsefullt. I västra flygeln hände det nog med saker, vi ville vara den glada delen av Vita huset. Och det var vi. Rådgivarna för nationens säkerhet kom över och skulle briefa mig om något. De kom in på mitt kontor – vackert inrett med massor av blommor, äpplen, och vi skrattade hela tiden – och de satte sig ner för att dela med sig av briefen och ville inte gå därifrån. ”Mina herrar, vi är färdiga.” ”Men vi vill inte gå tillbaka!”

Det finns ett avsnitt i boken som vissa nyhetskanaler kommer att grotta ner sig i. Du skriver om hur Donald Trump spred den falska bilden av att din man inte föddes i USA. Du skriver: ”Donald Trump, med sina högljudda och hänsynslösa insinuationer, utgjorde en säkerhetsrisk för min familj. Och för det kommer jag aldrig att förlåta honom.” Varför var det viktigt för dig att säga det nu?

– Därför att jag inte tror att han var medveten om vad han gjorde. För honom var det bara ett spel. Men hoten och säkerhetsriskerna som man lever med som överbefälhavare, inte bara i sitt eget land utan runtom i världen, är verkliga. Och ens barn befinner sig hela tiden i farozonen. För att mina barn skulle ha ett normalt liv, även om de hade säkerhetsfolk, var de ute i världen på ett sätt som vi inte riktigt var. Och att behöva tänka på att någon störd person kanske skulle uppviglas att tro att min man utgjorde ett hot mot nationens säkerhet, och att veta att mina barn, varje dag, gick till en skola som visserligen var bevakad men inte säker, att de skulle gå på fotbollsmatcher och kalas, och resa och gå på college, att tänka på att den här personen inte förstod att detta inte var ett spel – det vill jag gärna att alla ska förstå.  Jag vill att alla ska förstå det, på ett sätt som jag inte sa högt då, men som jag säger nu. Det var hänsynslöst, det satte min familj i fara, och det var inte sant. Och han visste att det inte var sant.

Ja.

– Det sköts en kula mot det Gula ovala rummet under vår tid i Vita huset, en galning sköt från Constitution Avenue. Kulan träffade längts upp till vänster i en fönsterruta. Jag ser det än i dag: fönstret på balkongen där min familj kunde sitta. Det var egentligen den enda platsen där vi kunde få lite frisk luft. Men tack och lov var ingen där ute när det hände. Skytten åkte fast, men det tog flera månader att ersätta fönsterrutan eftersom det är bombsäkert glas. Jag såg det där kulhålet som en påminnelse om hotet vi levde med varje dag.

Du slutar boken med att skriva om vad som kommer att bestå. Och en av de saker som du kommer att bära med dig är en känsla av optimism: ”Jag fortsätter, också, att låta mig ledas av en kraft som är starkare än något val och någon ledare, eller nyhet, och det är optimism. För mig är det en sorts tro, ett motgift mot rädslan.” Känner du samma tillförsikt för det här landet? För vad vi håller på att bli, för vår resa?

– Ja. Vi måste vara optimistiska. För barnens skull. Vi dukar bordet åt dem, och vi kan inte duka det med skräp. Vi måste ge dem hopp. Framsteg gör man inte med rädsla. Vi upplever det just nu. Rädsla är den feges ledarskap. Men barn föds till världen med en känsla av hopp och tillförsikt. Var de än kommer ifrån. Eller hur tuff deras bakgrund än är. De tror att de kan bli vad som helst eftersom vi säger att de kan det. Så vi har ett ansvar att vara optimistiska. Och att bete oss efter det.

Du är optimistisk när det gäller USA?

[Tårar i ögonen]

– Vi måste vara det.

* * *

Intervjun publicerades först på Oprahmag.com och i ELLE US decembernummer.

Översättning: Mari Janson

* * *

Läs ett exklusivt utdrag ur boken Becoming på ELLE.com >

Michelle Obama på omslaget av ELLE US december 2018.

Foto: Miller Mobley
Styling: Meredith Koop