Möt Lisa Nishimura – kvinnan bakom Netflix alla succédokumentärer
Av Sofie Zettergren Foto Daniel Sahlberg
Namn: Lisa Nishimura.
Ålder: 47 år.
Familj: Make och son.
Bor: Los Angeles.
Aktuell: Chef för Netflix egenproducerade dokumentärer och komedier.
Utbildning: Gjorde praktik på ett skivbolag och jobbade 15 år i musikindustrin innan hon började på Netflix.
I slutet av 1990-talet fick amerikanerna små röda kuvert i brevlådan från ett företag som erbjöd prenumerationer på film. Avsändaren var det lilla start up-företaget Netflix som hade som ambition att bli ”The Amazon.com of something”. Detta ”something” var till en början att erbjuda hyrfilmer på postorder. Några år senare blev Netflix i stället en streamingtjänst med filmer och tv-serier. Numera satsas cirka 4 miljarder på eget material, och resten är, som man säger, modern historia.
I dag är Netflix lika mycket ett verb som ett miljondollarföretag med cirka 125 miljoner användare världen över. Ett av snillena bakom detta moderna fenomen är LisaNishimura, chef för Netflix egen- producerade dokumentärer och komedier.
Lisa Nishimura har varit med från den darrande starten och har i dag succéer som Making a murderer, Oscarsbelönade Ikaros, Oscarsnominerade The square (inte Ruben Östlunds film) och What happened, miss Simone på sitt samvete. Hennes fingertoppskänsla för vad den moderna tittaren går igång på har fått intresset för dokumentärfilm att öka mångfalt, och genren tar alltmer publik – och pengar – från traditionella Hollywoodfilmer.
Lisa Nishimura växte upp i Silicon Valley med föräldrar från Japan; pappa var lärare på Berkeley-universitetet och mamma var klassiskt skolad violinist. Konst och vetenskap var huvudteman i familjen, och planen var att Lisa skulle studera till läkare. Men ett tillfälligt jobb på ett indieskivbolag vände upp och ner på livsplanen – Lisa visade sig vara ett ess på att hitta framtidens rockband och erbjöds fast jobb på bolaget. Efter 15 år i musikindustrin gick hon vidare till Netflix som inköpare av film. I dag är hon ett av filmbranschens mäktigaste namn och Hollywoods stora skräck – men trots att Netflix portats från Cannesfestivalen, och Spielberg & co vill stryka företaget från Oscarslistan, fortsätter såväl Oscarstatyetter som publik att dras till företagets revolutionerande sätt att producera och tillgängliggöra film.
Vi träffas i Rom under Netflix årliga pressdagar och Lisa Nishimura är jetlaggad och fullbokad; möjligen är det därför hon kvällen innan hälsat alla journalister på plats i Rom välkomna till Paris. Hon ser minst 15 år yngre ut än sina 46 år, och är kvicktänkt, pratsam och väldigt rolig.
Många skulle säga att du har ett drömjobb!
– Det har jag. Jag älskar det jag gör. Jag har alltid varit nyfiken på människor och deras historier. Det som fascinerar mig är hur oberäknelig människans natur trots allt är. Jag slutar aldrig att förundras över vad det är som driver människor, vad de går igång på, varför de reagerar som de gör i en viss situation.
Tanken var att du skulle bli läkare.
Vad hände?
– Säg det! Jag började jobba med skivbolaget Six Degrees Records i San Francisco på 1990-talet. Vi fick en deal med Chris Blackwell som signat artister som Bob Marley, Grace Jones och U2. När Chris startade film- och musikbolaget Palm Pictures några år senare följde jag med. På en jobbresa träffade jag Cindy Holland och blev erbjuden jobb på Netflix. Jag tackade ja, och har aldrig ångrat det beslutet.Vilken är den
största utmaningen för dig i dag, när utbudet av film är så gränslöst stort?
– Vi vet att tittarna är väldigt intelligenta, och de väljer specifikt och aktivt vad de ska se. När de väl har valt att följa en historia så är de redo och öppna för den. Det betyder också att de har höga krav. Tittarna engagerar sig på ett djupt personligt plan, kanske mer än någonsin, så när något träffar populärkulturens zeitgeist sträcker sig samtalen långt över den närmsta kretsen. Sociala medier vet inga geografiska gränser, och vidden av människors engagemang ställer höga krav på oss och våra filmskapare.
Ett exempel på en serie som träffade tidsandan är Making a murderer, om den mordåtalade skrothandlaren Steve Avery. Det startades till och med en namninsamling för att häva livstidsdomen som lämnades till Vita huset.
