Moa – vår nya svenska modedarling

Moa Gammel är vår nya svenska modedarling. Hon är galen i kläder. Och film. Nu kommer hon i nya komedin Puss där hon får brottas med sitt egomonster.

av MARIE-LOUISE MARC foto STELLA PICTURES

Livet kan vara brutalt. Moa Gammels minne sitter som en skärmsläckare på näthinnan fast det är 18 år sedan.

Hon är tolv år och bubblar av entusiasm och förväntan. Hon har sett en annons om en audition till sin favorit­musikal, Sound of music, med Carola i huvudrollen.

Moa har sett filmen oräkneliga gånger, kan alla låtarna utantill, har levt sig in i de olika rollerna. Lite skådespelarerfarenhet har hon också från Min teater och – inte minst – rollen som Annika i Pippi Långstrump på Dramaten. Hon tar tunnel­banan till Göta Lejon på Söder och går vidare till andra uttagningen. Och tredje, fjärde och femte. Till sist är de bara fyra flickor kvar som tävlar om de tre sista rollerna i von Trapps trallande barnaskara. Moa är överlycklig.

I hennes värld har hon redan fått jobbet.

– Så ringer telefonen hemma en dag och de säger att jag inte har klarat mig, att jag inte fått någon av rollerna. Jag var inte rätt typ. De andra var bättre.

Skådespelerskan Moa Gammel, i höst aktuell i Johan Klings nya film Puss, blir helt tyst.

– Det var min absolut största sorg i livet. Jag grät i tre dagar, var helt otröstlig. Jag kunde inte förstå att jag inte fick vara med, jag ville ju så innerligt gärna och tyckte att jag hade gjort så bra ifrån mig. Min värld rasade fullkomligt.

Moa på Guldbaggegalan i januari i år.

Kära hjärtanes! I ett världsperspektiv kan det lukta överreaktion, men för en hängiven tolvåring i Vasastan i Stockholm var det som om livet slutade innan det knappt börjat. Det föranledde Moas föräldrar, båda lärare och pedagoger, att sätta stopp.

– De hade hela tiden varit emot hela skådespelargrejen och förbjöd mig att söka fler roller. De stod inte ut med att se hur knäckt jag blev och ville inte utsätta mig för den hänsynslösa konkurrensen. Jag förstår dem. Det är brutalt att bli ratad och få sin självkänsla stukad vid så unga år. Men vad hjälpte det? Det var som ett gift att få gå in i en roll och gestalta någon annan.

Som den frigjorda Helena i Guldbaggebelönade Underbara älskade mot Michael Nyqvist och Anastasios Soulis, den blaserade Stureplansbimbon Linnea i publiksuccén Sommaren med Göran förra året. Och i höst den partyglada Mia i Stockholmskomedin Puss: en film om ett gäng halvslöa egotrippade teatermänniskor som ska sätta upp en pjäs men som är mest engagerade i sina privatliv och intrigerar och ligger med varandra kors och tvärs. Moa är fullkomligt mästerlig på att se uttråkad och likgiltig ut.

Nu sitter hon här i egenskap av sig själv rätt upp och ner. Onsdag morgon. Oklanderligt fräsch. Hy som en babystjärt, klara ögonvitor, långt blont hår utan tillstymmelse till k-rufs. Vi ses på hennes stamställe, Ett skafferi, i Midsommarkransen söder om Stockholm, tvärs över gatan från där hon bor. Moa beställer sitt sedvanliga frukostpaket, två biffiga rågbrödsmackor, en croissant, en skål yoghurt med hemgjord müsli och en caffè latte, ”nej, förresten, kan jag få en cappuccino i stället”, ändrar hon sig med Östermalmshes röst, en sådan som låter som om hon varit ute på något kul oavsett om hon pratar om feminism, mode eller film.

– Rollen i Puss är liten, men specialskriven för mig, från början hette hon till och med Moa, men vi bytte till Mia. Det är naturligtvis smickrande att få en roll tillägnad sig. Men som så ofta i det här jobbet får man brottas med sitt egomonster och jag fick ta en dust med min personliga fåfänga när jag såg mig själv i de första klippen från filmen. Vi jobbade mycket med att sminka ner mig och se till att fetta ner håret, så det första jag tänkte var: ”Hjälp, vad ful jag är!” Håret bakåtstruket i en hopplös frisyr, knappt någon makeup, sjaviga illasittande kläder. Totalt oglamorös.

