Nina Campioni: "Att gifta sig med en italienare – och lära sig leva som en sådan"
Ju mindre vår värld blir, desto större blir vår familj. Jag har, liksom många andra, hittat kärleken och gift mig med en man från ett annat land. Med tanke på att jag redan som femåring berättade för mina föräldrar att ”när jag blir stor ska jag bli servitris och gifta mig med en italienare” så var det väl lägligt att jag hittade en man från just Italien. Billiga resor, utsuddade gränser och internet har gjort att vi inte längre måste leta efter kärlek precis runt knuten. Man kan helt enkelt importera den. Så praktiskt! När jag häromkvällen stod i sovrummet och planerade för en månad i mitt numera andra land (ännu en bra sak med att gifta sig med någon utanför Sverige, man får ett sommarställe på köpet, BOOM!) slog det mig att det är en hel del saker att packa ner förutom de självklara kaftanerna, sandalerna och solhattarna. Saker som inte står på packlistan bredvid necessär, telefonladdare och solcrème. Nämligen:
Mina åsikter. Vid min första familjemiddag hos min nya familj blev jag förskräckt när alla plötsligt bröt ut i ett hetlevrat krig. Det skreks, viftades med armarna och ord som ”ai Madonna” haglade. Som den försynta svenska jag är satt jag tyst och tittade ner i marken för att inte bli indragen. När jag efteråt frågade vad bråket handlade om förstod min man ingenting. Bråk? Ingen har bråkat? Vi bråkar aldrig! Vad som däremot hade hänt var en mindre diskussion om vilket bageri i byn som gör den bästa focaccian. Rimligt.
Min bästa yoga-andning. Även om kvinnans frigörelse sker även i södra Europa så är man långt, LÅNGT efter oss här uppe i norr. När svärfar för tredje gången samma dag lägger sig framför tv:n i stället för att plocka undan sin tallrik vid bordet så andas, aaaaandas.
Mitt sug efter andras åsikt. Att hålla sig på sin kant är inte direkt något för italienarna. Om man visar sig utanför dörren är det lika med att vara okej med att folk ska få tycka saker om en, säga det rakt ut och sedan gå vidare med sin dag. Vår ”själv är bäste dräng”-mentalitet stannar vid svenska gränsen. Tack och lov, ändå.
Min känsla för stil. Om du trodde att hela Italien ser ut som en film av Fellini och att alla går klädda som Mr Ripley så think again. Här klär man helst inte upp sig ens om det är bröllop eller begravning, men om man måste så blir det i en kostym två storlekar för stor à la mafioso. Till vardags räcker munkjacka, cargobyxa och flipflops. Oavsett om du är kille eller tjej. Visst finns det undantag som klär sig elegant, men visa att svenskar gör det bättre!
Mitt sug efter socker. Det finns ett italienskt ordspråk som säger att ”utan socker blir man olycklig” och det lever man efter, gammal som ung, spädbarn eller inte. Efter varje resa till detta underbara land behöver hela familjen Campioni gå på sockerdetox.
Mina innetofflor. När svenskar ställer ut utemöblerna vid minsta antydan till sol, äter italienarna helst sin mat inne i mörkret (det är bra att spara på elen). Att min ingifta familj har två spektakulära takterrasser spelar ingen roll, man är aldrig där. Uteserveringar är till för turister.
Mitt mest sociala jag. Som sagt, att hålla sig på sin kant är inte aktuellt, ej heller accepterat. Att gå ner på byn och missa att säga hej till hen eller hen kan ha katastrofala konsekvenser. Som en annan ingift förklarade för mig när jag var nybörjare: ”När jag var på väg till BB med värkar var min man ändå tvungen att stanna och prata om vädret med grannen, annars hade det blivit ett jävla liv.”
Min ålderslöshet. I det här konstiga landet umgås man över generationerna. Barn, ungdomar, vuxna, pensionärer. Ja, till och med folk med rullatorer får vara med. Inte klokt.
Min inre sommelier. Förvisso en klyscha, men klyschor är ofta sanningsenliga och klyschan om vinkonsumtionen i söder lever och frodas. Vin före maten, under maten, efter maten. I lekparken, i butiken, på parkbänken. Allt i ett romantiskt skimmer. Ingen är alkoholist.
Packa INTE:
Min rädsla för gluten. Den kommer inte till pass här. Pasta, bröd, pizza. Ät, njut och var glad! (Såvida du inte är allergisk, då blir det mer ät, njut och må dåligt.)
Min kroppsnoja. Visst uppskattas en snygg kropp lika mycket här som överallt i världen, men här regerar kärleken till maten, inte till den perfekta midjan. Sverige – copy paste, tack.
Listan är avcheckad och allt ligger utlagt på sängen i mitt sovrum. Dags att packa. Måste nog ta en större resväska. Arrividerci Sverige!
FLER KRÖNIKOR:
