Monica Förster om jobbet som designer: ”Jag kan inte snegla på vad andra tycker”
Namn: Monica Förster.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Familj: Sonen Bruno 13, Staffan Hellstrand samt bonusbarn.
Gör: Founder av och Creative Director för Monica Förster Design Studio.
Karriär i korthet: Gick ut Beckmans 1995, Konstfack specialelev 1997. Grundade MFDS 1999. Kreativ chef för MFDS, Swedese och Zanat. Årets designer ELLE Decoration 2008 och 2015. Årets designer Residence Magazine 2006 samt ett flertal internationella och svenska utmärkelser. Jobbar i dag med ca 40 olika uppdragsgivare över hela världen inom möbler, objekt, industridesign, inredning och creative direction.
Aktuell med: Nytt kakel för Marrakech Design och ny kollektion för det österrikiska, ikoniska företaget Wittmann.
Jobbmotto: Walk the talk.
Tidernas finaste möbel: Den är inte formgiven/tillverkad än.
Jobbuniform: Svart.
Festoutfit: Svart.
När formgivaren Monica Förster insåg att all problemlösning hon ägnande sig åt i tankarna kom ut i faktiska saker insåg hon att formgivning var hennes väg i livet. Sedan dess har hon ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att skapa med mening och formge med ett större syfte. Behovet av att nörda ner sig i tingens universum har tagit henne från lysande toalettsitsar, till prisbelönta möbler och vidare över raserade broar i ett krigshärjat Bosnien. Engagemanget i det bosniska familjeföretaget Zanat bygger på visioner mycket större än att bara göra ytterligare en produkt. Det handlar om att lyfta ett lokalt hantverk bortom vackra kreativa berättelser och bygga ett starkt företag som genererar jobb och pengar där det behövs. Om att hitta ut på världsmarknaden – och i förlängningen om att höja hela Bosniens BNP. Ett fullt rimligt mål, om man heter Monica Förster.
Född i Stockholm men uppvuxen i Dorotea, berätta!
– Mamma kommer från Ormsjö, en liten by i Lapplandsfjällen, och pappa från den tyska delen av Tjeckien. Han kom till Stockholm som 18-åring och det var där jag föddes så småningom. På den tiden jobbade min pappa i köket på Grand Hôtel och när Operakällaren öppnade flyttade han dit och blev en del av Tore Wretman-eran. När jag var 7–8 år började mina föräldrar leta efter ett eget ställe att driva. Valet stod mellan Kenya i Afrika och Dorotea i Norrland. Det blev det senare.
Har förstått att uppväxten där bäst kan beskrivas som stor och liten på samma gång?
– Enormt liten på grund av det lilla samhället med de limiterade möjligheterna. Det fanns egentligen inget att göra. En biograf och ett elljusspår runt en sjö där man kunde åka skidor. Och det var det. Det handlade förstås väldigt mycket om ”nature” där uppe, något som alltid har legat mina föräldrar nära hjärtat. De plockade örter och blad i stället för sallad, köpte fisk från samerna i fjällen, plockade svamp och jagade till den egna restaurangen. Det var på 70-talet så de var tidiga med det där. Hotellet blev ett resmål för internationella gäster vilket kantade min vardag med helt andra influenser. Och på somrarna skickades jag till mina föräldrars bekanta ute i Europa för att vidga mina vyer.
Kan du se hur de här åren format dig till den designer du är i dag?
– Den som vuxit upp i ett litet samhälle ser hur viktigt varje arbetstillfälle är. När större industrier som exempelvis sågverket la ner var plötsligt många vi kände utan jobb, det har absolut påverkat mig. Jag söker alltid en mening och drivs av att jobba på djupet med affärslösningar som för företag framåt. Tänker sällan litet och vill alltid gagna andra än mig själv. Helst väldigt många, haha.
Trots dina enorma framgångar beskriver du dig själv – nu som då – som en rätt udda fågel?
– Jag passade aldrig riktigt in i Dorotea. Jag var ofta ensam och delvis mobbad för att jag inte var som andra. Men jag stålsatte mig för att inte tryckas ner. Hittade egna vägar, riktade fokus på annat och blockerade sådant som gjorde ont. Vet inte om det är något man kan rå över själv, eller om jag bara ska tacka mina gener för att de är komponerade på ett sätt som gjorde att jag orkade – och orkar – stå emot?
Orkar och vågar vara den udda fågeln Monica?
– Ja, jag känner mig fortfarande som en ganska udda person mitt i allt det här. Vet inte hur jag ska förklara det. Andra människor kanske ser en spikrak karriär – och det kanske jag har haft. Men jag tänker inte så. Jag är i grunden en skapande person som existerar i min kreativitet och det är det som är det viktiga för mig. Det är inte alltid så lätt att få med sig alla på tåget i förändringsprocesser. Många gånger måste jag stå där ensam eftersom det jag vill uppnå är för abstrakt för mottagarna. Att orka stå på mig och argumentera för min sak blir nyckeln.
Att jobba med världens främsta möbelproducenter var aldrig ett självändamål?
– Jag har alltid varit väldigt målinriktad, men målet har aldrig handlat om uppdragsgivare eller utmärkelser. Jag går min egen väg, ibland kommer folk att förstå och gilla det jag gör och ibland kanske de tycker att det är … inte alls bra. Men jag kan inte snegla på vad andra tycker.