Hon skrattar, men ser inte helt nöjd ut. Moa har ett utpräglat modeintresse som både visar sig hemma i garderoben och som resulterat i att Whyred utnämnt henne till ambassadör för märket. För dagen är hon klädd i svart Acnekjol med uppfluffad fåll, grön topp och platta skor från Whyred och så en vintagejacka. Svensk som färskpotatis. Från topp till tå.

– Mode är väldigt inspirerande och jag gillar framför allt svensk design. Det började när jag pluggade och jobbade extra för butiken Jus i deras showroom med bland annat Rodebjer och Lovisa Burfitt. Där fick jag upp ögonen för hur man avgör om ett plagg är välskräddat, vad man tittar på. Form, kvalitet, design, fall. Att axlar till exempel är oerhört viktigt och avslöjande för passformen och hur välsytt ett plagg är. Jag lärde mig mycket speciellt av Rodebjer, hon är extremt bra på axlar.

Moa säger att hon vid 29 års ålder har slutat att jaga trender och att hon i dag mer uppskattar kvalitet och personlig stil. Hon har i flera år gått på ELLE-galan som Moa liknar vid ett eldorado – och en källa till både inspiration och nya givande relationer.

– Det var på ELLE-galan för några år sedan jag träffade min kompis Maria Andersson (Sahara Hotnights). Vi stod i ett hörn och pratade halva kvällen och fann varandra helt och fullt. Vi upptäckte att vi har massor gemensamt! Inte bara ett modeintresse utan vi har ett intressant utbyte av varandra rent professionellt också. Det är otroligt värdefullt med nya vänner som man känner att man kan inspireras av och med. Så tack, ELLE!

Moa berättar hur hon styrde upp en hemmafest med Maria och de andra Hotnightstjejerna och hur mycket de uppskattade det eftersom de flesta i Stockholm är dåliga på att bjuda in nya människor i sin privata sfär.

– Att Maria och jag – och Jennie Asplund, gitarristen – dessutom har samma storlek i skor och klänningar är en bonus – vi lånar hela tiden kläder av varandra.

Moa tillsammans med Sahara hotnights-kompisarna Maria och Jennie.

Kompisdejtar gör hon mycket och gärna, Moa. Killar där­emot …

– Jag dejtar helst inte. Det blir så konstlat att gå ut och sätta sig på restaurang, två främmande människor, och dricka vin och ställa en massa frågor. Det känns lite som en anställningsintervju.

Hur gör du då när du ska träffa killar?

– Jag tror mer på att man träffas via gemensamma kompisar, eller genom jobbet, och att man får lära känna varandra under inte så uppstyltade former … Det är nog svårt ändå.

Hon berättar att hon länge trodde det var kört för henne på killfronten. På riktigt.

– Jag var okysst tills jag var 18. Killar var aliens för mig. Jag var en nörd som bara satt hemma och läste, och jag kunde inte i min vildaste fantasi begripa hur jag skulle bära mig åt för att någonsin bli kysst eller – ännu mer ofattbart – få en pojkvän. Jag fattade verkligen inte hur jag skulle närma mig killar. Det låste sig för mig totalt.

Den pinsamma känslan får henne att vrida sig som en mask. Men på något sätt lossnade det och Moa insåg att denna säregna art av mänskligheten både gick att prata med, ha roligt med och utvecklas med.

– För mig är det viktigast att en man är inspirerande. Ett snyggt utseende och attraktionen som kommer med det faller bort efter ett tag. Då är det den ömsesidiga utvecklingen som sticker ut. Det är nog mitt främsta ledord i livet överhuvudtaget. Utveckling.

Och hon anar ett mönster.

– Jag faller för slashkillar, killlar med dubbla kompetenser. Genom åren har jag varit ihop med en läkare/modell, en ekonom/konstnär, en skådis/regissör, en businessman/lärare … Jag dras till män med talang – det är jättesexigt, tycker jag. För med ett brinnande intresse följer ofta en passionerad personlighet och en självsäkerhet som är väldigt attraktiv i mina ögon.

Hennes längsta förhållande hittills varade i åtta år.

– Även om det tog slut känns det i alla fall skönt att veta att man kan ”committa”, att man är kapabel att ha ett långvarigt förhållande.

Det här är viktigt för Moa, för relationssjälvförtroendet. Vi pratar om varför det ofta är så att en del oftast är de som dumpar medan andra är de som blir dumpade. Gång efter annan. Att man utvecklar ett mönster även här.

