"Min älskare heter Hemnet"
Om min man inte visste bättre skulle han tro att jag var otrogen.
Den gångna vintern har jag spenderat mer och mer tid med näsan i telefonen. Svarat disträ när han frågat hur dagen har varit (och alltmer sällan frågat om hans). Haft missade samtal från främmande nummer.
Okej, jag erkänner. Det finns en annan. En som följer med mig i sängen, i badkaret, på middagen. När jag vaknar och när jag lägger mig. Min älskare heter Hemnet och är en grön liten fyrkant på mobilen som bär på nyckeln till paradiset. Lovar guld och gröna skogar (eller i alla fall fiskbensparkett och en trädgård), förför med ord som ”Äntligen!” och ”Drömchans”.
På många sätt påminner det om en annan appbaserad marknad. Kärlekens. Nu var det visserligen 14 år sedan jag själv dejtade runt (då med en Nokia 3210), men som gift småbarnsförälder finns det inget bättre än att lyssna på sina singelkompisars äventyr. Särskilt min vän C:s. För henne har Tinder öppnat en helt ny värld av personer hon tidigare aldrig skulle ha träffat. Särskilt om jag får swipea!
På söndagskvällarna kollar vi av läget. ”Såg inte alls ut som på bilderna”, kan det låta. Eller: ”Alldeles för poppis, inte en chans.” Ibland hoppfullt: ”Ska ses igen i morgon.” Om det handlar om en potentiell partner eller ny bostad är oklart. Desto tydligare är att marknaden är tuff. Oavsett vilken. Insatserna höga, utdelningen låg.
Vi budar på en sekelskiftesvåning i Stockholmsförorten Gröndal. Skriver listor med plus och minus. Jag pratar med typ alla grannar och inreder varje litet hörn i fantasin. Planterar stora krukor i trädgården och planerar badutflykter. När vi förlorar budgivningen känns det som att bli dumpad. Brutalt.
Jag och C ses för en drink. Plötsligt vänder hon bort ansiktet och drar in mig på en okänd gata. ”Det är ju han”, väser hon. ”Han som aldrig slutar höra av sig. Psykot!” Jag vet precis. Han som har allt – inklusive en bitter relation till sitt ex som han mer än gärna delar med sig av. Ungefär lika hett som ett par obytta stammar i ett på ytan perfekt badrum. Och plötsligt vet jag precis var vi är. ”Kolla! Där är den där fyran, renoveringsobjektet som gick för över tio miljoner!”
Några veckor senare är vi nära att köpa ett radhus. Öppen spis i ett kulturklassat område. ”Du som är en sådan city chick”, säger mina vänner. Identitetskrisen är ett faktum. Tänk om jag egentligen är en härlig radhusmorsa som dricker cocktails med grannarna? Hemnet är som Sliding doors flera gånger i veckan. Ett evigt flöde av möjliga framtidsscenarier där jakten på nästa dröm blir viktigare än att förverkliga den. Som en missbrukare på jakt efter en fix klickar jag runt i appen, men vet inte längre vad jag letar efter.
C lessnar på Tinder. På nyblivna singlar ute efter en rebound, på härliga dejter som ghostar* utan minsta förvarning. På gräset är grönare-kulturen där den perfekta partnern finns precis utom räckhåll, ett pekfingersvep bort. Även hon skriver plus- och minus-listor. Livet i ostörd ensamhet vinner stort.
Så händer det. Jag får ett sms från C. Hon har raderat Tinder. Det visade sig att det som skulle bli hennes sista dejt med appen faktiskt blev det. Tre veckor in i relationen har de haft ”snacket”, som numera inbegriper (minst) en obligatorisk deleteknapp på mobilen.
Jag lyfter fingret för att göra samma sak. Stirrar på det lilla krysset i den dansande gröna rutans högra hörn utan att förmå mig att trycka. Den rätta väntar fortfarande där ute. Jag känner det på mig.