Hårt jobb ligger i din natur?
– Jag har en hög arbetskapacitet och har alltid haft det. Är inte en 9–5-person, utan jobbar nog mest hela tiden. Förutom när jag är med min son, den tiden är helig.
Har din son ärvt din kreativa ådra?
– Han är nog mer naturvetenskapligt begåvad, väldigt duktig i matte. Men häromdagen kom han faktiskt hem med en jättefin ”hiphop-uggla” som han gjort i slöjden.
Hur hanterar du prestationsångest?
– Har väldigt sällan prestationsångest. Det har nog i princip aldrig hänt. Tänker liksom bara på hur jag ska lösa eventuella problem. Det är inte det att jag inte misslyckas. Det gör jag hela tiden, men det är ju ingen annan som märker vilka projekt som inte blivit av eller besvikelser som uppstått. Försöker lära min son att misslyckanden är okej. Ibland gör man fel. Det handlar bara om hur man hanterar det.
Din största utmaning för att ta dig fram i din bransch?
– Manliga hierarkier, informella sammanslutningar där de egna väljs in och andra blockeras. Att #metoo inte har fått större utslag i designvärlden än är ett under. Kanske är vi fortfarande för få kvinnor och för måna om våra positioner för att våga höja rösten? Vi behöver fler människor som företräder olika saker i fler sammanhang och som tänker på the greater good. Fler kvinnor från insidan behöver intervjuas om detta. I urge you to do it!
Du är en otroligt mångfacetterad designer med allt från grävmaskinsstolar till handväskor på meritlistan. Vad klappar ditt hjärta extra för?
– Har väldigt lätt att tycka saker är roligt och kan begrava mig i ett universum om en skruv – det finns universum om allt. Jag är en äkta nörd – en sådan där emoji med glasögon och stora framtänder.
Hur får du karriären och övriga livet att gå ihop?
– När min son var liten var jag ensamstående. Han var bara två år när hans pappa drog och från den dagen insåg jag att jag behövde lägga om mitt liv. Bestämde mig för att tänka praktiskt in i minsta detalj. Flyttade ifrån min stora fina lägenhet med vacker utsikt till en hälften så stor i ett 60-talshus med en jättestor hiss. Hade räknat ut att dagis, studio och hem måste ligga max 5 minuter från varandra om jag skulle kunna ha en chans att jobba. Räknade också ut att jag skulle vara helt slut nästan hela tiden. Det var tvunget att gå att köra vagnen med matkassar och allt rakt in i vårt hem. Mina sista krafter fick inte gå till att släpa en vagn i en evighetstrapp. Rent matematiskt skulle jag då få x antal fler jobbtimmar och x antal fler timmar tillsammans med min son.
Tips till andra kvinnor som känner sig stressade för allt man vill och ska vara?
– Skaffa städhjälp om du kan och se till att ha en jämställd partner som är stor och trygg nog i sig själv att inte avundas eller hotas av dina framgångar. Staffan (Monicas partner, reds anm) har förändrat så mycket för mig i mitt liv. Blir rörd av att tänka på det. Är jag sen från jobbet ringer han och säger ”jag fixar lite mat till dig som du kan värma när du kommer hem”. Ingen skuld, inget när kommer du? Och hur han engagerar sig och lägger ner tid på mitt barn är …. enormt. Men jag har även stor respekt för andras pussel. Varken jag eller Staffan har en anställning som reglerar vår tid. Han jobbar när han dricker te, eller när han tittar upp i taket i några minuter. Att vi båda lever ett liv som egna underlättar vår vardag.
Många drömmer om att leva på sin kreativitet, vad vill du säga till alla som kämpar för en plats?
– Det är bara två saker som gäller: Hårt. Arbete. Vik inte när det blåser. Folk förstår inte alltid vad du gör, stå på dig!
Råkar veta att du även har ett stort modeintresse?
– Redan när jag jag bodde i Lappland åkte jag ner till Stockholm bara för att handla kläder och bli ännu konstigare där uppe, haha. I dag handlar jag uteslutande på Jus. Dyrt, men sällan. Har alltid varit ett Margiela-fan men är inte lika förtjust sedan Galliano tog över. Rick Owens är en annan favorit, kan bli för mycket goth, men då köper jag det till min man. Själv är jag lite mer underground.
Du är känd för att ständigt bryta ny mark, vad gör du här näst?
– Min son påpekade för ett tag sedan att det enda jag inte har gjort än är glas. Och det har han ju rätt i, det skulle jag vilja göra. Det finns mycket dricksglas där ute, så utmaningen är större än man kan tro.
4 praktiska tips som får din vardag att gå ihop
1. Välj en partner med stark självkänsla och självförtroende som inte ser dig som en konkurrent. Då kan ni supporta varandra i stället.
2. Tänk praktiskt och hitta en väg som fungerar för ditt liv och dina förutsättningar i stället för att göra val som andra förväntar sig av dig och som kanske ser bra ut utifrån.
3. Våga ta emot hjälp från andra. Om ingen erbjuder sig – våga fråga.
4. Om du kan, minska avståndet mellan jobb och hem, din tid är som en matematisk formel och om du beräknar den rätt gör det en enorm skillnad.
Foto: Studio Emma Svensson