– Det kan bli som en sjukdom att vara den som lämnar, av rädsla för att bli lämnad själv. Där känner jag igen mig.

Hon himlar med ögonen och lutar sig fram över bordet.

– Jag delar gärna upp mig i hjärna och hjärta och då missar man helheten. Jag försöker vara mindre intellektualiserande och mer känslomässig i kärlek och bara ge mig hän. Det är inte helt lätt, men jag jobbar på det.

På senaste ELLE-galan kom hon tillsammans med Micke Schiller, vd för Acne. De var ihop i ett halvår och är fortfarande vänner. Mer vill hon inte säga om den saken av respekt för honom – och andra icke namngivna pojkvänner.

– Han har inte valt att figurera i en artikel om mig.
Så är du singel nu?

– Njaeej.

Hon låter osedvanligt svävande och kan inte låta bli att dra på munnen.

– Jag träffar någon, men det är allt jag vill säga faktiskt.Det är så färskt.
Typ i går?

– Inte riktigt, men nästan. Jag inte vill säga något mer. Jag kan verkligen inte. Jag har lovat honom det. Men det är i alla fall en slashkille, så mycket kan jag säga.

Kaka söker maka. Själv är hon en slashtjej, skådespelare/civilekonom/feminist/producent. Moa valde att gå på Handels i stället för scenskolan, för att ha ett extra ben att stå på. Hennes D-uppsats, som hon för övrigt blev mycket nöjd med, handlade om kvinnliga filmproducenter och i våras blev hon ombedd att tala i riksdagen om jämställdhet i filmbranschen.

– Jättekul! Det här är ett ämne jag vurmar för. Och jag ser det som en självklarhet att sträva efter jämställdhet på alla plan. Det handlar inte om att jobba mot männen i ett vi och dom-perspektiv, tvärtom. Att pappor är hemma med sina barn är en lika stor vinst för dem på sikt. Att bara prioritera jobb och förlora kontakten med sina barn är ett högt pris att betala.

Själv har hon inte kommit så långt att hon börjat fundera över barn.

– Måste börja i rätt ände och hitta en man först, säger hon och rättar till glasögonen. Det är ironiskt att min bror Jonatan, som är fyra år yngre än jag, är så mycket mer mogen och lever ett så mycket vuxnare liv än jag. Han hade hunnit flytta hemifrån, skaffa familj och barn och starta eget företag innan jag knappt hunnit tänka tanken. Jag strular till det och sen får han komma och låna ut pengar, haha. Vi har en väldigt nära relation.

I oktober fyller Moa 30 och det gör sig påmint på flera sätt. Tror hon i alla fall. Hon finner till exempel inte samma nöje i att gå ut och festa längre utan umgås hellre hemma i Midsommarkransen eller hos goda vänner.

– Jag har lärt mig laga trerättersmiddagar med tillhörande dryck! säger hon mäkta stolt. Inte för att jag är någon vinexpert men jag snappar upp lite här och var. Det är så mycket trevligare att sitta hemma och äta gott och prata – och dessutom höra vad folk säger – i stället för att jaga från klubb till klubb. Ibland tror jag många jagar efter nåt som inte ens finns.

Det är vuxen-Moa som talar. Men tonårs-Moa finns fortfarande kvar. I samma person.

– Det är som om jag lever i en sorts ungdomslandskap, jag kan sakna en fast inkomst, ett kontor att gå till varje dag, ett vuxenliv. I dag till exempel: jag börjar dagen med den här intervjun, sen ska jag på möte med Acnefilm där jag håller på att utveckla ett långfilmsprojekt till en filmmusikal baserad på Håkan Hellströms musik. Jag hade haft idén länge – en av Acnefilms medarbetare likaså så visade det sig så då slog vi våra påsar ihop. Men projektet är bara i sin linda än. Efter det ska jag träffa en regissör och prata om en kommande tv-serie och sen ska jag plugga till en resttenta.

Hon slår ut med armarna och kisar under den långa luggen.

– Det känns inte som ett riktigt jobb – bara passion. Jag tycker det är roligt och viktigt att bredda mig och få prova på både mikro- och makroperspektivet i filmbranschen, jag vill prova på att regissera och producera men det är trots allt skådespeleriet mitt fokus ligger på. Det är med skådespeleri som med en perfekt kyss – det är inte bara saliv och tunga. Det är alla små nyanser, stämningen och personkemin som får det att lyfta, den där sista odefinierade pusselbiten som skapar magi. Att uppleva det är oslagbart.