Hade du kunnat ana vidden av engagemang som serien skulle väcka?
– Nej, men jag älskar att prata om Making a murderer. Kvinnorna bakom serien, Laura Ricciardi och Moira Demos, hade aldrig gjort film tidigare, men de hade jobbat med projektet i flera år när de kom till mig. Mötet skulle pågå en halvtimme, men vi satt i två timmar. Det som fascinerade mig var deras enorma passion för projektet. Men jag var tveksam till om världen skulle bry sig. Det här är en historia som utspelar sig i ett litet oansenligt samhälle mitt i ingenstans, och jag visste inte om någon utanför Wisconsin skulle bli berörd. Men, jag insåg snabbt att det inte handlade om var det utspelar sig, utan om universella teman som familj, rättvisa, rättssystemet och det mänskliga psyket. Det var en bra lärdom för mig.
På vilket sätt?
– Främst vikten av teman som människor kan relatera till och ta till sig på olika sätt. Det presenteras ingen sanning eller något givet förhållningssätt i serien, utan tittarna var tvungna att hitta sina egna sanningar. Det är viktigt att berättaren är osynlig i den här typen av dokumentärer, och det lyckades teamet bakom Making a murderer med. Laura och Moira får ofta frågan om det blir en till säsong, men det kan ingen av oss avgöra; det är ju inte fiktion så det beror helt på vad som sker i fallet. Folk glömmer att det utspelar sig i verkligheten. En annan fråga vi får är om vi tror att Avery är skyldig, och det är helt irrelevant. Det är inte vår uppgift att döma; vår uppgift är att berätta historien.
Lisa Nishimura
Hur känner du inför det faktum att ni i viss mån gör underhållning av personliga tragedier?
– Vi diskuterar det mycket internt. Vi kan inte styra över hur något tas emot, men vi kan ta ansvar för hur historier berättas och hoppas på att de leder till samtal och nya tankar. Det är otroligt viktigt att de filmskapare vi träffar inte har en egen agenda, och att deras intresse ligger i historieberättandet snarare än i det specifika fallet.
Vad letar du efter när du anställer nya medarbetare till ditt team?
– På dokumentärsidan har de flesta själva varit filmare, vilket ger dem ett distinkt perspektiv. Jag brukar utse två väldigt olika personer som huvudansvariga för varje projekt, för att täcka in så många perspektiv som möjligt. Jag söker medarbetare som har starka åsikter, är passionerat intresserade och nyfikna på historier och som är kreativa. På komedisidan har jag vad jag kallar ett gäng komedinördar; de lever och andas humor. De sitter ständigt på flyg över hela världen för att se shower. Jag är själv en komedinörd. Jag kommer hem vid sex, äter middag och lägger min son, sen åker jag iväg på stand-up.
Komedier och dokumentärer kan se ut som vitt skilda genrer. Finns det fler beröringspunkter?
– De ligger mycket närmare varandra än många tror. Komiker och dokumentärfilmare är fantastiska betraktare, och ofta besatta av att på sina olika sätt förklara världen. De är experter på att plocka upp detaljer i det mänskliga psyket, och sätta ord på företeelser som vi alla kan relatera till. De teman de söker och tar sig an är ofta väldigt lika; det är berättandet som skiljer sig åt. De bästa komikerna är ofta väldigt specifika; de fokuserar på en detalj som de plockar sönder och sätter i ett större sammanhang. När vi sitter i publiken och känner att de sätter ord på något vi känt i åratal – då uppstår magi.
* * *
4 snabba med Lisa Nishimura
1. Vad ska man absolut inte säga på ett möte med dig om man vill sälja in ett projekt? ”Jag blir alltid orolig när någon frågar: Vad vill ni ha, Netflix? Är du mer fokuserad på vad vi vill ha än på historien du ska berätta så har vi ett problem.”
2. Vad gör dig bra på ditt jobb? ”Passion och nyfikenhet.”
3. Vad gör en bra dokumentär? ”Filmskaparens absoluta kall att berätta historien, teman som människor över hela välden kan relatera till, och ett neutralt förhållningssätt till historien.”
4. När har du känt dig som mest stolt över ditt arbete? ”Vi skulle premiärvisa dokumentären om Nina Simone, What happened, miss Simone, för en liten publik i Paris, och jag visste att hennes dotter var där. Jag var så obeskrivligt nervös innan, och efter visningen kom dottern fram och sa: Folk frågar mig alltid hur det var att vara dotter till Nina Simone. Nu äntligen kan jag säga: Se dokumentären, där finns svaret. Det var ett stort ögonblick.”
