Nour el Refai: "Jag är inte så medveten om mitt utseende"

Den här intervjun, och bilderna, publicerades första gången i ELLE nr 2/2009, året efter att Nour el Refai var sidekick i Melodifestivalen. I år står hon längst fram på scenen i samma tävling. Så vi lägger upp den igen.

21 år och rikskänd. Men framgångarna har följts av hat – så starkt att komikern Nour El-Refai kände att hon ville dö. ELLE möter kvinnan som vågar säga – och visa – allt.

Av Hanna Hellquist Foto: Joel Rhodin/Agent Bauer 

Nour El-Refai åker rulltrappan upp från tunnel­banestationen Björns trädgård. Det är vår och hon har en grå skinnjacka över en beige spetstopp. Behån har glidit ner lite, den har liksom vikt sig, och överdelen av hennes högra bröstvårta sticker upp, så jag påpekar det för henne.

– Nämen vafan! Var det den som killen på tunnel­banan satt och glodde på? Jag tyckte väl att han stirrade! Jag glodde tillbaka surt. Jaha, nu fattar jag.

Hon fixar till behån och vi går till en bar på Södermalm, beställer in var sitt glas vatten som vi sveper vid disken, och så fyller vi på igen. Nour El-Refai har funnits i mitt medvetande i något år. Jag vet följande om henne:

1. Hon är dömd för sexuellt ofredande, efter att ha visat brösten för en man i samband med humorprogrammet Raj raj.
2. Hon blev hårt kritiserad för sin medverkan i Melodifestivalen förra året, medan hennes manliga kollega Björn Gustafsson blev stjärna över en natt.
3. Hon har visat fittan i Ballar av stål. Och skrikit: ”Så här kan en fitta se ut! Den kan vara hårig!”

Det här vet jag, eftersom det här är sånt som det skrivs om. Samtidigt har jag träffat Nour både i och utanför jobbet och direkt känt att herregud, det här skulle kunna vara min kompis. Varför är vi inte kompisar? Det borde vi vara. Jag vill också göra saker på det sättet Nour gör dem. Jag vill också visa fittan!

Trots att vissa grejer har fått rättsliga följder och skapat hattrådar om henne på nätet är Nour nöjd med utvecklingen.

– Det finns många diskussionstrådar på nätet om min fitta, de diskuterar hur den ser ut och om den är hårig eller inte, vad tror ni? Och liksom, de är rädda för den. Den är otäck. Då kan jag nästan börja gråta av glädje för att jag har lyckats avsexualisera mig själv. Det har varit mitt mål, som ung kvinna, mitt motiv för att hålla på så här. Jag är glad för det för då kan jag inte reduceras till ett sexobjekt. För det spelar ingen roll hur intelligent man är, eller hur bra jobb man har – hur högt man än kommer så kan killarna alltid objektifiera dig och då hamnar du i underläge.

Samtidigt så tycker ju folk att du är jävligt het?

– Det har inte riktigt nått fram till mig. Jag är inte så medveten om mitt utseende. Killar som jag har varit ihop med har undrat varför jag aldrig klagar på att jag är tjock eller att jag inte har några kläder att ha på mig, men det handlar inte om att jag har jättebra självförtroende utan om att jag har tagit för givet att de inte har brytt sig om det. Det är först när jag inser att folk faktiskt bryr sig som jag blir osäker. När jag var yngre var jag jätteosäker, för jag umgicks med människor som var otroligt självmedvetna. Men i mitt vuxna liv har jag valt människor som är som jag, som inte bryr sig.

Var har du hittat de här människorna?

– Dem har jag vaskat fram från många städer under lång tid. När man gick i skolan var man ett offer för omständigheterna. Man var tvungen att umgås med vissa, för det var allt som fanns. Men i sitt vuxna liv kan man ju välja bort! Och det är så jävla skönt. Man väljer själv vilka man umgås med, vilka krogar man går till och vad man äter.

– Jag har alltid attraherats av vuxenlivet. Jag har jobbat sen jag var 13, jag har njutit av att tjäna mina egna pengar, jag ville klara mig själv, jag ville bo själv. Man pratar om ungdomen som att den var så fri, jag tyckte den var ett fängelse. Jag ville bara bli vuxen.

Nour ska snart möta upp några vänner och dricka vin. Hon är nykär i en snygg norrman. I sommar ska hon hänga med honom, ståuppa och spela in film.

– Jag vill göra film också, och när en regissör hörde av sig blev jag så himla glad! Jag flyttade till Stockholm för att jag ville bli skådis. Det var två år sedan, direkt efter studenten. Nour är uppvuxen i Lund med mamma och tre bröder. Hennes mammas nuvarande kille är det närmaste hon kommer en pappa.

– Han kom in i mitt liv när jag var elva, och han är väl så mycket pappa han kan bli för mig. Min riktiga pappa valde att inte vara min pappa och vi har ingen kontakt nu. Det var jobbigt när jag var yngre. Så här va: det är en konstruktion det här med mamma, pappa och barn. Det är bestämt att så här ska det se ut, och om det inte ser ut så, så saknar man det. Men min mamma var så cool. Jag behövde inte pappa, kolla hur bra jag blev! Jag växte bara upp med min mamma och det räckte.

Oj, vad tycker du om pappabokstrenden då?

– När jag läste Bitterfittan var det en grej som jag tyckte var så fin. Hon skrev att hon tittade på bilder av sig själv och sin pappa, att pappan alltid var med men mamma syntes aldrig på bilderna. Och det var för att det var mamma som höll i kameran. Hon täckte hela tiden upp för pappans frånvaro. Jag vet inte. Man vill väl ha det man inte kan få, och pappa är tydligen viktig för folk. Men jag har en sån himla, himla fin mamma och det har varit tillräckligt. Och mammas namn är tatuerat på den högra handleden.

– För ett tag sedan blev jag intervjuad om lycka, och så fick jag frågan ”Hur blir man lycklig?”. För min del handlar det bara om att undvika smärta i största möjliga utsträckning. Att välja rätt människor. För det skrivs så mycket skit om mig på nätet till exempel. Jag går inte in och läser det för jag blir så ledsen. Men ibland gör jag det ändå. Det är som att du får en film på ditt ex som sätter på en annan tjej. Du vet att du inte ska titta på den men så gör du det ändå.

I förra årets upplaga (2008) av Melodifestivalen var Nour sidekick tillsammans med Björn Gustafsson. Mediernas förtjusning över Björn visste inga gränser, tjejer överföll honom på gatorna och Björn fick ta time-out till slut. För Nour såg mediedrevet lite annorlunda ut. Arga insändare i tidningarna som föreslog att någon borde släpa henne av scenen, i håret.

– Jag visste att jag skulle få skit, men jag visste inte hur mycket. Jag tyckte väl egentligen att det var fel sammanhang för mig men de övertygade mig om att jag skulle passa för jobbet. Och jag ångrar inte att jag var med. Trots att folk hatade mig sen. Det var precis samma grej, att jag inte läste tidningarna. Samtidigt var jag ute på turné med den egenskrivna pjäsen Cissi och Nour – almost like boys. Och den hyllades! Ena dagen hyllades jag och andra dagen blev jag sågad längs fotknölarna.

Vad gjorde det med din självbild?

– Jag mådde jättedåligt. Jag tänkte att jag inte skulle bry mig, men jag kunde inte förstå hur folk kunde börja hata mig. Okej om de inte tycker att jag är rolig men att det går så långt så att folk börjar hata mig. Jag minns en gång, efter någon av deltävlingarna, när jag läste tidningen på mitt hotellrum och bara föll ihop. Jag orkade inte resa mig, jag ville bara dö. För jag ville inte leva i den här världen. Det var inte det här jag ville. Att jag ville hålla på med det här var ju för att jag trodde att folk skulle vara mer känsliga, att de skulle tänka som jag. Då sa de som hade anställt mig att de förstod om jag ville sluta. Det var okej om jag ville kasta in handduken.

– Men samtidigt som de sa det så blev allt så himla litet. Gud vad gulligt att jag har gått omkring och trott att det här är hela världen, och att den är ond, bara för att tidningarna har varit dumma i huvudet mot mig. Jag gick på Götgatan med mina härliga polare, och vi stannade och rökte en cigg och tittade på Globen, och jag sa ”i morgon ska jag stå där” och de började skratta och vi kunde inte sluta skratta. Så liten är den där världen. Som en liten vit boll i allt det andra, den syns inte ens på världskartan.

Stylist: Tove Öberg-Runfors Makeup & hår: Ignacio Alonso/Agent Bauer

Tack till James & Perra.